Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

En diagnos (eller en personlighetstyp med ett namn på) är ingen ursäkt att såra andra människor, eller förstöra en annan människas liv.  Det är inte det det handlar om och det är inte vad det innebär att leva med borderline.

Alla får ta ansvar för sina egna val. Den som lever med borderline har lättare för att göra dåliga val, som kan såra andra, men de flesta tar fullt ansvar för sina handlingar och lär så länge dom lever. För många blir ångesten och skuldkänslorna ett problem, då man gjort val som sårat andra. Man kanske har sagt mycket hemskt, gjort en höna av en fjäder, vänt upp och ner på hela livet, efter sådana skov är det svårt att ta sig tillbaka och en förståelse för den egna sjukdomen och problematiken är verktyg att använda sig av, till slut kan man lära sig slå i nödbromsen.

Att någon skulle vilja undvika människor som oss kan jag både förstå och inte alls förstå. Bland oss finner man dom mest karismatiska, charmfulla, fantasifulla, kärleksfulla galningar man kan tänka sig. Med oss är livet fyllt av kärlek, action och passion. Med oss blir livet ett äventyr och resan må vara skumpigare, men hå och hej vilken åktur!  Det är det som är det farliga, men också det som attraherar andra människor till oss. Man ska inte välja att leva med mig om man inte står ut med rollen som stabilisator. Man ska inte leva med mig om man inte kan förlåta oförrätter. Men ska inte leva med mig om man vill leva ett tillbakadraget, lugnt och stilla liv utan plötsliga vändningar och överraskningar. Annars är jag rätt ok som livskamrat, trots mina stora fel och brister.

När jag var yngre gjorde jag mycket dumt, destruktivt och faktiskt rent farligt. Jag var otrogen i mina första förhållanden, men när jag skaffade mig riktiga, långvariga, mogna relationer upphörde det och jag har varit trogen sedan dess. Jag har använt droger och jag har sårat människor jag älskar genom riktigt korkade handlingar-men jag har också senaste åren landat i mig själv och jag kan hantera och värdera kärleken jag känner för min man och min familj. Det riktigt destruktiva är borta. Jag har mina "psykbryt" och det är jobbigt, men jag mår bra. Jag bjuder mig själv på ett sunt leverne och jag hatar inte mig själv.

Goddag!

Här har vi en till.

Jag är oerhört social, väldigt populär bland vänner, killar, familj. Har ett arbete där jag hela tiden beröms av chefen, är på jobbet väldigt ordningsam, ordentligt, effektiv, snabb, duktig osv. (är den bästa) kan bero på att jag har så sjukt mycket kontroll över mig själv så det finns inte alltså. Jag tillåter inte mig själv att misslyckas. Har som sagt en väldigt stark socialförmåga och har väldigt mycket människor kring mig för jämnan.

Bland vänner är jag den som uppmärksammas och alla vill umgås. Jag känner empati och arbetar som sagt inom ett sånt yrke där enorm epmati krävs. Min familj och vänner hör av sig för jämnan för dom vill umgås osv.

Bland människor mår jag fantastiskt bra! Jag är glad 24/7, snäll, rar, påhittig, är klok tjej och kan hålla i en undervisning för 200 människor åt gången utan problem!  Är också den som får ordning på allt och ser till att ett arbete och arbetarna går under rutiner och att miljön är anpassad efter det bästa möjliga sättet. förutom det är jag den mest gladaste människa man kan träffa på den här jorden (utan att överdriva)

På dagis är jag den föräldern som berömms mest, på bvc får jag höra hur mitt barn ligger steget före andras barn i hennes ålder, jag får höra att om alla vore som mitt barn skulle världen vara så mycket bättre osv. Mitt barn ser upp till mig, respekterar mig, är världens mest snällaste och raraste lilla unge.

Jag kämpar också väldigt mycket för barnens rättigheter och månar om människor omkring mig.
Har ett jobb på heltid, klarar av det utan problem och är ensamstående moder.

På utsidan är mitt liv perfekt. Men det är också SÅN jag är när jag inte handskas med ett förhållande.

Vad händer då som andra människor inte vet om/får se? Något jag gömma undan om man inte kommer mig alltför nära så att säga.

Jo vi kan börja med mig själv.
Enligt andra ser jag enormt bra ut, när jag tittar mig i spegeln så ser jag världens fulaste människa. Ena sekunden kan jag stå och beundra mig själv för att i nästa sekund stå och undra vad fan killar egentligen tittar på när dom kollar på mig? Vad finns att se hos ett sånt härn äckel! Jag har haft ätstörtningar till och från sedan jag var tolv år gammal och det här är inget jag får hjälp med utan att jag handskas med det 24/7. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat äta som en normal människa, dvs, fem gånger om dagen, husmanskost och godis en gång i veckan. I mitt fall svälter jag antingen mig själv i veckor och går ner 10 kilo. För att sen vräka i mig massa onyttigheter, må dåligt och svälta igen. Jag sminkar mig snyggt, jag klär mig snyggt och jag upplever mig själv som vacker och beter mig därefter. MEN mitt huvud säger mig annat och vänder på mina tankar från positiva till negativa.

När det kommer till mina vänner bryr jag mig känslomässigt inte ett dugg om dom. Det spelar ingen roll hur länge jag varit vän med dom. Jag tycker det är kul att umgås med dom, gå ut på krogen eller liknande. Men råkar en vän ut för något så känner jag absolut ingenting. Det är också här mina största problem börjar. Läs vidare om ni orkar.

Alla män som jag avskyr, eller män som äcklar mig på något sätt manipulerar jag å bästa möjliga sätt för att få pengar, kontant påfyllningar, osv. Utan att dom ens får röra vid mig. Det handlar enbart om att säga rätt saker. Jag har tex en man som har gett mig 500kr varje eller varannan vecka i snart sex år.

Mina förälderar och mina syskon kommer jag överens med utan problem. Dom känner jag också riktig kärlek till. Samma sak gäller mitt barn. Den kärleken som jag har till barnet har jag aldrig känt förut. så relationen till dessa personer funkar utan problem.

Nu till kärleken. Jag har bara haft två män i mitt liv. Dessa förhållanden har varit långvarande (konstigt nog och jag har inget intresse av sex med någon jag inte är kär i eller älskar. Så sex missbrukar jag inte utanför ett förhållande. MEn det kommer vi till sen.

Så fort jag har fått kontakt med en kille sätter genast spelet igång. Första uppdraget är att se exakt hur pass intresserad han är, så jag börjar med att inte besvara hans samtal eller sms. Det går alltså hela tiden ut på att testa om människan älskar mig eller inte under ett förhållande. Det spelar ingen roll om man har ett förhållande i sex månader eller 12 år. Jag måste hela tiden har det bekräftat för jag går runt och är osäker hela tiden. Bekräftelsen får jag genom att göra killen svartsjuk på ett smidigt sätt och få det att verka som att killarna tar kontakt med mig och avgudar mig så att han ska känna att han har konkurans. Eller också ignorerar jag honom för att se om han tar kontakt först. Jag hör aldrig av mig förrän killen hör av sig.

Innan man hunnit bli tillsammans och precis bara påbörjat att ses har jag hunnit med att ångra mig och ändra mig minst 20 gånger. Och minsta lilla "fel" killen gör så blir jag förbannad och avslutar det hela. Det innan de ens börjat. Killen mår dåligt, söker min uppmärksamhet, tigger tillbaka min kärlek och då har jag fått bekräftat att han tycker om mig så då får han mig tillbaka och då mår jag bra för tillfället. Tills nästa gång jag börjar bli osäker och måste testa honom igen.

När man sen inlett ett förhållande så är jag världens bästa flickvän. Jag gör per automatik ALLT en kille vill. Jag städar, jag lagar underbara middagar, jag jobbar, jag tar hand om honom, passar upp på honom, handlar åt honom, hittar på saker, är rolig, har humor, en bra lyssnare, mån om honom, kommer alltid bra överens med svärföräldrarna, bjuder på resor, middagar osv. Och sen får killen skit för att han gör minsann inget medan jag gör allt. Så då nedverderar jag hans sätt att vara på i ett förhållande för jag minsann så mycket bättre. den här nedverderingen kommer och går under ett helt förhållande. Ena stunden avgudar jag honom och jag ger honom dagliga komplöimanger, massa kärlek, uppmuntrar honom, osv. För att nästa dag säga dom mest avskyvärdaste sakerna som finns om hur han är sin familjs rester för han fick bara dom äckliga sidorna osv. Ja som sagt, jag blir hemsk! Svartsjuka och lögner, lekar uppkommer under hela förhållandet, gör de inte det så blir jag uttråkad. Jag måste hela tiden leva i någon sorts dramafilm där man hela tiden har spänning, svartsjuka osv.

Killen blir också fullt kontrollerad och får säga upp alla sina tjejkompisar, får inte prata med tjejer överhuvudtaget osv. N'r jag har mina bra dagar är jag som sagt bättre än den bästa. Det är också därför dom stannar kvar SÅ MÅNGA ÅR! För dom älskar den jag är när jag inte är borderlinepersonen.

När det kommer till sex är jag äcklad av andra män. Jag skulle aldrig kunna ha ett one night stand.Och ingen får ta i mig utan min tillåtelse. Jag är väldigt känslig när det kommer till det. MEN så fort jag hamnar i ett förhållande allt jag vill göra är att suga kuk, knulla, suga kuk, knulla. Min senaste kille sa det att jag älskar dig men jag orkar inte med det här längre och jag orkar inte knulla hela jävla tiden. Var haj för trött och inte ville ha sex så tog jag det personligt som att det var något fel på MIG! Och surade i timmar och då kom även bråken igång. Vill helst gärna bråka och att killen mitt uppe i en bråk ska "våldta" mig för att vi ska försonas.

Jag hatar mig själv i ett förhållande och jag är livrädd för dom. Jag mår inte bra i ett frhållande. jag får ångest, jag är osäker, svartsjuk, kontrollerande, osv. Jag funkar INTE i ett förhållande. Ändå vill jag ha en kille för det är jobbigt utan. Men eftersom det slutat på samma sätt bägge gpngerna och jag förstört killarna psykiskt toalt, brytit ner dom så vägrar jag göra det ännu en gång mot en annan människa så jag har bestämt mig för att leva celibat.

jag lever istället för bekräftelse, leker med killarnas känslor tills jag får bekräftelse på att jag är snygg att dom vill ha mig, sen slutar jag bara upp. Det slutar olika men dom flesta killarna blir ledsna och stalkar mig för att få veta varför.

Oj oj vad mycket jag skulle kunna berätta. :D Det är ett hemskt liv!
Men ändå lever jag ett perfekt liv utöver det livet. Förstår ni vad jag menar?

Ingen vet att jag har borderline och ingen kan någonsin få reda på det. Den enda som vet om det är den som ingår ett förhållande med mig.

Som ni ser jag är antingen föööööör mycket eller fööööör lite. Det finns inget mittmellan med mig

Bra skriver. Och självklart finns det inga ursäkter för att såra andra, men jag tror inte att de flesta med borderline gör det medvetet. Man agerar på sina impulsiva känslor och tror ju just i den stunden att man gör rätt. Och ja, det kan såra andra rejält, men det är sällan syftet med ens handling. Trots att någon blev sårad så kommer jag nästa gång ändå reagera likadant förmodligen, för just då kommer jag tro att det är rätt. Det är svårt att bryta såna mönster för det innebär att man ska gå emot sin egen intution och känsla. Trots att jag vet att min intution är åt helvete.

Tass

Jag är rejält deppig nu. När man går ute på stan så ser man alla dessa par som går runt och håller varandra i handen och har det mysigt tillsammans. Jag vill så himla gärna ha just det, och det gör ont i hjärtat att tänka att jag inte kan få det! Inte inom snar framtid iallafall, inte så länge som jag är så här störd som jag är.

Hej! Jag har inte läsat varenda inlägg i denna tråd. Men ville bara säga vad glad jag blir över det tankesättet du beskriver. Jag har själv denna störningen, och precis som du säger så går det inte att bearbeta den när man är singel, samma problem uppstår vid varje ny relation oavsett hur bra det gått emellnåt. 

Idag är mitt liv stabilare, eldtestet är avklarat mer eller mindre både för mig själv och min sambo. Första åren var ju rena kaoset, från min sida. Gjorde slut konstant, kränkte, slogs, skrek, panikångest, svartsjuka, kontrollbehov, depression, martyrskap, offerinställningen...u name it. Han stod kvar då och nu. För han levde på de fina stunderna, den äkta kärleken som alltid sker parallelt i sådan relation. Han tyckte fördelarna övervägde nackdelarna, jag själv förstår ju att jag var så negativ och självdestruktiv att jag inte kunde förstå hur han ville vara kvar. Men att se helheten, är viktigt när man är i en relation med en person med en sådan störning.

Om du vill veta olika triggers så kan jag ge dig mina: Stress, från andra delar av ens liv, skola eller jobb etc. Att du håller det du lovar! Oväntade vändningar från det som planeras, stressar upp ens psyke. Att du faktistk hjälper till att ta beslut. Jag har svårt för velighet, då blir jag stressad. Att du inte är konflikträdd!! Bli inte tyst och tro att det ska göra saken bättre! Tro inte att du gör saken bättre genom att låta allt passera. Tror mina värsta utbrott blir av när jag känner mig nonchalerad, då höjer jag rösten mer och mer, börjar hyperventilera sen bryter helvetet ut. Men du behöver inte gå in i samma elände och skrika och slåss, utan se till att vara närvarande och lyssna, även om du kommer få olika bud varje minut,  tyvärr. Om du väljer att slå dövörat till...då kommer det bli värre är min erfarenhet. Människor utan denna störningen lugnar ju oftast ned sig, när man lixom lägger ned. Men inte borderline. När det gäller närhet och sånt, så kan jag säga att jag hatar dig, tänker lämna dig, kom inte nära mig, packar väskor redo för att dra....men menar inget av detta. Jag menar egentligen helt tvärtom...min sambo har fattat det. Vilket i sig inte är så bra..om jag faktiskt måste göra det nån gång...och ja, man blir tagen förgiven med alla dessa tomma hot...men vad ska man göra...men låtsas som att du tror på det varje gång. Gå aldrig din väg... efter ett stort tjaffs.

Sen kan jag säga att åldern hjälpt mig. Ju äldre jag blir, desto enklare att kontrollera. Det finns även kännetecken som visar på när jag är på väg in i en jobbig period. Antidepressiva har hjälpt mig när det är som värst, samtal etc. Men inget går att jämföra med att ha en partner som verkligen älskar mig för den jag är. 

Även en graviditet, har fått mina hormoner och serotoninhalter whatever att stabilisera sig ehhe...häftigt. Nästan som att naturen hjälper till, en moder ska vara lugn och fin för att kunna ta emot sitt barn.

Vad bra inlägg! Ett annat tips är att på förhand bestämma med sin partner hur man ska hantera konflikter. Jag blir helt hysterisk om min partner lämnar lägenheten efter att vi bråkat. Jag blir också fullkomligt galen om han ignorerar mig. Det som fungerar är ju att behålla lugnet hur svårt det än må vara. Men jag tror alla behöver olika. Därför är det bra att veta hur man ska göra redan innan bråket utlöser. Det som fungerat för mig bäst är när min partner sagt "jag förstår att du är arg just nu, men jag vill prata om detta när du lugnat ner dig. Jag går in till andra rummet och väntar tills du känner dig redo att prata i lugn och ro". Och om killen då även varit tydlig med att han inte kommer lämna mig för att vi bråkar, då känner jag mig tryggare. För det är tyvärr så att det går inte att resonera med mig när jag är så arg. Om jag bemöts med vänlighet och förståelse så går jag inte upp lika mycket i varv, utan kommer nästan av mig istället.

Precis som du säger, att prata om vad som utlöser allt och hur vi ska agera när det redan gått över gränsen. Det är så vi jobbat med relationen, det tar tid och ibland går man back några steg...men sen går det bra igen. Har detta år haft två mindre utbrott, absolut inte i samma proportion som förut. Mitt liv fungerar bättre på flera håll en bara relationen, vilket också är viktigt. Men jag är medveten om att jag alltid kommer få jobba lite mer än andra med min självkänsla, min känslor och tankar, för resten av livet. Men jag är glad över att säga att det blir bättre med tiden...till alla som känner hopplöshet. Men att träffa rätt människor som verkligen älskar en...är a och o oavsett bordeline. :)
 
Va fint att du har en fin partner du med. :) 

Finns det nån bra sida för anhöriga att läsa på?
Har precis sökt hjälp för misstänkt borderline.

Hej alla fina människor här inne.

Jag väljer att vara anonym för just nu, jag är välidgt osäker på om jag hör hemma här. Jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig att finna någon klarhet i detta.
Jag har haft en strulig uppväxt med komplexa relationer till familjen. I tonåren började jag mår väldigt dåligt och har gjort väldigt mycket korkade saker. Många har under årens lopp försökt hjälpa mig, från det att jag var ca 15 år. Bup, skolpersonal, psykologer osv osv. De har hjälpt mig till viss del, men oftast drar jag mig ur. Jag har inte gått till någon under en längre tid.
I tonåren var jag väldigt destruktiv, med alkohol och självskadebeteende. Jag var väldigt impulsiv och stormig. Jag var väldigt omtyckt och populär och var alltid där det hände. Massor av vänner och många "friare". Jag har nästan alltid pojkvän, men även i de relationerna är jag väldigt stormig. När jag inte har pojkvän händer det mer ofta än sällan att jag "råkar" ligga med någon på fester (osv) fastän jag knappt vill det själv. Jag har inte varit bra i skolan på högstadiet & gymnasiet då jag inte gick dit, men fick ändå bra betyg. Jag jobbade i några år och det gick väldigt bra. Pluggar nu igen på universitet, och får väldigt bra betyg.

Det är just relations-biten i den här tråden som fått mig extra att fundera på om jag kanske också har någon form av borderline.. Jag känner igen mig i så mycket som ni skriver!
Jag har alltid varit så jävla uppochner. Både i mig själv, men också i förhållanden. Jag kan vara världens bästa flickvän ena sekunden, världens värsta andra. Jag kan göra slut ena dagen, för att höja den andra till skyarna nästa. Jag är skitosäker och tror att han ska lämna mig ena dagen (vilket oftast leder till bråk), medan jag andra dagar tycker att jag är bäst i världen och det finns ju inte en chans i världen att han skulle hitta någon som är bättre än mig.
Jag har haft panikångest och lider av PTS efter ett väldigt desturktivt förhållande.

Tillochfrån det att jag hörde talas om bordeline när jag runt 16 så har jag funderat på om detta är något jag har. Jag blockar det väldigt ofta, men tänker då och då att jag kanske borde inse. Jag har gjort en del sånnadär test på internet och har då fått väldigt höga resultat. Är det någon av er som vet något test som är "säkert"?
Jag har lärt mig att försöka kontrollera mig i mina självskadebeteenden, men jag är fortfarande vädligt impulsiv i mina känslor och har svårt att vara stabil. Jag ser oftast i svart/vitt. Jag försöker lära mig att tänka efter innan jag fattar beslut, men det slutar oftast med att jag följer min första känsla, vilket oftast leder till korkade situationer.. Jag kan känna mig helt full av liv i ena sekunden, och helt fruktansvärt tom i nästa. Jag byter ofta riktining i livet, och bryter gärna upp mitt liv för något nytt (vilket jag gjort otaliga gånger) Jag har en stor rädsla för övergivenhet, när jag var 18 klarade jag knappt av att min pojkvän gjorde slut och tänkte ta mitt liv (som tur var fanns en vän som stoppade det hela).
Min nuvarande pojkvän kallar mitt beteende för "schizofrent", och påpekade ofta i början hur framochtillbaka jag var med allting hela tiden.

Kan bordeline vara starkare och svagare i perioder, eller är det konstant?
Vad får ni för hjälp (psykiskt/fysiskt)? Äter ni några mediciner? Är det någon av er som lever helt utan hjälp utifrån? Jag har många gånger fått antidepp och sömntabletter utskriva, men aldrig hämtat ut det pga att jag inte vill äta sånt (vilket i sin tur leder till självmedicinering av andra slag..)
Hur gör man för att kontrollera de stora upp och ner gångarna?
Hur gör man för att försöka förbättra sitt sätt att förhålla sig till sin partner?

Hoppas ni inte tycker jag åker alltförmycket utanför vad som är menat att diskuteras i den här tråden, men jag tänkte att ni om några borde ju kunna hjälpa mig att reda ut min gröt av tankar.