Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Samma här. Tror det beror på rädsla rädsla rädsla. Om det händer något minsta lilla som kan antyda på att han kanske lämnar mig eller tänker den tanken så är det bäst att lämna själv så man "slipper" bli sårad. Typ.
Det är skitjobbigt. Hur ofta brukar du göra slut? För mig brukar det vara varannan vecka-varje månad. Och jag brukar också vara helt bombsäker på att det är rätt beslut - just då - men ångrar mig alltid nästan direkt.
Jag har dock haft turen att min man inte går med på att göra slut (haha) för han vet ju att jag inte menar det. Men visst, det har väl hänt att han blivit trött på det och sedan låtit mig vara några dagar och sen kommer jag krypande tillbaka.....
Det har dock blivit mycket bättre på sista tiden... nu när vi har gift oss och bor tillsammans och planerar ev barn. Jag känner mig lite tryggare nu och börjar faktiskt lita på att han kanske älskar mig. Visst får jag mina sjuka tankar ibland, men jag kan hantera dom bättre nu. Tricket är att vara TACKSAM för det man har. Försöka Se allt det positiva. Älta det positiva, varje dag.

Ett tips till er alla här inne. Om ni har för vana att bråka med era sambos eller pojkvänner när ni träffas, se till att kolla på massa roliga youtube-klipp eller lyssna på skön glad dans musik precis innan ni ses, tro mig det hjälper mycket!!!!

Hmm... i början, första två månaderna.... åååå vad jag störde mig på honom!!! Haha Men det handlade nog mest om att jag tyckte att han inte var tillräckligt smart och att han var så lugn. "Ööö va tråkig du är! Fan va dum/korkad/långsam du är!" Riktigt elak var jag Ang sexighet.... alltså, ja jag kände ju mig attraherad (inte sådär jättemycket i början men det fanns iallafall en attraktion) men visst, när jag var på mitt "störa-mig-på-honom-humör" så ville jag inte ens ta i honom med tång haha, och det blev ju inte bättre av att han var väldigt "på" på mig när det gällde sex, då blev jag ännu mer off. Nu, efter ett år, har vi dock kunnat anpassa oss lite mer när det gäller sex. Jag har lust lite oftare och han har lust lite mer sällan. Men ja, han har blivit mycket sexigare med tiden och efter ca 8 mån tror jag, så såg jag honom som sexig hela tiden. Men ja, i början växlade det mycket....

Men stanna kvar. Gör inte slut direkt. Är han snäll, så why not? Det skadar inte att fortsätta träffas, kanske bli mer seriös osv. Om han är beredd på det vill säga Du måste ha en kille som har ett starkt psyke. Som inte känner sig hotad, kränkt eller meddragen i dina "fenomen" (fint ord va!)

Jag frågar gång på gång min man VARFÖR han är tillsammans med mig, HUR orkar han, han kan få någon MYCKET bättre osv osv. Jag är så rädd för att jag gör honom ledsen varje dag. Men han säger bara att han älskar mig, han vet hur jag är EGENTLIGEN och vad som är "borderline-skit"/ "lilla-linda" och det viktigaste av allt... han säger att han känner sig mycket starkare än mig psykiskt och att han inte känner sig så påverkad av det jag gör. Han säger att jag mest gör mig själv ledsen. Och det känns faktiskt tryggt, att han säger att han är starkare än mig (även om det kan kännas jävligt osannorlikt ibland, de stunder jag känner mig såååååå mycket bättre än alla andra haha), men då slipper jag lite skuldkänslor iallafall.

För att knyta ihop säcken så vill jag fråga dig om ert sex är bra? När du har lust för sex och ni har det, är du då nöjd med det? Såklart är det viktigt. Sen om ditt humör skiftar och likaså dina känslor för honom är skitsamma, thats life för oss Men sexet ska vara bra... om man ska få en bra framtid tillsammans.

Hejsan. Jag har läst mycket om borderline det sista och funderar på om jag har det. Hur tar man reda på det? Jag har varit förlovad tre gånger och alla gånger har jag tröttnat och känt enorm ångest. Liksom ni beskriver så kan jag bli förbannad eller ledsen så fort jag tappar kontrollen över min partner och jag hånar honom och det har varit många tillfällen där jag har försökt göra slut. Jag letar hela tiden efter anledningar att göra slut. Och tänker nästan alltid det värsta i mitt huvud. Just nu känner jag väldigt lite för min partner men imorgon så kan jag ändra mig och älska honom. Jag vet inte om det är ett tecken men jag har svårt att hitta något mitt i mellan. Jag hatar eller älskar människor. Jag gråter eller skrattar. Kan inte se något mellan läge. Vad tror ni?

Jag tycker oftast han är sexig. Sexet är bra, förutom att jag haft fler partners än han och han därav inte har lika mkt erfarenhet. Han har också varit nervös några gånger och inte kunnat behålla ståndet lika lång tid som jag önskat, vilket gett mig grubbel.... Men han är lyhörd i sängen och jag tror han kan "öva upp sig" och bli bra. Har ju bara känt han knappt över nån månad.

Hur va ert sex i början?

Det spelar ingen roll vad vi tror egentligen. Bara du själv vet hur du mår och hur du fungerar. Om du vill ha hjälp att reda ut det och få hjälp att må bättre så föreslår jag att du söker terapi. Om du vill ha en diagnos svart på vitt så får du söka dig till psykvården. Jag gjorde som du, funderade och läste massa på internet men det fick mig bara att må ännu sämre. Det kan dessutom leda till att du "skyller" dina dåliga beteenden på "jamen jag har ju borderline, det är därför" och därmed inte tar ansvar. Vi alla måste ta ansvar för våra handlingar. Vi med borderline har svårt att kontrollera våra impulser, vi håller inte reda på våra känslor och vi vet inte riktigt vilka vi är, men det är våra egna ansvar att försöka söka hjälp för att ta steget mot att må bättre. För vår egen skull. För att kunna ha ett någorlunda normalt liv. I alla fall ett liv som går att leva.
Snälla rara söta gör inte massa tester online osv och daignostisera dig själv. Kontakta öppenvård psyk och be om att få komma på bedömningssamtal så kan de hjälpa dig vidare sedan så att du kan må bättre Lycka till!

