Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym (blä!)

Äldre 30 Jun 14:35

#851

ModestyB skrev 2011-06-29 11:58:04 följande:

Tack! Det som gör mig lite rädd är också min mans orealistiska förväntningar på besöket. HAn tror att jag ska gå dit, bli utredd och få en mirakelmedicin som gör mig normalfungerande som i ett trollslag, vilket jag inte tror på. Vi har bestämt oss för att vi älskar varandra och ska leva ihop, men det är inte alltid så lätt. Jag har mina vredesutbrott och han har sina problem, som han tror bara är mina problem med mitt humör, men så enkelt är det ju inte. Det "krockar" ibland (ofta) eftersom jag dels kan tända till snabbt på ingenting men också har ett behov av att leva i en progressiv relation där man kan samtala kring problemen och ta till sig av konstruktiv kritik. Han är så defensiv att han alltid går i försvar vid minsta lilla, det leder till omedelbar konflikt eftersom jag då tänder till på alla cylindrar. Jag vet inte om jag gjort honom sådan genom mitt sätt att vara, eller om han alltid varit så (vilket jag tror), men jag kommer ju vilja kunna samtala med honom kring problemen vi har utan att han tar det som ett direkt angrepp.

Jag har jobbat ganska mycket på min kommunikation och att ge feedback. Jag är bra på att uttrycka mig och jag kan "ta" människor, alla utom min man, verkar det som, eftersom han också fått ta alla smällar när jag exploderar och vräker ur mig allt det hemskaste för att lindra min egen ångest. Med tanke på vad jag kan säga och ta till för tillfällig ångestlindring så kan man tro att det är Tourettes jag har. Jag säger hemskheter tvångsmässigt när jag mår skit, allt möjligt hemskt kommer ut. Sådant som jag vet är ruskigt fel och som krockar totalt med mina egentliga värderingar. Horunge, fitta, idiot osv... Sorgligt som bara den.

Känner igen mig!
Alla bråk är mitt fel, jag förstår inte, jag kan inte förklara, jag är dum, han är offret osv fast ibland har jag rätten på min sida.
Nu har vi problem att jag vill inte röra han och han får inte röra mig, får ångest av att ha han för nära, för rädd att släppa han nära och in i hjärtat för jag är så rädd han lämnar mig, men jag vet samtidigt att det här sättet gör att han lämnar mig, ångest, panik, men hur löser man det?!

ModestyB

Äldre 30 Jun 17:01

#852

Helt sant är att vi ju inte är onda, eller oempatiska, snarare tvärt om, men i stundens hetta lindrar vi vår ångest på destruktiva sätt. Jag vet att jag har väldigt lätt för att ta på mig skuldbördan i en relation, det tror jag många har. I sanning så stämmer uttrycket "kaka söker maka" och jag har haft en relation med en helt 100% normalfungerande kille och då fungerade jag också mycket bättre, vi triggade inte varandra. Tyvärr så var det för "tråkigt" för mig och jag lämnade. Jag har blivit dumpad en enda gång och jag har haft några relationer. Det var skitjobbigt, eftersom jag alltid sett till att jag är den som lämnar.
Min man är nästan helt "normal", men han har sina sidor och han är inte helt enkel. Jag har i vår relation tagit på mig för mycket skuld, den saken är klar.

Närhet ja, det är ju ett annan kapitel. Jag är asexuell i perioder, men inte rädd för närhet. Det är bättre nu när jag är trygg i min relation, så är det nog för de flesta, att man kanske aktar ryggen om man inte känner sig helt accepterad och älskad för den man är.

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Jul 17:53

#853

ModestyB skrev 2011-06-30 17:01:30 följande:

Helt sant är att vi ju inte är onda, eller oempatiska, snarare tvärt om, men i stundens hetta lindrar vi vår ångest på destruktiva sätt. Jag vet att jag har väldigt lätt för att ta på mig skuldbördan i en relation, det tror jag många har. I sanning så stämmer uttrycket "kaka söker maka" och jag har haft en relation med en helt 100% normalfungerande kille och då fungerade jag också mycket bättre, vi triggade inte varandra. Tyvärr så var det för "tråkigt" för mig och jag lämnade. Jag har blivit dumpad en enda gång och jag har haft några relationer. Det var skitjobbigt, eftersom jag alltid sett till att jag är den som lämnar.
Min man är nästan helt "normal", men han har sina sidor och han är inte helt enkel. Jag har i vår relation tagit på mig för mycket skuld, den saken är klar.

Närhet ja, det är ju ett annan kapitel. Jag är asexuell i perioder, men inte rädd för närhet. Det är bättre nu när jag är trygg i min relation, så är det nog för de flesta, att man kanske aktar ryggen om man inte känner sig helt accepterad och älskad för den man är.

