Anonym (blomma) skrev 2011-07-16 13:15:29 följande:
Hej tjejer!
Hur mår ni? Hur har det varit på senaste?
Hur har era semestrar varit?
Är det nån gång borderlinen blir tydlig så är det nog när man umgås på tu man hand under semstern, under en lång period.
Kan ni känna er irriterade på er partner? Hacka på småsaker? Jag har irriterat mig hemskt mycket på han stundvis, och folk brukar väl säga att då är känslorna slut.... Jag som aldrig vet vad som är bak och fram blev livrädd av detta... Stundvis kände jag värme för honom, men därefter också irritation....tänk att det ska växla så!
Sen har jag liksom så sällan sexlust, kanske påverkar medicinen....men det gör mig också rädd att vi kanske inte är rätt för varandra? Kan ni känna tvivel? Jag har alltid varit kraftigt förvirrad när det kommer till både yrkesval och val i kärlek....(har även ocd)... Han är ju enormt snäll och omtänksam, och med min problematik behöver jag en trygg kille...han är även söt, trogen, ordnad och mycket annat bra. Ändå kommer dessa tankar; "har jag rätt känslor?"
Känner ni er kära i er partner? Jag vet inte om jag någonsin varit kär på det sättet att jag varken behövt äta eller sova....jag har mer känt att han är enormt bra att umgås med och skänker mig både trygghet och glädje ofta....i början tyckte jag även han var sexig....vi har vart ihop 1 år. Men nu har jag liksom inte känt så mycket, vilket gör mig rädd.......
Frågan är om du alltid brukar känna så här med en partner? För jag gör det. Iallafall om det börjar bli bra mellan oss, jag börjar känna att jag tycker om honom osv, då tvärvänder allt och jag börjar irritera mig, ifrågasätta mina känslor för honom, undrar om han är den rätte osv. Klart att man ifrågasätter känslorna också när man inte kan känna något, men det tillhör min problematik. Att inte kunna känna något för de som jag egentligen bryr mig om, för jag blir rädd. Problemet är ju att man inte vet om bristen på känslor beror på ens borderlineproblematik eller att det faktiskt inte är rätt kille.
Har du läst boken "hemligheten"? Den handlar om anknytningsproblem (har kanske nämnt den tidigare), vilket har många likheter med just borderline. Enligt den så kan vi bara komma över detta problemet genom att trotsa känslan. Dvs stanna när vi går in i det känslokalla läget. Vår hjärna gör ju så för att vi är rädda, för att skydda oss. Men tvingar vi oss genom det så kan kanske hjärnan till slut acceptera att det inte är något farligt. Jag tror på den metoden, men det är tortyr och väldigt påfrestande för båda parterna.
Jag träffar en kille som är fin och snäll. Vi träffades för flera år sedan, var tillsammans ett par månader. Jag var kär, men sen blev jag som dig. Irriterade mig på allt och gjorde slut. Efter ett långt tag ångrade jag mig, för jag insåg att det var fel beslut. Nu har jag fått en ny chans, och det är samma sak igen. Jag börjar irritera mig, hittar alla möjliga fel. Det jag försöker med är att minska pressen. Inte träffas för ofta, inte tänka att det måste vara för alltid, utan ta dagen som det kommer. Inte tänka så mycket. Det hjälper lite iallafall. Jag är för känslomässigt utmattad för att analysera så mycket som jag tidigare gjort. Det är så svårt och stort om man börjar tänka "är han den rätte".Hur ska vi någonsin kunna veta det? Allt vi kan veta är om han är den rätte just nu. Den dagen han inte är det så är det inte för sent att lämna och leta vidare.
Det jag vill säga är att inte göra några förhastade beslut. Om ni haft det bra innan, och han är en kille du i teorin kan ha en bra framtid med, ge inte upp pga dessa tankar nu. Ge det lite tid. Du har all tid i världen egentligen, så du har ju möjligheten att vänta och se. Du förlorar inget på det, men kanske vinner du på det.
