Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hej alla fina människor här inne.

Jag väljer att vara anonym för just nu, jag är välidgt osäker på om jag hör hemma här. Jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig att finna någon klarhet i detta.
Jag har haft en strulig uppväxt med komplexa relationer till familjen. I tonåren började jag mår väldigt dåligt och har gjort väldigt mycket korkade saker. Många har under årens lopp försökt hjälpa mig, från det att jag var ca 15 år. Bup, skolpersonal, psykologer osv osv. De har hjälpt mig till viss del, men oftast drar jag mig ur. Jag har inte gått till någon under en längre tid.
I tonåren var jag väldigt destruktiv, med alkohol och självskadebeteende. Jag var väldigt impulsiv och stormig. Jag var väldigt omtyckt och populär och var alltid där det hände. Massor av vänner och många "friare". Jag har nästan alltid pojkvän, men även i de relationerna är jag väldigt stormig. När jag inte har pojkvän händer det mer ofta än sällan att jag "råkar" ligga med någon på fester (osv) fastän jag knappt vill det själv. Jag har inte varit bra i skolan på högstadiet & gymnasiet då jag inte gick dit, men fick ändå bra betyg. Jag jobbade i några år och det gick väldigt bra. Pluggar nu igen på universitet, och får väldigt bra betyg.

Det är just relations-biten i den här tråden som fått mig extra att fundera på om jag kanske också har någon form av borderline.. Jag känner igen mig i så mycket som ni skriver!
Jag har alltid varit så jävla uppochner. Både i mig själv, men också i förhållanden. Jag kan vara världens bästa flickvän ena sekunden, världens värsta andra. Jag kan göra slut ena dagen, för att höja den andra till skyarna nästa. Jag är skitosäker och tror att han ska lämna mig ena dagen (vilket oftast leder till bråk), medan jag andra dagar tycker att jag är bäst i världen och det finns ju inte en chans i världen att han skulle hitta någon som är bättre än mig.
Jag har haft panikångest och lider av PTS efter ett väldigt desturktivt förhållande.

Tillochfrån det att jag hörde talas om bordeline när jag runt 16 så har jag funderat på om detta är något jag har. Jag blockar det väldigt ofta, men tänker då och då att jag kanske borde inse. Jag har gjort en del sånnadär test på internet och har då fått väldigt höga resultat. Är det någon av er som vet något test som är "säkert"?
Jag har lärt mig att försöka kontrollera mig i mina självskadebeteenden, men jag är fortfarande vädligt impulsiv i mina känslor och har svårt att vara stabil. Jag ser oftast i svart/vitt. Jag försöker lära mig att tänka efter innan jag fattar beslut, men det slutar oftast med att jag följer min första känsla, vilket oftast leder till korkade situationer.. Jag kan känna mig helt full av liv i ena sekunden, och helt fruktansvärt tom i nästa. Jag byter ofta riktining i livet, och bryter gärna upp mitt liv för något nytt (vilket jag gjort otaliga gånger) Jag har en stor rädsla för övergivenhet, när jag var 18 klarade jag knappt av att min pojkvän gjorde slut och tänkte ta mitt liv (som tur var fanns en vän som stoppade det hela).
Min nuvarande pojkvän kallar mitt beteende för "schizofrent", och påpekade ofta i början hur framochtillbaka jag var med allting hela tiden.

Kan bordeline vara starkare och svagare i perioder, eller är det konstant?
Vad får ni för hjälp (psykiskt/fysiskt)? Äter ni några mediciner? Är det någon av er som lever helt utan hjälp utifrån? Jag har många gånger fått antidepp och sömntabletter utskriva, men aldrig hämtat ut det pga att jag inte vill äta sånt (vilket i sin tur leder till självmedicinering av andra slag..)
Hur gör man för att kontrollera de stora upp och ner gångarna?
Hur gör man för att försöka förbättra sitt sätt att förhålla sig till sin partner?

Hoppas ni inte tycker jag åker alltförmycket utanför vad som är menat att diskuteras i den här tråden, men jag tänkte att ni om några borde ju kunna hjälpa mig att reda ut min gröt av tankar.

Har varit på mitt första besök idag och redan efter det sa psykologen att hon ogärna sätter diagnoser på folk, men att jag visar tydligt på borderline problematik. Och att jag ej är så långt ut på skalan att allt är endera svart eller vitt. Att jag iaf har självinsikt.
Ska jobba med verktyg så jag kan lära mig hantera de jobbigaste bitarna samt komma in till kärnan av vad det jobbiga är.

Hej alla fina människor här inne.

Jag väljer att vara anonym för just nu, jag är välidgt osäker på om jag hör hemma här. Jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig att finna någon klarhet i detta.
Jag har haft en strulig uppväxt med komplexa relationer till familjen. I tonåren började jag mår väldigt dåligt och har gjort väldigt mycket korkade saker. Många har under årens lopp försökt hjälpa mig, från det att jag var ca 15 år. Bup, skolpersonal, psykologer osv osv. De har hjälpt mig till viss del, men oftast drar jag mig ur. Jag har inte gått till någon under en längre tid.
I tonåren var jag väldigt destruktiv, med alkohol och självskadebeteende. Jag var väldigt impulsiv och stormig. Jag var väldigt omtyckt och populär och var alltid där det hände. Massor av vänner och många "friare". Jag har nästan alltid pojkvän, men även i de relationerna är jag väldigt stormig. När jag inte har pojkvän händer det mer ofta än sällan att jag "råkar" ligga med någon på fester (osv) fastän jag knappt vill det själv. Jag har inte varit bra i skolan på högstadiet & gymnasiet då jag inte gick dit, men fick ändå bra betyg. Jag jobbade i några år och det gick väldigt bra. Pluggar nu igen på universitet, och får väldigt bra betyg.

Det är just relations-biten i den här tråden som fått mig extra att fundera på om jag kanske också har någon form av borderline.. Jag känner igen mig i så mycket som ni skriver!
Jag har alltid varit så jävla uppochner. Både i mig själv, men också i förhållanden. Jag kan vara världens bästa flickvän ena sekunden, världens värsta andra. Jag kan göra slut ena dagen, för att höja den andra till skyarna nästa. Jag är skitosäker och tror att han ska lämna mig ena dagen (vilket oftast leder till bråk), medan jag andra dagar tycker att jag är bäst i världen och det finns ju inte en chans i världen att han skulle hitta någon som är bättre än mig.
Jag har haft panikångest och lider av PTS efter ett väldigt desturktivt förhållande.

Tillochfrån det att jag hörde talas om bordeline när jag runt 16 så har jag funderat på om detta är något jag har. Jag blockar det väldigt ofta, men tänker då och då att jag kanske borde inse. Jag har gjort en del sånnadär test på internet och har då fått väldigt höga resultat. Är det någon av er som vet något test som är "säkert"?
Jag har lärt mig att försöka kontrollera mig i mina självskadebeteenden, men jag är fortfarande vädligt impulsiv i mina känslor och har svårt att vara stabil. Jag ser oftast i svart/vitt. Jag försöker lära mig att tänka efter innan jag fattar beslut, men det slutar oftast med att jag följer min första känsla, vilket oftast leder till korkade situationer.. Jag kan känna mig helt full av liv i ena sekunden, och helt fruktansvärt tom i nästa. Jag byter ofta riktining i livet, och bryter gärna upp mitt liv för något nytt (vilket jag gjort otaliga gånger) Jag har en stor rädsla för övergivenhet, när jag var 18 klarade jag knappt av att min pojkvän gjorde slut och tänkte ta mitt liv (som tur var fanns en vän som stoppade det hela).
Min nuvarande pojkvän kallar mitt beteende för "schizofrent", och påpekade ofta i början hur framochtillbaka jag var med allting hela tiden.

Kan bordeline vara starkare och svagare i perioder, eller är det konstant?
Vad får ni för hjälp (psykiskt/fysiskt)? Äter ni några mediciner? Är det någon av er som lever helt utan hjälp utifrån? Jag har många gånger fått antidepp och sömntabletter utskriva, men aldrig hämtat ut det pga att jag inte vill äta sånt (vilket i sin tur leder till självmedicinering av andra slag..)
Hur gör man för att kontrollera de stora upp och ner gångarna?
Hur gör man för att försöka förbättra sitt sätt att förhålla sig till sin partner?

Hoppas ni inte tycker jag åker alltförmycket utanför vad som är menat att diskuteras i den här tråden, men jag tänkte att ni om några borde ju kunna hjälpa mig att reda ut min gröt av tankar.

Har varit på mitt första besök idag och redan efter det sa psykologen att hon ogärna sätter diagnoser på folk, men att jag visar tydligt på borderline problematik. Och att jag ej är så långt ut på skalan att allt är endera svart eller vitt. Att jag iaf har självinsikt.
Ska jobba med verktyg så jag kan lära mig hantera de jobbigaste bitarna samt komma in till kärnan av vad det jobbiga är.

Hej på dig , hoppas du mår fint för det mesta iaf!

Du är inte schizo! Fast självklart känner man sig som en till och från, men det är verkligen en stor skillnad tack o lov. Du kan förmodligen utgå från att du har någon personlighetsstörning, kan även vara ADH eller borderline. Men kan säga för att du ska få en utredning som leder till en sådan diagnos, är väntetiden lång och ibland kanske inte ens direkt hjälpsam. Väljer du att att gå privat är det annorlunda, men kostsamt.  Men det beteende som du beskriver, hör nog hemma där. Vet inte hur gammal du är, men borderline blir bättre med åldern, och för att svara på dina frågor så: ja, det finns sämre och bättre perioder, definitivt, med borderline. Oftast blir du extra känslig om du träffar människor som inte vill dig väl, (dåliga killar, vänner etc) stress i vardagslivet, sorg, ja allt som påverkar oss människor, men för en bordelinepersonlighet blir det extra tungt. Jag hamnar i perioder av nedstämdhet som sätter igång mina värsta utbrott, jag har lärt mig att känna igen när det närmar sig och tar antidepressiva som hjälper mig jätte mycket...de balanserar mitt humör. 

Men i nuläget, är jag gravid och det rekommenderades inte att jag skulle fortsätta med mediciner under graviditeten. Jag har varit utan något i stort sett hela 9 mån och kanske fått max 2 utbrott. Mår bra, lever liksom lugnt och tjaffsen är på normal nivå. Jag blir inte värsta monstret, utan kan säga vad jag känner utan att gapa och skrika. Jag vet inte hur det blir efter jag fött mitt barn, men det känns stort att kunna leva mitt liv som jag gör nu och hoppas att det fortsätter så.

Vad det gäller partner, förklara hur du mår och känner. Men oftast om han är en bra kille som verkligen vill stanna hos dig, kommer han oxå lära sig att se i vilka stunder du faktiskt inte mår så bra. Förhoppningsvis kommer han inte utmana ödet med att stressa dig mer eller pressa dig. Fixa lite böcker om varför vissa människor utvecklar vissa beteenden i sitt liv. Lite orsak och verkan, så att han fattar att det är inte bara att sluta bete sig som du gör...när du känner för. 

Hoppas det hjälpte lite :) 

jag hoppas det inte blir för dig som för mig, jag fick megaångest att barnet var utanför magen, att jag visste att barnet blir äldre= mer stress och utmaningar, ingen kontroll någonstans! kunde sitta med barnet i famn i timmar och bara gråta, flög i mig att jag skulle sluta leva för att jag orkade inte med alla känslor, tittade jag på barnet så grät jag osv.
Tex min kamera pajjade just före barnet föddes så hade inte med den till bb och närmaste tiden som planerat, än idag har jag grym ångest att jag inte fick fotat på ett tag.
Nu har det blivit bättre men ibland kommer paniken krypandes.

Sen slutade jag amma redan vid 4 månader, mjölken kom inte, jag är ju sån som straffar mig med svält så jag slutar äta i perioder och då tog mjölken slut.
Alla andra tyckte det var fantastiskt strongt gjort av mig att jag blivit smal och som vanligt direkt efter förlossningen, men de vet ju inte om min problematik.

är det någon annan som har problem att prata med eran samtalskontakt? när jag kommer dit pratar jag om allt annat än mitt mående, jag har aldrig sagt ett ord om mina mörka tankar, jag klarar inte av det, har ändå gått hos denne i 3 år och det är mest prat om väder och ytliga saker.
Min partner har bett mig byta men jag är för feg, jag tänker på hur jag sårar min samtalskontakt osv, det är för skrämmande.
Samma om jag är sjuk, till det yttersta håller jag mig från att söka hjälp, söka hjälp= tappa kontrollen.

Andra som upplever extrem kontrollbehov???

Hinner inte läsa igenom allas inlägg nu, men skall göra det sedan. Inte varje dag man har en chans att känna igen sig! 

Jag älskar väldigt intensivt, likväl som att jag ibland kan börja hata min kille. Jag har kommit tillräckligt långt för att veta att det bara är i min skalle och att jag faktiskt inte eg hatar honom, så jag gör inte slut. Hotar dock med det då och då... Men vi kan prata ganska öppet om mina problem och jag kan säga till honom att "nu vill jag göra slut igen" utan att han blir arg och att vi faktiskt gör slut  

Jag är otroligt svartsjuk och kan bli extremt ångestfylld av minsta lilla skitgrej, som härom veckan när jag insåg att det var en tjej med på ett biobesök som han och några manliga kollegor gjorde. Jag var helt säker på att det skulle ta slut och mådde skitdåligt när jag kom hem till honom den kvällen. Vi pratade dock länge och väl om detta och det löste sig rätt bra ändå...

Jag klagar ju ofta på hur jag ser ut och hur jag beter mig, kan tänka mig att det är jobbigt för min partner. Eftersom jag skiftar så snabbt kan jag vara glad och helt plötsligt vända och bli arg och säga saker som att jag vill ta livet av mig och att jag är dum i huvudet. Ibland blir min kille lite småarg och då blir jag livrädd och tror att han skall göra slut och då kommer mina tankar om att göra slut och blir jättestarka... 

Allt är ju antingen BRA eller DÅLIGT liksom. Det finns typ inget mellanting...

Som för en stund sedan ringde jag honom och var glad eftersom killar på stan idag har gett mig gillande blickar och det är jag inte van vid. Han tycker att det är kul också eftersom jag har dåligt självförtroende, så vi snackade lite kring det och är glada. Helt plötsligt kommer jag på att jag har bokat tvättstugan och bara mååååste tvätta (har inga handdukar rena, urk!) och blir därför sen till honom ikväll och då sade det bara pang, så blev jag ledsen och arg. Han försökte lugna ned mig och säga att det inte gjorde något, men jag blir bara så...  Det slutade med att jag bara sade "jag lägger på nu så att jag kan gå och gråta" och så lade jag på. Lugnande ned mig efter en stund, tinade mat att ta med till honom (vi försöker tömma min frys för tillfället) och messade om att jag kommer ändå och att jag tar med mig mat som planerat. -Lätt för honom att hänga med? Nja...

Han är så otroligt bäst min kille!! (Han står ju ut med mig!! Haha!!) Jag älskar honom på ett sätt som jag inte har älskat ngn förut, det gör jag, och det är för hans skull som jag kämpar just nu. Jag VILL så gärna att jag skall vara kapabel till att älska honom resten av livet, fast jag vet att jag kommer att tröttna och dumpa honom förr eller senare...