Visst är det mycket värre att bli lämnad än att vara den som själv lämnar?!

De killar som jag inte kan släppa, trots att det gått lång tid, det är de 2 som dumpade mig. Och då kände jag inte alls mycket för dom egentligen, men jag blev besatt för att de lämnade mig. Det tog riktigt hårt på mig. En av killarna kom tillbaka efter lång tid. Jag tog honom tillbaka, bara för att kunna dumpa honom tillbaka

Sen mådde jag mycket bättre och kunde släppa taget. Så barnsligt, men i grund och botten handlar det om att min självkänsla är så låg att den inte klarar av att man blir bortvald.

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Jul 17:57

#854

Anonym (blä!) skrev 2011-06-30 14:35:55 följande:

Känner igen mig!
Alla bråk är mitt fel, jag förstår inte, jag kan inte förklara, jag är dum, han är offret osv fast ibland har jag rätten på min sida.
Nu har vi problem att jag vill inte röra han och han får inte röra mig, får ångest av att ha han för nära, för rädd att släppa han nära och in i hjärtat för jag är så rädd han lämnar mig, men jag vet samtidigt att det här sättet gör att han lämnar mig, ångest, panik, men hur löser man det?!

Det är så svårt... Du kan inte tvinga dig själv till att vara nära, då kommer du kanske få panik och ångest pga det. Jag tror det krävs en speciell man för att orka med våra ologiska beteenden. En man som inte tar så hårt på våra ord när vi är arga. Som inte tar det personligt om vi inte vill vara nära under vissa perioder. Som fattar att man är som man är, men det är inget personligt typ. För det är ju övergående perioder oftast.

När jag varit i din situation har jag verkligen jobbat stenhårt på det här med mitt kontrollbehov. Försöker att bara släppa taget och låta allt ha sin gång. Que sera sera.

Det är iallafall mitt mål att tänka så, men jag är inte riktigt där än.

Anonym (blä!)

Äldre 1 Jul 20:04

#855

Anonym skrev 2011-07-01 17:57:37 följande:

Det är så svårt... Du kan inte tvinga dig själv till att vara nära, då kommer du kanske få panik och ångest pga det. Jag tror det krävs en speciell man för att orka med våra ologiska beteenden. En man som inte tar så hårt på våra ord när vi är arga. Som inte tar det personligt om vi inte vill vara nära under vissa perioder. Som fattar att man är som man är, men det är inget personligt typ. För det är ju övergående perioder oftast.

När jag varit i din situation har jag verkligen jobbat stenhårt på det här med mitt kontrollbehov. Försöker att bara släppa taget och låta allt ha sin gång. Que sera sera.

Det är iallafall mitt mål att tänka så, men jag är inte riktigt där än.

Det var som idag, jag tänkte, det är jag som bestämmer och styr allt, vad barnet ska äta, vilka tider, vad det ska ha på sig, när blöjorna ska bytas osv, vad för mat som ska handlas hem, när vi gör det eller ska göra det, hur det ser ut hemma är jag som har bestämt.
Just för att jag är så dominant så känns inget som vårt eller att han finns, eller jo, en tvättkorg och en badrumshylla har han

Usch, förstår precis varför han kallar mig ibland för kontrollerande bitch...

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Jul 21:48

#856

Anonym (blä!) skrev 2011-07-01 20:04:14 följande:

Det var som idag, jag tänkte, det är jag som bestämmer och styr allt, vad barnet ska äta, vilka tider, vad det ska ha på sig, när blöjorna ska bytas osv, vad för mat som ska handlas hem, när vi gör det eller ska göra det, hur det ser ut hemma är jag som har bestämt.
Just för att jag är så dominant så känns inget som vårt eller att han finns, eller jo, en tvättkorg och en badrumshylla har han

Usch, förstår precis varför han kallar mig ibland för kontrollerande bitch...

Men det är aldrig för sent för att börja jobba på det.

Sen gör han inte det bättre av att kalla dig kontrollernade bitch. Han kan ju hinta lite fint när du glömmer och börjar ta över för mycket. Men sånt är sjukt svårt att sluta upp med. Jag har blivit bättre med åren, men jag är nog ganska jobbig fortfarande ändå.Men jag märker hur mycket e energi jag sparar när jag inte är fullt så besatt som jag var innan. Det tar mer på en än vad man kan tro.

Anonym (blä!)

Äldre 1 Jul 22:59

#857

Anonym skrev 2011-07-01 21:48:05 följande:

Men det är aldrig för sent för att börja jobba på det.

