Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag kan idag ge ett exempel på en dålig dag. TEX idag.

Idag vaknade jag och allt jag ville var att krypa tillbaka och lägga mig under täcket. Har oro/ångest i bröstkorgen och är rädd för människor just idag. Där jag i vanligt fall är väldigt öppen och social.

Men istället för krypa ner under täcket gick jag upp och ska idag visa mitt barn den nya parken de har byggt i vår stad. Så ut med oss ett par timmar.

Det är de bästa som finns, att utsätta sig för saker man inte vågar.

Och det gör man tack vare att man har barn, så man måste ju för man kan inte låta dem lida pga en själv.

Ja vissa dagar vill man inget alls men är ändå tvungen.
Dock har jag haft svårt ett tag nu med att tex gå och handla och det är mycket folk! Blir oerhört stressad då det blir trångt och man inte kommer fram, känns som folk går in i en!!! Går man undan för en så går man istället in i nån annan och det gör att det kryper i mig!!!

Har ni andra lagt märke till några förbättringar som ni åstadkommit med er själva när det gäller borderlineproblematiken? Det kan vara bra att faktiskt se framstegen och inte bara haka upp oss på det vi fortfarande kämpar med.

Jag är fortfarande förvånad alla gånger då jag kan svälja mina reaktioner istället för att agera ut dom spontant och ogenomtänkt. Jag lyckas 15% av gångerna kanske. Det är ett stort steg för mig iallafall. Tyvärr har folk så höga krav på en... Min killkompis sa till mig för ett tag sedan att jag blivit bättre på många plan. Det tog lång tid innan jag fick ett av mina utbrott som han så väl kände igen. När jag väl fick ett så var det såklart ett bakslag. Men jag hade tagit 10steg frammåt, och kanske 2 tillbaka så jag hade ju fortfarande gjort framsteg. Men han menade att jag hade inte gjort några framsteg alls efter att han såg det utbrottet. Andra tycks bara se framstegen om man HELT slutat med beteendet. Man blir lite ledsen när ingen kan uppmärksamma det man kämpat med och åstadkommit, men JAG vet iallafall och jag är stolt.

Anonym: Bra!!! :D Jag har också gjort framsteg, främst i att jag VET att jag är sjuk och att mitt beteende "inte är riktigt o sunt" alla gånger. Sedan har jag börjat se människor på andra sätt den senaste tiden, har insett att normala kroppar kan se ut på olika sätt utan att vara onormala. Det är ett stooort steg för mig.

Jag har alltid haft ett ätstörningbeteende o jag hatar min kropp. Opererar mig o drömmer om att vara perfekt. Men ibland, vissa dagar, tycker jag att jag är rätt okej ändå o t o m söt.. Värd att leva. Andra dagar nädtan psykotisk o hittar fel o ser saker som ingen annan ser.

Alla små framsteg är underbara!

Med barnen har det hänt mkt sedan jag o pappan separerade. När han tog över allt hatade jag både honom o barnen, nu tycker jag om alla tre o kan t o m sakna dem ibland. Men det är svårt... Jättesvårt...

Jag kan nästan alltid hantera min ilska, men inte när det gäller barnen.

Jag skär mig typ aldrig längre, DET är ett jättebra framsteg! :D Händer bara när det är svartsjuka på gång eller att jag verkligen tror att min kille skall lämna mig. Senast i maj!

Nu känner jag mig rätt glad, bra idè att tänka på vilka framsteg man har gjort!

Bakslag får man räkna med, de har jag med men har ändå kommit som du skriver många steg på vägen!
Det jag ännu har supersvårt med är om maken ska göra nåt ensam utan mig, tex ut på krogen vilket iofs är sällan. Dels för det förr hänt jobbiga saker då han varit onykter (ej otrohet) men han har taskigt ölsinne. Så i mitt huvud är det katastrof direkt!!
Nu till helgen ska en kompis komma ned hit för de ska spela in musik, är sångaren som kommer! Och genast är det katastrof i mitt huvud!! Samtidigt ner jag ser på det utifrån mig själv så tycker jag det är urbota dumt! Men ändå så känns det så fruktansvärt jobbigt!!!!
Vi pratar om det och jag förklarar hur det känns och vad jag är rädd för men ändå känns det så jäkla svårt!

Jo precis! Det har varit ett par misstag med för mycket dricka och såklart dumma bråk då vi inte visste att jag har denna problematik! Han berättade då det kom fram att jag har borderline att innan har han känt och trott jag varit som jag var av ren elakhet och det är ju fullt förståligt hur hemsk jag varit!!!
Han i sin tur gick in i depp och allt var bara en enda ond cirkel ett tag!
Jag har så svårt för att bli snäst åt eller att han blir arg på mig! Reagerar med taggarna ut direkt fast jag inombords är som ett litet barn, rädd, otrygg och bara vill bli kramad.
Vi har pratat om dessa situationer och nu dricker han inte då jag är med, men det är ändå svårt för jag tänker bara alla dessa om eller tänk om! >.