Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym Trådstartaren

Äldre 25 Jun 07:43

#841

Anonym (Jag) skrev 2011-06-25 00:29:51 följande:

Känner mig så nedstämd. Borde vara lycklig som bara den å inte känna så här

Gravid, har mina barn under en längre period (vilket var väääldigt längesen) plus att det är min favorit högtid....Midsommar! Men, nej så bra ska man inte ha det.
Skrev tidigare om pappan till mitt väntade barn. Dey blev bra igen, fast HELT utan att vi diskuterat det som hänt och sagts.....vilket jag hatar! Man måste för 17 kunna prata

.
Nu är det samma visa igen han stoppar huvudet i sanden och håller sig undan

.
Vi hade planerat att åka till hans föräldrar för att berätta om att vi väntar barn (är ändå i V. 16 nu) . Mina barn, mina föräldrar + syskon + massor med vänner vet om det. Han skulle hämta sitt barn samma dag och berätta om barnet. Så åker vi den lååånga vägen dit, i varsin bil. kommer fram å då kommer det fram att han inte berättat för sitt barn och att han inte tänkt berätta för sina föräldrar. Det kunde han ha kläckt ur sig innan vi åkte hemifrån, mina barn var inställda på det och likaså jag.
Anldeningen var att hans barns mamma några dagar tidigare hade börjat gråta på telefon när hon fick reda på att vi skulle ha barn, plus att det kändes stressande att ta det eftersom min son skulle på kalas 4 timmar senare.
Förlåt att det blev så långt, behöver bara skriva av mig.
Vi skulle ha firat denna dagen ihop som en familj, han skulle ha träffat flera av mina närmsta vänner för första gången. Han har inte ens hört av sig. Jag har både smsát å ringt flera ggr. inget svar någonstans!

Träffade du hans familj men utan att han berättade? Syns det inte lite nu i v.16?

Han låter allmänt ego tycker jag. Hur tar han det om du är rakt på sak och berättar om dina känslor?

Anonym Trådstartaren

Äldre 25 Jun 07:47

#842

Anonym (blä!) skrev 2011-06-25 01:05:56 följande:

Jag har fått diagnosen borderline, varit ett svin mot män, mina leksaker, till slut hittade jag den jag kämpar med klor för, ena dagen älskar jag honom, är världens mysigaste tjej, köper impulsivt presenter, pussas, kramas, you name it, nästa avskyr jag honom, kallar han för fula saker, skäller, ber han åt pepparn, vi har en liten tillsammans och jag är livrädd hur pass störd barnet kommer bli med mig som mamma.
Vissa dagar kan jag inte vara med barnet eller min partner, kärleken kommer för nära, jag är så otroligt rädd att förlora dem samtidigt som jag stöter dem bort från mig för att slippa bli sårad.
Jag tänker varje dag att jag ska vara lugn, snäll, gullig, le och inte ha ångest eller gapa eller vara ledsen, orka stiga upp, ta hand om barnet, inte tappa temperamentet eller tålamodet, pyttsan!
Sen kliar det i min kropp, rutiner är asjobbigt! Jag vill bara ut och göra en massa, men oj, det går inte, barnet ska ammas, sova, osv ja det barn under 1 år behöver.
Samvetet biter, jag vill inte tänka alla negativa tankar som uppstår, jag vill leva i nuet, älska det och må bra.
Men jag är en junkie på att göra mig själv olycklig.
Blä!

Får du hjälp med att hantera din diagnos?

Det måste vara jättesvårt att känna att man inte kan vara med sitt barn och stöter bort det. Det enda råd jag kan ge dig är att vara öppen mot barnet så fort h*n är stor nog att förstå. Hade jag vetat varför min mamma stötte bort mig och inte kunde visa kärlek så hade jag kanske inte tagit det så personligt och blivit så svag som människa. Men om man inte vet orsaken, då kommer man lägga skulden på sig själv.

Ha inte dåligt samvete. Du har inte valt att bli så här, ingen väljer det. Det enda vi kan göra är att ständigt kämpa för att bli bättre. Kämpa för att få det som de allra flesta får gratis...

Anonym (Jag)

Äldre 25 Jun 22:44

#843

Anonym skrev 2011-06-25 07:43:30 följande:

Träffade du hans familj men utan att han berättade? Syns det inte lite nu i v.16?

Han låter allmänt ego tycker jag. Hur tar han det om du är rakt på sak och berättar om dina känslor?

Nej, jag hoppade inte ens ur bilen, körde hem igen. Blev så besviken å irriterad.
Jag träffar dem rätt så ofta, så därför känns det så fel å så falskt att inte säga något, får hela tiden dölja....för visst syns det.

Anonym (Jag)

Äldre 25 Jun 22:52

#844

Anonym skrev 2011-06-25 07:43:30 följande:

Träffade du hans familj men utan att han berättade? Syns det inte lite nu i v.16?

Han låter allmänt ego tycker jag. Hur tar han det om du är rakt på sak och berättar om dina känslor?

Missade visst att svara på sista frågan

.
Jag skrev et sms å förklarade, men han lyssnar inte på det utan skriver bara att hans känslor och tankar ges det inget utrymme åt och att de viftas bort!
Har inte hört något idag heller

.
Känns för djävligt

, väntar barn med en "man" som barnen avgudar och förväntar sig att vi ska flytta ihop med.
Har ingen lust att meddela barnen att ännu ett förhållande med en kille de gillar har tagit slut

. Skäms över att inte ha något stöd, å skäms av bara tanken på att familj å vänner ska få reda på hur det ligger till

. Försöker hålla skenet uppe.

Anonym Trådstartaren

Äldre 25 Jun 22:57

#845

Anonym (Jag) skrev 2011-06-25 22:52:25 följande:

Missade visst att svara på sista frågan

.
Jag skrev et sms å förklarade, men han lyssnar inte på det utan skriver bara att hans känslor och tankar ges det inget utrymme åt och att de viftas bort!
Har inte hört något idag heller

.
Känns för djävligt

, väntar barn med en "man" som barnen avgudar och förväntar sig att vi ska flytta ihop med.
Har ingen lust att meddela barnen att ännu ett förhållande med en kille de gillar har tagit slut

. Skäms över att inte ha något stöd, å skäms av bara tanken på att familj å vänner ska få reda på hur det ligger till

. Försöker hålla skenet uppe.

Du har inget att skämmas över. Men ta det lugnt och försök att inte vara drastiskt i tankarna. Det är så himla lätt att göra drastiska beslut eller tro att saker är definitiva trots att de inte är det. Försök ta dagen som den kommer, och se hur allt utvecklas. Men oavsett hur det går, så är det inget att skämmas över. För mig känns det lite tryggt att ha diagnosen att luta sig på i såna lägen

Jag kan tänka att jag är så misslyckad som aldrig lyckas med förhållanden, men sen tänker jag på vilka förutsättningar jag har. Och då känns det inte som ett lika stort misslyckande mer. Det kräver mer av en borderline-person för att lyckas med en relation än vad det gör för en normal person. Det är sorgligt men det känns skönt att det finns en förklaring.

Anonym (har jag?)

Äldre 28 Jun 22:10

#846

Anonym (Jag) skrev 2011-06-25 22:52:25 följande:

Missade visst att svara på sista frågan

.
Jag skrev et sms å förklarade, men han lyssnar inte på det utan skriver bara att hans känslor och tankar ges det inget utrymme åt och att de viftas bort!
Har inte hört något idag heller

.
Känns för djävligt

, väntar barn med en "man" som barnen avgudar och förväntar sig att vi ska flytta ihop med.
Har ingen lust att meddela barnen att ännu ett förhållande med en kille de gillar har tagit slut

. Skäms över att inte ha något stöd, å skäms av bara tanken på att familj å vänner ska få reda på hur det ligger till

. Försöker hålla skenet uppe.

men vad känner han då? vilka är hans känslor? han kanske har en ok anledning att vänta lite.

jag känner igen lite i tankesättet. jag är då helt omedveten om att jag missar hans känslor, de riktiga känslorna som han gömmer långt inne .

ModestyB

Äldre 28 Jun 22:15

#847

Har tid för samtal/utredning på psykiatrin på Fredag. Jag är lite rädd. Min första kontakt med psykiatrin.

Anonym Trådstartaren

Äldre 29 Jun 07:08

#848

ModestyB skrev 2011-06-28 22:15:45 följande:

Har tid för samtal/utredning på psykiatrin på Fredag. Jag är lite rädd. Min första kontakt med psykiatrin.

Lycka till.

ModestyB

Äldre 29 Jun 11:58

#849

Tack! Det som gör mig lite rädd är också min mans orealistiska förväntningar på besöket. HAn tror att jag ska gå dit, bli utredd och få en mirakelmedicin som gör mig normalfungerande som i ett trollslag, vilket jag inte tror på. Vi har bestämt oss för att vi älskar varandra och ska leva ihop, men det är inte alltid så lätt. Jag har mina vredesutbrott och han har sina problem, som han tror bara är mina problem med mitt humör, men så enkelt är det ju inte. Det "krockar" ibland (ofta) eftersom jag dels kan tända till snabbt på ingenting men också har ett behov av att leva i en progressiv relation där man kan samtala kring problemen och ta till sig av konstruktiv kritik. Han är så defensiv att han alltid går i försvar vid minsta lilla, det leder till omedelbar konflikt eftersom jag då tänder till på alla cylindrar. Jag vet inte om jag gjort honom sådan genom mitt sätt att vara, eller om han alltid varit så (vilket jag tror), men jag kommer ju vilja kunna samtala med honom kring problemen vi har utan att han tar det som ett direkt angrepp.

Jag har jobbat ganska mycket på min kommunikation och att ge feedback. Jag är bra på att uttrycka mig och jag kan "ta" människor, alla utom min man, verkar det som, eftersom han också fått ta alla smällar när jag exploderar och vräker ur mig allt det hemskaste för att lindra min egen ångest. Med tanke på vad jag kan säga och ta till för tillfällig ångestlindring så kan man tro att det är Tourettes jag har. Jag säger hemskheter tvångsmässigt när jag mår skit, allt möjligt hemskt kommer ut. Sådant som jag vet är ruskigt fel och som krockar totalt med mina egentliga värderingar. Horunge, fitta, idiot osv... Sorgligt som bara den.

Anonym Trådstartaren

Äldre 29 Jun 21:37

#850

ModestyB skrev 2011-06-29 11:58:04 följande:

Tack! Det som gör mig lite rädd är också min mans orealistiska förväntningar på besöket. HAn tror att jag ska gå dit, bli utredd och få en mirakelmedicin som gör mig normalfungerande som i ett trollslag, vilket jag inte tror på. Vi har bestämt oss för att vi älskar varandra och ska leva ihop, men det är inte alltid så lätt. Jag har mina vredesutbrott och han har sina problem, som han tror bara är mina problem med mitt humör, men så enkelt är det ju inte. Det "krockar" ibland (ofta) eftersom jag dels kan tända till snabbt på ingenting men också har ett behov av att leva i en progressiv relation där man kan samtala kring problemen och ta till sig av konstruktiv kritik. Han är så defensiv att han alltid går i försvar vid minsta lilla, det leder till omedelbar konflikt eftersom jag då tänder till på alla cylindrar. Jag vet inte om jag gjort honom sådan genom mitt sätt att vara, eller om han alltid varit så (vilket jag tror), men jag kommer ju vilja kunna samtala med honom kring problemen vi har utan att han tar det som ett direkt angrepp.

Jag har jobbat ganska mycket på min kommunikation och att ge feedback. Jag är bra på att uttrycka mig och jag kan "ta" människor, alla utom min man, verkar det som, eftersom han också fått ta alla smällar när jag exploderar och vräker ur mig allt det hemskaste för att lindra min egen ångest. Med tanke på vad jag kan säga och ta till för tillfällig ångestlindring så kan man tro att det är Tourettes jag har. Jag säger hemskheter tvångsmässigt när jag mår skit, allt möjligt hemskt kommer ut. Sådant som jag vet är ruskigt fel och som krockar totalt med mina egentliga värderingar. Horunge, fitta, idiot osv... Sorgligt som bara den.

Har du förklarat för honom att det inte fungerar så att man blir botad på nolltid? Det tar lång tid och krävs mycket jobb!

Det tråkiga är att pga att vi överreagerar så ofta som vi gör, blir arga för inget, så blir det lätt så att vi blir den onde trots att vi kanske hade rätt att bli arg just då. Den blir en sådan rollfördelning i relationen, att det alltid är ena parten som är hemsk och gör fel, medan den andra är den stackarn som blir attackerad. Jag tror att ofta har båda två del i det, bara att vi reagerar starkare. Men det gör ju inte honom till ett oskyldigt lamm.

Sen är det nog så för många... Man kan hantera relationer, men när det kommer till sin partner.... Det är svårast för det är den personen som står en närmast. Inget konstigt egentligen.

Jag säger också hemska saker när jag är arg. Ändå säger folk att jag är så snäll, har ett gott hjärta, är lojal osv. Jag tror alltid de skämtar med mig, speciellt efter att jag vet att jag sagt hemska saker till personen. Skäms över att jag inte förtjänar deras höga tankar om mig.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL