Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Får jag fråga en till sak? Det handlar ju lite om relationer trots allt...

Hur reagerar ni andra när någon säger åt er vad ni bör göra? Alltså typ som ett tips, men ändå inte. Tar som exempel: Kompisen tjatar om att ni måste åka till Thailand, för det är bara sååå bra. Sååå mycket bättre än det som du har föreslagit. Ett annat exempel: Någon nära anhörig säger åt er att ni lider av en viss sak som du själv inte håller med om, t ex depression. Typ "Om du bara kunde bli mindre deprimerad", eller nåt sånt.

Själv reagerar jag alltid med att bli arg och göra tvärt emot. Min mamma brukar hävda att det enda "felet" med mig är att jag har en depression och ingenting annat. Detta gör mig skitförbannad eftersom hon faktiskt inte har en aning om hur jag  mår och hur mina tankar snurrar runt hela tiden!

Har blivit tjatad så mycket om att åka till Thailand att det är det enda stället jag inte vill åka till numera. Jag hatar Thailand. Hur mycket som helst!! Samtidigt kan jag tycka att det är synd eftersom det är billigt att leva där och stränderna verkar vara underbara... Jag får jobba på den biten.

Jaja, summan av kardemumman: Strejkar ni andra också när någon försöker få er till att göra en viss sak? Och blir ni arga på den som försöker "lära" (eller hur jag nu skall beskriva det) er något om er själva?

Det beror på personen, vissa vill jag inte att de ska veta att jag är "sjuk" och ja, jag blir arg, ibland mer, ibland mindre, jag ska göra tvärtom eller inte alls, jag kan tex om någon säger prova marmelad, det är gott, så kan jag bli sur och säga jag vet vad jag tycker om och det är äckligt, sen hatar jag det i en vecka, sen köper jag en stor burk och äter det hela tiden, om det blir prat om den där marmeladen kan jag bli tjurig som ett barn och tjata nähä till allt man säger åt mig, går inte alls prata med mig!

Det är som min mamma säger, jag har en slags tvång, det jag riktigt tycker om, det tycker jag OM, det jag inte tycker om, AVSKYR jag, svart på vitt, inga färger här inte.
När jag var mindre så brukade mamma låsa in mig på rummet och få ruska av mig min ilska, hon kunde inte hantera den, kan hon inte än idag, hon blir genomskinlig för att inte få en attack.
Men jag har ALDRIG sagt åt dem att jag hatar dem, vill de ska dö osv, pojkvänner kan jag men inte mina föräldrar, det tycker jag är konstigt.

Oh, då kanske det har med borderline att göra ändå? Har liksom aldrig fattat varför jag beter mig på det sättet. Skrattade och kände igen mig i det du skrev om marmeladen! Jag brukar heller inte agera utåt vid dessa situationer, men kan till slut bli arg och säga åt folk att sluta tjata. Min ilska är oftast inåtvänd, tyvärr... Ibland hade det ju varit skönare att bara skrika lite mer när man blir arg...

Som kommentar till ditt andra inlägg, om hur du mår: Jag känner igen mig än en gång! Som jag ser det finns det två vägar ut: stå ut och se om det går över eller ta en paus. Att ta en paus när man är småbarnsmamma är inte alltid lätt, framför allt inte om man har en partner som inte förstår hur det är att ha borderline. Försök att koncentrera dig på de saker som du faktiskt tycker om med din partner till att börja med, så länge ditt barn får omvårdnad lider det inte. (Om du inte säger elaka saker och så, men från din text ser jag inget sådant.) Fråga honom om det är okej att du åker hem och sover hos en kompis några dagar eller hos mamma eller nåt, komma bort och få andas, sakna lite. Försök att få honom att förstå!

Jag tycker inte att du skall göra något drastiskt.

Att prata med varandra är nog enda sättet att få förhållandet att fungera när man har borderline, annars blir det ju bara pannkaka av allting. Jag har t ex en kompis som är dålig på att  höra av sig samt svara på sms. När hon inte svarar mig blir jag rädd att hon "inte vill ha mig" och då vill jag "dumpa" henne. Detta kan jag dock förmedla till henne och då skärper hon till sig och hör av sig. Men det krävs ju att partnern/vännen vill förstå och orkar förstå och agera utefter vad vi vill och behöver...

I lördags fick jag ryck och skulle helt plötsligt gå och hoppa från en bro. Springer iväg mot mitt mål, kände mig hatad och ensam och ful, fet och värdelös och orkade inte mera. Detta från att några minuter tidigare ha suttit på en pub och haft det trevligt med mina vänner och pojkvän. Kommer fram till bron och inser att den inte är tillräckligt hög för att dö om man hoppar, blir sur och besviken och väljer att gå hem istället. Pojkvännen var helt förkrossad och arg på en och samma gång, jag var dock bara arg för jag ville bort. Dagen efter insåg jag att det var jäkligt bra att bron inte var så hög som jag trodde att den skulle vara, för vad hade hänt då? När jag vaknade och såg min kille, höll om honom och kände att jag var lite morgonkåt så var ju all den ilskan, sorgen och besvikelsen borta!

Lite alkohol kanske du behöver, men inte mer än så. Okej?

Hjälpsam kommentar. Du tror inte hon har dåligt samvete redan som det är? Och man väljer knappast vad man ska känna för den delen. Hur man känner, tänker och vad man VILL göra behöver inte nödvändigtvis ha något att göra med ens föräldrarförmåga.

Barnet har ju absolut inte VALT den här situationen i alla fall.
 
Jag tänkte mest på "givetvis tar jag hand om barnet men jag släpper det inte nära, om ni förstår?"
Därför undrar jag om hon förstår att barnet tar skada, även om hon "tar hand om det"

Det spelar nog knappast någon roll vad jag skriver här. Personen som skrev det inlägget behöver inse hur illa hon behandlar sitt barn och söka hjälp.
 

Hur vet du vad hon menar med att inte släppa det nära? Ingen förälder är perfekt.

 Hur många olika sätt kan man tolka det på?

Många... Hon kan mena fysiskt eller känslomässigt. Även känslomässigt så kan det innebära helt olika saker. Jag släpper ingen nära, inte ens min familj. Det märker de inte ens av för jag är på samma sätt mot dom som man normalt brukar vara med sin familj. Men inuti mig, så har jag en känsla av att vara avtrubbad och inte riktigt kunna släppa dom nära i den bemärkelsen att jag inte vågar älska dom för mycket för då gör det för ont att förlora dom. Så det behöver inte alls påverka barnet.

Och du tror inte att det påverkar barn???

Men ge dig. Finns det inget med dig som påverkar dina barn negativt? Du vet inget om hennes eller barnets situation så sluta döma henne.