Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

(huvudvärk): Jag förstår att det måste vara hur jobbigt som helst! Via psyk eller vc kan han få mediciner, stämningsstabiliserande brukar vara bra o ger (om de fungerar) ett jämnare humör. Varför vill han inte medicinera? Terapimässigt brukar man rekommendera DBT (googla för mer info) men en vanlig psykologsamtalskontakt kan också vara bra.

Försök att prata med honom (en dag/stund då han är glad) och få honom att förstå. Ta aldrig upp negativa saker när han inte är på topp.

Disan: Numer då jag vet vad det beror på så är det lättare att hantera och även då han vet. För jag älskar honom innerligt, det vet jag ju. Att jag äter citalopram nu med vilket håller de värsta topparna och dalarna i schack. Provade att sluta en period och vips var jag där igen.
Har barn och samma där, med medicinen har jag bättre tålamod och är mer stabil.
Sen beror det på hur jag mår rent allmänt. Just nu känns det stressigt och oroande med en visstidsanställning att inte få veta NU om det blir fast, förlängt eller tack och adjö.

Andra besöket för min pågående utredning imorgon, det känns jättebra!

Jag tror att man måste prata om problemen på ett sätt som tar fokus bort rån berörd person och utan pekpinnar. Tala inte om problemen som just problem, utan som en möjlighet att göra något riktigt bra genom att "vi kan kanske prova att göra såhär istället". Självförakt och låg självkänsla leder ota till kraftiga försvarsreaktioner som är bra att undvika så långt det är möjligt.

Ang. relationen till barnen. Personligen så har jag en mycket sund inställning till mitt föräldraskap. Jag har tålamod, är pedagogisk och jag älskar mina barn gränslöst och utan förbehåll. Jag är en jättebra mamma-och jag duger, även de dagar jag har sämre tålamod och humöret vibrerar i kroppen. MEN det kommer att bli svårare, när mina barn blir äldre och örstår att jag inte alltid handlar rationellt och framför allt så kommer dom att märka hur svårt deras pappa har det pga. mig. Det är just därför jag NU tar tag i mig själv och gör en utredning som ska leda till att jag år hjälp att hantera mina problem. Jag är en underbar människa på många sätt, men min gränslöshet då jag hanterar konflikter med min man ska inte överföras på barnen, det är INTE ok att lösa konlikter på mitt sätt. Jag måste göra om/göra rätt innan det blir ett problem. Bli en bättre förebild när det kommer till konflikthantering helt enkelt. Resten gör jag (ursäkta min blygsamhet) förbaskat bra.

Jag pallar inte att älska mina barn... Ibland (har hänt ngr få gånger) gråter jag för att det känns som att jag inte älskar dem för att jag bara är rädd.. Men jag vet inte eg vad som är fel.

Har borderline också.

Jag älskar mina barn jämt dock, visst kan jag bli less när de vänder till osv.
Dock har jag jobbiga tvångstankar. Ex; kan ligga och vila när en tanke slår mig, mina barn åker bil med någon som krockar och dem dör. Sen mår jag asdåligt och kramar och pussar på dem hur länge som helst :P haha..

Anonym med hund: Haha, gillar den jämförelsen! Har också haft hund o känner igen mig. Tyvärr brukar det sluta med hat o olika anledningar till att inte ha kvar dem.. Har väl insett nu att jag inte skall ha husdjur, ingen idè att försöka. Blir sååå kär o sedan pendlar det, blir arg, hatar o älskar om vartannat. Fan, det är lättare med pojkvännerna!

Älskar med min son villkorslöst. Aldrig varit nån tvekan om det! Han är det finaste jag har!