Sen gör han inte det bättre av att kalla dig kontrollernade bitch. Han kan ju hinta lite fint när du glömmer och börjar ta över för mycket. Men sånt är sjukt svårt att sluta upp med. Jag har blivit bättre med åren, men jag är nog ganska jobbig fortfarande ändå.Men jag märker hur mycket e energi jag sparar när jag inte är fullt så besatt som jag var innan. Det tar mer på en än vad man kan tro.

Saken är den att han trivs, jag gör ju allt, men slutar att jag stressar sönder mig och allt faller och han undrar varför det är som det är.

Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jul 11:28

#858

Anonym (blä!) skrev 2011-07-01 22:59:45 följande:

Saken är den att han trivs, jag gör ju allt, men slutar att jag stressar sönder mig och allt faller och han undrar varför det är som det är.

Klart han trivs med det, han slipper ju göra något.

Men jag hoppas att det inte är därför du gör allt, för att han vill ha det så? Du måste ju tänka på dig själv också. Om du blir så stressad så brukar det visa sig på det psykiska måendet i övrigt också. Det hjälper knappast relationen.

Anonym (HELVETE)

Äldre 7 Jul 07:26

#859

Rubriken lyder hur fungerar ni i relationer?

Jag har ett förhållande på 18 år bakom mig, som avslutades för drygt ett år sen. Det var en enda lång cirkus.

För fem månader sen träffade jag vad jag trodde, och fortfarande tror, var min livs stora kärlek.
För nio timmar sen, igår kväll, så bestämde vi att gå skilda vägar, på hennes initiativ.
Enda egentliga anledningen att jag inte försökte övertala henne, vilket jag tror jag hae lyckats med, är att jag inte vill utsätta henne mer för mig.

Jag orkar inte prata om det nu, men tänker skriva igen i den här tråden ikväll, för just nu känner jag mig så tom, övergiven och vedervärdig.

Stackar människa. Hon har ett hjärta av guld. Hon beskriver mig som den första man hon var kär i på riktigt.
Det hon varit med om på den korta tiden med mig, ska det få prägla hur hon ser på hur det är att vara kär.

Och jag, min arma jävel. Hur ska jag nånsin våga släppa in någon i mitt allra innersta igen?
Inte för min egen skull, utan för hennes. Ska fler behöva vara med om samma förbannade jävla helvete?

Känner mig så tom, så tom, så tom. Nåt så otroligt tom. Orkar inte gråta, inte skratta. Det tragiska är att den värsta ångesten försvann när hon ville bryta. Kvar finns fortfarande en ångest, men mer på en hanterbar nivå. En molande känsla i magen, och ett lätt illamående som går och kommer. Allt är så sjukt så det går inte uttrycka skiten i ord.

Jag tycker inte synd om mig själv. Inte det minsta. Jag tycker synd om henne. Denna underbara flicka, med en ängels vita vingar. Vad hade hon gjort för ont för att hennes väg skulle korsas med min?

Fick man välja så avstod jag kärlek resten av livet. Klarar inte samma sak en gång till.
Att gå igenom den här korta förälskelsen kan jämföras med att öppna upp skallbenet, stoppa ner en elvisp och köra på högsta effekt oavbrutet.

Var lite skönt att få skriva av sig lite. Men gud i himlen vad jag saknar henne. Nu är tårarna väldigt nära.
Stackars flicka, och behövt få detta som sin första 'riktiga' förälskelse.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ska försöka gå in på detaljer ikväll, och beskriva hur jag, min patetiska jävel, fungerar i relationer. Har en precis färskt i minnet som jag kan återberätta sen. Fy fan!!

Anonym (HELVETE)

Äldre 7 Jul 07:32

#860

Och förresten så vet jag att hon brukar läsa här på familjeliv. Så skulle hon nånsin av en eller annan anledning hamna i den här tråden så...

Förlåt Julia! Du är den mest unika och speciella person gud skapat. Jag är fortfarande helt hundra på att du är en ängel som gud lade framför mina fötter, men som jag inte kunde ta hand om på rätt sätt.
Kommer aldrig glömma dig! Aldrig! Däremot hoppas jag att du glömmer allt som har med mig att göra.
Jag är ingen referens alls när det gäller kärlek och förhållanden. Stryk mig ur minnet, gå vidare och du kommer hitta någon som kan ta vara på dig på det sätt du förtjänar.

${#emotions_dlg.flower}$ ${#emotions_dlg.flower}$ ${#emotions_dlg.flower}$ ${#emotions_dlg.flower}$ ${#emotions_dlg.flower}$ ${#emotions_dlg.flower}$ ${#emotions_dlg.flower}$

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL