Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Rubriken lyder hur fungerar ni i relationer?

Jag har ett förhållande på 18 år bakom mig, som avslutades för drygt ett år sen. Det var en enda lång cirkus.

För fem månader sen träffade jag vad jag trodde, och fortfarande tror, var min livs stora kärlek.
För nio timmar sen, igår kväll, så bestämde vi att gå skilda vägar, på hennes initiativ.
Enda egentliga anledningen att jag inte försökte övertala henne, vilket jag tror jag hae lyckats med, är att jag inte vill utsätta henne mer för mig.

Jag orkar inte prata om det nu, men tänker skriva igen i den här tråden ikväll, för just nu känner jag mig så tom, övergiven och vedervärdig.

Stackar människa. Hon har ett hjärta av guld. Hon beskriver mig som den första man hon var kär i på riktigt.
Det hon varit med om på den korta tiden med mig, ska det få prägla hur hon ser på hur det är att vara kär.

Och jag, min arma jävel. Hur ska jag nånsin våga släppa in någon i mitt allra innersta igen?
Inte för min egen skull, utan för hennes. Ska fler behöva vara med om samma förbannade jävla helvete?

Känner mig så tom, så tom, så tom. Nåt så otroligt tom. Orkar inte gråta, inte skratta. Det tragiska är att den värsta ångesten försvann när hon ville bryta. Kvar finns fortfarande en ångest, men mer på en hanterbar nivå. En molande känsla i magen, och ett lätt illamående som går och kommer. Allt är så sjukt så det går inte uttrycka skiten i ord.

Jag tycker inte synd om mig själv. Inte det minsta. Jag tycker synd om henne. Denna underbara flicka, med en ängels vita vingar. Vad hade hon gjort för ont för att hennes väg skulle korsas med min?

Fick man välja så avstod jag kärlek resten av livet. Klarar inte samma sak en gång till.
Att gå igenom den här korta förälskelsen kan jämföras med att öppna upp skallbenet, stoppa ner en elvisp och köra på högsta effekt oavbrutet.

Var lite skönt att få skriva av sig lite. Men gud i himlen vad jag saknar henne. Nu är tårarna väldigt nära.
Stackars flicka, och behövt få detta som sin första 'riktiga' förälskelse.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ska försöka gå in på detaljer ikväll, och beskriva hur jag, min patetiska jävel, fungerar i relationer. Har en precis färskt i minnet som jag kan återberätta sen. Fy fan!!

Jag har läst en hel del i den här tråden.

och jag undrar, hur aktar man sig för att hamna i ett förhållande med någon som har borderline? Kan man känna igen någon som har borderline innan man går in i en sån relation. För jag gissar på att den är svår att ta sig ur.

Finns det tecken på att den här personen har borderline håll dig borta?

ja för då kan ju alla med borderline dö ensamma i en grotta... toppen! då slipper man fler människor med sån här skräpig personlighet ifall det är genetiskt!
alla perfekta människor kan leva i sin skyddsbubbla och tro att de minsann är felfria..

Förlåt om jag skriver i tråden trots att den inte är för anhöriga. Min man har fått diagnosen. Efter 15 år tillsammans inser jag att han levt sitt liv utanför vår relation, och att det varit mycket lögner och svek från hans sida. Hur har ni det när det gäller ärlighet och trohet?
Som ni beskriver det känner jag mig som anhörig helt krossad. Det finns inget kvar av den jag var. Jag har ingen tillit kvar till andra människor och jag har inga framtidsdrömmar. Jag känner mig så korkad, värdelös och förbrukad.
Vad är borderline i hans beteende och vad är annat? Det verkar som sveken mest varit när vi "haft det bra". Jag har inte anat något för han har alltid behandlat mig samma, även om han haft svackor. De svackor jag sett har mer varit destruktivitet med mat, hot om självmord, vårdslöshet i trafik, spelmissbruk, arbetsoförmåga och svårigheter att lita på vänner och familj. Jag upplever det som att han varit fixerad vid mig, men ändå sysslat med allt annat vid sidan av. Det svåraste att begripa är alla lögner. Hur orkar man hålla igång dem? När jag läser vad  ni skriver känner jag inte alls igen det med osanningar, ni verkar vara mycket ärliga i era relationer?
Tacksam om någon orkar svara.

Oj vad bitter du var idag! Perfekta människor är tråkiga! Jag kan tycka det är jätteintressant med annorlunda personer som har psykiska problem av olika slag. Och vet att många andra också tycker det eftersom de trots allt stannar när jag berättar om mina problem. Visserligen tror de alltid jag överdriver, och sticker när de ser verkligheten. Däremot är det inte lika intressant att själv leva i det. Jag har haft så mycket självmordstankar under mitt liv pga detta. För jag insett att jag aldrig kommer kunna ha en normal relation. Men så är det inte för alla. Vissa gör fler framsteg än andra i terapi.

Jag är alltid trogen och FÖR ärlig. Men tror inte det är just ett borderlinedrag utan ett vanligt personlighetsdrag som skiljer sig från person till person.

På ett sätt kan jag tänka att otroheten är något han sysslar med för att förstöra för sig själv. När ni har det bra så känner han att han inte förtjänar att må bra så han förstör sin egen lycka genom att göra något dumt. Det är väl främst i de avseendena som jag kan koppla agerandet till borderline iallafall.

Jag blir ledsen av att läsa hur du mår. Istället för en trasig människa i relationen så har det blivit två. Och jag vill bara säga åt dig att tänka på dig själv och sticka. Men samtidigt blir det som att säga som anonym ovan skriver, att vi borderlines borde stänga in oss i en grotta för att skona omvärlden. Vi får välja bort kärlek och närhet för att inte förstöra för andra. Usch vad orättvist...

Du skriver att han har svackor. Och visst har man det, men mitt borderlinetänkande finns alltid närvarande mer eller mindre. Är han helt normal i perioder?

Förlåt om jag skriver i tråden trots att den inte är för anhöriga. Min man har fått diagnosen. Efter 15 år tillsammans inser jag att han levt sitt liv utanför vår relation, och att det varit mycket lögner och svek från hans sida. Hur har ni det när det gäller ärlighet och trohet?
Som ni beskriver det känner jag mig som anhörig helt krossad. Det finns inget kvar av den jag var. Jag har ingen tillit kvar till andra människor och jag har inga framtidsdrömmar. Jag känner mig så korkad, värdelös och förbrukad.
Vad är borderline i hans beteende och vad är annat? Det verkar som sveken mest varit när vi "haft det bra". Jag har inte anat något för han har alltid behandlat mig samma, även om han haft svackor. De svackor jag sett har mer varit destruktivitet med mat, hot om självmord, vårdslöshet i trafik, spelmissbruk, arbetsoförmåga och svårigheter att lita på vänner och familj. Jag upplever det som att han varit fixerad vid mig, men ändå sysslat med allt annat vid sidan av. Det svåraste att begripa är alla lögner. Hur orkar man hålla igång dem? När jag läser vad  ni skriver känner jag inte alls igen det med osanningar, ni verkar vara mycket ärliga i era relationer?
Tacksam om någon orkar svara.