Anonym (jobbigt) skrev 2010-03-28 15:19:43 följande:
Min partner är inte hemsk mot andra personer (mitt ex har också IPS så jag vet att det finns individuella skillnader.) Jag skulle inte acceptera att agget vändes mot mig.
Tyvärr är det så att ens relationsmodeller ligger vilande när vi inte är i en relation, så man kan inte lära sig hantera de mekanismer som kommer i och med en relation utanför en relation. Därför måste man utsätta sig (och därmed andra) för sin ångest, för att kunna bli bättre.
Självklart kan inte JAG fixa min partner. Så pass korkad är jag inte att jag tror det. Däremot kan jag vara ett stöd medans min partner arbetar med sig själv.
Men Mia Törnblom-klicheer sysslar jag inte med. Jag vet vad det innebär att slåss mot ångest, tro inte annat. Däremot är jag väldigt trött på just den här typen av självömkanden. För att besegra sin ångest MÅSTE man acceptera och rida igenom de känslor som kommer. Jag är väl medveten om att det är näst intill omöjligt, men bara näst intill.
Jag vore dock tacksam för att få mera insiderinformation om triggers man bör undvika. Speciellt när det gäller det här med svårighet att vara nära, för jag är bättre på att hantera folk som är för "på", än motsatsen.
Hej! Jag har inte läsat varenda inlägg i denna tråd. Men ville bara säga vad glad jag blir över det tankesättet du beskriver. Jag har själv denna störningen, och precis som du säger så går det inte att bearbeta den när man är singel, samma problem uppstår vid varje ny relation oavsett hur bra det gått emellnåt.
Idag är mitt liv stabilare, eldtestet är avklarat mer eller mindre både för mig själv och min sambo. Första åren var ju rena kaoset, från min sida. Gjorde slut konstant, kränkte, slogs, skrek, panikångest, svartsjuka, kontrollbehov, depression, martyrskap, offerinställningen...u name it. Han stod kvar då och nu. För han levde på de fina stunderna, den äkta kärleken som alltid sker parallelt i sådan relation. Han tyckte fördelarna övervägde nackdelarna, jag själv förstår ju att jag var så negativ och självdestruktiv att jag inte kunde förstå hur han ville vara kvar. Men att se helheten, är viktigt när man är i en relation med en person med en sådan störning.
Om du vill veta olika triggers så kan jag ge dig mina: Stress, från andra delar av ens liv, skola eller jobb etc. Att du håller det du lovar! Oväntade vändningar från det som planeras, stressar upp ens psyke. Att du faktistk hjälper till att ta beslut. Jag har svårt för velighet, då blir jag stressad. Att du inte är konflikträdd!! Bli inte tyst och tro att det ska göra saken bättre! Tro inte att du gör saken bättre genom att låta allt passera. Tror mina värsta utbrott blir av när jag känner mig nonchalerad, då höjer jag rösten mer och mer, börjar hyperventilera sen bryter helvetet ut. Men du behöver inte gå in i samma elände och skrika och slåss, utan se till att vara närvarande och lyssna, även om du kommer få olika bud varje minut, tyvärr. Om du väljer att slå dövörat till...då kommer det bli värre är min erfarenhet. Människor utan denna störningen lugnar ju oftast ned sig, när man lixom lägger ned. Men inte borderline. När det gäller närhet och sånt, så kan jag säga att jag hatar dig, tänker lämna dig, kom inte nära mig, packar väskor redo för att dra....men menar inget av detta. Jag menar egentligen helt tvärtom...min sambo har fattat det. Vilket i sig inte är så bra..om jag faktiskt måste göra det nån gång...och ja, man blir tagen förgiven med alla dessa tomma hot...men vad ska man göra...men låtsas som att du tror på det varje gång. Gå aldrig din väg... efter ett stort tjaffs.
Sen kan jag säga att åldern hjälpt mig. Ju äldre jag blir, desto enklare att kontrollera. Det finns även kännetecken som visar på när jag är på väg in i en jobbig period. Antidepressiva har hjälpt mig när det är som värst, samtal etc. Men inget går att jämföra med att ha en partner som verkligen älskar mig för den jag är.
Även en graviditet, har fått mina hormoner och serotoninhalter whatever att stabilisera sig ehhe...häftigt. Nästan som att naturen hjälper till, en moder ska vara lugn och fin för att kunna ta emot sitt barn.