Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har haft några dagar nu som är riktigt jobbiga! Jag fattar att stressen på jobbet just nu påverkar samt ovisshet då jag är visstidsanställd. Det gnager i huvudet hela tiden.
Samt att jag hela tiden övertolkar maken. Är du arg på mig, har jag gjort nåt? Osv! Höjer han rösten så knyter det sig i magen på mig.
Jag fattar att det inte lätt att leva med mig, men förklarar massa gånger hur jag känner, mår och ändå så glömmer han det i en nedåtdipp. Jag undrar om han tänker att jag gör det för att vara elak!? Men så är det ju inte.....
Hur får man egentligen nån som inte har borderline att förstå alla tankar som HELA tiden maler i huvudet?!
Min mamma tycker jag ska vara glad att ingen i familjen är allvarligt sjuk etc. Men det hjälper väl inte ett smack, borderlinen försvinner väl inte för det!
Hela jag skriker och det gör ont!!!

Jag vet, hatar alla dessa tankar...  Om man bara kunde bli fri från dem! Mitt ex sade i samband med att vi gjorde slut att jag var en elak människa och ego. Sedan, lite senare, fick jag min diagnos och han pluggade på om den och insåg att det inte alls var så, utan det handlar "bara" om att jag faktiskt har en störning. Jag gör det inte med mening. Har din karl pluggat på om borderline? Kan du annars få honom att göra det?

Det är rätt nyligen jag fått det bekräftat så det är nog så och som han själv sagt att det gamla tankesättet sitter kvar en del, då han trodde jag gjorde det av ren elakhet. Men han har läst lite men krävs nog mer.
T.o.m för mig så faller mer och mer på plats efter psykologbesök. Hon har beskrivit känslor och tankar som man kan ha som jag ej ens reflekterat över innan!

Okej, då förstår jag mer er sits! Min kille trodde nog också att jag var helt knäpp när vi hade dejtat ett tag och jag ville göra slut för att jag brukar bli deprimerad och svartsjuk när jag är tillsammans med någon. Han fattade inte alls varför jag ens ville förbereda mig på det sättet, varför jag inte ville ge det en chans. Idag förstår han desto mer och han tar mig nog med en nypa salt...

Visst är det bra med lite terapikontakt? Jag får också öppnade ögon av det. Likaså av att läsa folks inlägg här, det hjälper ju enormt mkt... Man lär sig ngt nytt varje dag  Kan du kanske ta med dig din kille till psykologen ngn gång och få henne till att försöka få honom att förstå mer?

Nej.
Mitt barn lider ingen brist på kärlek eller närhet.
Anknytningen till sina föräldrar är livsviktig för att ett barn ska må bra.
Men det verkar ni inte tro på?

Jag behöver inte veta mer om henne än att hon ihar borderline för att förstå att barnet far illa.

Absolut är anknytningen viktig!! Jag har älskat min som från första stund och kramar och pussar på min unge varje dag samt berättar att jag älskar honom.
Det är främst för honom mina närstående och mig själv som jag sökt hjälp för att på ett bra sätt hantera detta. Innan hade jag dåligt tålamod och orkade ej med i alla lägen vilket jag själv insåg.
Med hjälp av medicinen är mitt humör jämnare och har pratat om detta på den nivån en 5 åring kan förstå.
Jag brinner väldigt mycket för ett nära föräldraskap dessutom. Plus att jag vill ge min som den trygghet och tron på sig själv som jag aldrig fick som barn. Det var stryk då man ej var snäll samt att man fick höra ofta man var oduglig, dum i huvudet. Så nog fattar jag själv vart min borderline grundar sig i....

Jag har gett upp det här med att försöka förklara. Jag vill berätta varenda liten tanke för att andra ska förstå mig, men ändå gör dom inte det och tycker att jag blir helt överdriven. Kanske borde man avreagera sig med att skriva ner sina tankar och känslor, lite för att avlasta sin omgivning?

Självklart tror vi också på det (jag iallafall), då många med borderline har haft anknytningsproblem i barndomen. Jag vet vad anknytningsproblem kan skapa. Men barnet vet inte hur mamma känner om hon trots det BETER sig kärleksfullt mot sitt barn. Det är min poäng. Den enda som lider då, det är mamman som bär det dåliga samvetet. Om man fysiskt sätt vägrar kontakt med sitt barn så kan det bli problematiskt, men man kan alltid jobba på det. Saker är inte alltid svart eller vitt.

Du får tro vad du vill. Men du känner inte henne eller hennes barn, så du kan inte uttala dig om hur anknytningen ser ut från barnets sida. Det kan inte jag heller såklart. Men det hjälper ingen att skuldbelägga. Barnet finns, vad du än tycker om saken. Det är väl bättre att stötta henne i situationen så hon kan må bättre?

butterflower- du är ju helt otrolig, uttalar dig så där! Blir faktiskt ledsen.

För det första är jag inte så dum i huvudet att jag änkomt planerade ett barn när jag mår som jag mår, jag var mitt i en rehabilitering, men allt går inte att planera! Jag behöll för att jag har extremt svårt att bli gravid, jag såg det som en gåva, jag visste vad jag gav mig in på och jag har valt att jobba häcken av mig för att få det att fungera men IBLAND GÅR DET INTE och då har jag människor som hjälper mig, som skyddar barnet från att se att mamma är "sjuk".

Jag hade svårt med anknytningen i början men fick hjälp av bvc, det klickade när barnet var ett par månader, sen dess har alla berömt vår fina kontakt och hur trygg barnet är, man ser hur mycket barnet saknar och älskar sin mamma! Mitt barn mår riktigt bra!
Det är JAG som känner att jag inte släpper in barnet, jag har inga problem som helst att lämna skrikandes i ett rum, gör jag det för det? Nej, jag är med barnet.
Jag har svårt att tolka signaler, veta vad barnet vill, men då har jag hjälp men inte lider barnet av att jag är "sjuk" för jag vill skydda, precis som "friska" mammor!

Bra skrivet (blä!)!!