Han kanske känner prestationsångest då du haft fler partners än honom? Han kanske är rädd för att inte duga? Visa honom mycket bekräftelse i sängen och ha tålamod. Jag resonerar som så att ingen är egentligen bra i sängen, man är bra TILLSAMMANS. Sexet blir ju så annorlunda med olika killar. Och sex är enligt mig så värst bra i början, men med tiden brukar det ju bara bli bättre o bättre (ju mer man lär känna varandra och ju mer känslor man får och ju mer man känner sig trygg och kan utforska varandra och släppa loss).

Vårt sex i början var väl sådär. Det var ju inte katastrof, jag var rätt nöjd, men jag kände absolut ingen passion. Det kom efter några månader. Men nu när vi har varit ihop i ett år så kan jag ärligt säga att han är den bästa jag haft, vi har det bästa sexet som jag någonsin haft! Vi tycker om samma saker osv. Det finns så mycket som jag aldrig tidigare provat, men som jag provat med honom för han är så uppfinningsrik när det gäller sex (men absolut inte när det gäller andra saker haha).

Jag har alltid haft problem med min sexlust i tidigare förhållanden..... min sexlust kan skifta så snabbt. Bara killen gör minsta lilla "fel" så blir jag helt avtänd direkt och sen blir det inget sex. Dessutom har jag varit flitig på att anklaga killar för att vara sexgalningar, utnyttja mig för sex, kolla på mig som en hora, våldta mig osv osv, men egentligen är det mest jag som skenat iväg i tankar och tolkningar bara för att svartmåla allt. Ja, låter lite konstigt kanske, men.... nu är allting bra iallafall. Jag tror det blir bättre med åldern och när man hittar en kille som verkligen accepterar en som man är, som behandlar en med RESEPEKT, på riktigt.

Ni andra här inne, har ni också haft tendenser av att allt ska ske NU, när det gäller förhållanden? Alltså att allt går väldigt snabbt med flytta ihop, förlova, skaffa barn osv?

Jag kan börja bekänna....

-Reste 13 timmar buss (via Norge) för att träffa en kille jag haft kontakt med på internet. Resan bestämde jag 1 timma innan jag åkte (vi blev aldrig ihop).
-Sa upp mitt jobb och min lägenhet för att flytta till en kille 30 mil bort som jag känt i en månad (höll i 7 mån).
-Gifte mig efter 2 veckor, skaffade barn efter 4 mån med en annan kille (det höll i 1,5 år)

Och nu känner jag en stor seger över att jag lyckats vara tillsammans med min man i hela ETT ÅR innan vi gifte oss och flyttade ihop Känner mig nästan normal haha.... självironi är en ingrediens för överlevnad!

Ett annat tips vill jag dela med mig av.... Ni med förhållanden/sambos.... tex om ni är hemma och väntar på att er pojkvän/sambo ska komma hem... och ni känner ångesten, och bara väntar på att han ska komma hem och du KÄNNER PÅ DIG att det kommer bli bråk, att du kommer skapa en konflikt. Skicka då iväg ett sms till honom. Säg att du känner dig deppig/ångestfylld/arg/eller bara att du mår dåligt och att du vill att han ska veta det så han kan vara lite försiktig med dig och vara beredd ifall du skulle bryta ihop eller bli aggressiv. Då kan han ju iallafall vara lite beredd och behöver då inte ta ditt utbrott som något personligt.

Väldigt fint inlägg, mkt kloka ord!

Jag är också så där impulsiv på vissa områden, förr sa jag upp mig från arbeten helt utan förvarning bara för att jag t.ex. blivit osams med nån - kaos. För att inte tala om alla stackars killar man gjort slut med, hemskt! Pga att man bara börjat må dåligt och inte vetat vad göra av all ångest.

Jag är också väldigt otålig, jag vill ha allt gjort här och nu, och står inte ut med "väntan".

Jag har haft enorma problem pga detta.

Jag har funderat på att byta arbete igen, har varit på detta jobb i 4 år snart. Men jag vet inte vilket jobb jag skulle klara av??

Har ni vanliga heltidsjobb? Jag skulle helst vilja vara timanställd igen pga det ger minst stress i form av krav på närvaro....men vart? Jag jobbar inom en 8-17- bransch just nu, då måste jag byta helt men vet inte till vad.

Jag har bara jobbat lite här och där. Aldrig heltid någonstans. Men jag är inte så gammal heller, bara 24 år så jag har inte hunnit med så mycket... just nu studerar jag, är inne på mitt andra år på ett personalvetarprogram, passar mig jättebra och jag älskar att studera just för att det är så stimulerande och man får lära sig nya saker hela tiden... så man tröttnar inte

Kanske studier skulle vara något för dig?

Det är konstigt, just skolan är den enda sak jag alltid har klarat bra i mitt liv.... allt annat misslyckas jag med, men skolan fungerar alltid bra.

härligt att läsa allt ni skriver. är 99 procent säker på att jag har borderline. har äntligen tagit tag i detta och börjat en utredning hos en psykolog för att vidare kunna få rätt hjälp. än så länge har jag fått antideppressiva och 4 olika sorters sömnpiller (det är svårt att stänga ner min hjärna!)

Vilka sorters anti och sömnpiller tar du?