Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Jul 19:58

#964

Anonym (blä!) skrev 2011-07-20 19:38:32 följande:

butterflower- du är ju helt otrolig, uttalar dig så där! Blir faktiskt ledsen.

För det första är jag inte så dum i huvudet att jag änkomt planerade ett barn när jag mår som jag mår, jag var mitt i en rehabilitering, men allt går inte att planera! Jag behöll för att jag har extremt svårt att bli gravid, jag såg det som en gåva, jag visste vad jag gav mig in på och jag har valt att jobba häcken av mig för att få det att fungera men IBLAND GÅR DET INTE och då har jag människor som hjälper mig, som skyddar barnet från att se att mamma är "sjuk".

Jag hade svårt med anknytningen i början men fick hjälp av bvc, det klickade när barnet var ett par månader, sen dess har alla berömt vår fina kontakt och hur trygg barnet är, man ser hur mycket barnet saknar och älskar sin mamma! Mitt barn mår riktigt bra!
Det är JAG som känner att jag inte släpper in barnet, jag har inga problem som helst att lämna skrikandes i ett rum, gör jag det för det? Nej, jag är med barnet.
Jag har svårt att tolka signaler, veta vad barnet vill, men då har jag hjälp men inte lider barnet av att jag är "sjuk" för jag vill skydda, precis som "friska" mammor!

Det låter som att du sköter allt på ett väldigt bra sätt, så ta inte åt dig.

Nyctophilia

Äldre 20 Jul 20:06

#965

Håller med, bra skrivet!!

butterflower

Äldre 20 Jul 21:03

#966

Anonym (blä!) skrev 2011-07-20 19:38:32 följande:

butterflower- du är ju helt otrolig, uttalar dig så där! Blir faktiskt ledsen.

För det första är jag inte så dum i huvudet att jag änkomt planerade ett barn när jag mår som jag mår, jag var mitt i en rehabilitering, men allt går inte att planera! Jag behöll för att jag har extremt svårt att bli gravid, jag såg det som en gåva, jag visste vad jag gav mig in på och jag har valt att jobba häcken av mig för att få det att fungera men IBLAND GÅR DET INTE och då har jag människor som hjälper mig, som skyddar barnet från att se att mamma är "sjuk".

Jag hade svårt med anknytningen i början men fick hjälp av bvc, det klickade när barnet var ett par månader, sen dess har alla berömt vår fina kontakt och hur trygg barnet är, man ser hur mycket barnet saknar och älskar sin mamma! Mitt barn mår riktigt bra!
Det är JAG som känner att jag inte släpper in barnet, jag har inga problem som helst att lämna skrikandes i ett rum, gör jag det för det? Nej, jag är med barnet.
Jag har svårt att tolka signaler, veta vad barnet vill, men då har jag hjälp men inte lider barnet av att jag är "sjuk" för jag vill skydda, precis som "friska" mammor!

Vi har inte samma sätt att se på aknytning uppenbarligen.
Bra ändå att du har fått och bett om hjälp. Då inser du problemet.

ModestyB

Äldre 20 Jul 23:35

#967

Jag känner ett par stycken som har Borderline och alla har inte anknytningssvårigheter till sina barn. Jag har problem i mina relationer till män och mig själv, men jag har förmågan att sätta mina barn och deras behov i främsta rummet. Jag är sk. "AT-förälder" som samsover, bär i sjal och ger mina barn mycket närhet och all jordens kärlek. Att ha borderline innebär inte alltid att man är en otillräcklig förälder, det kan tvärt om bidra till att man ser barnets behov och att man lär sig möta sitt eget inre barn så man vet vilka missar som förälder man inte vill föra vidare. Dysfunktionella familjer för sina mönster i arv och många som får hjälp att hantera sina problem blir oerhört insiktsulla och lyhörda, trots det inre kaos som ibland råder.

Nu är det ju fortfarande osäkert om det är just borderline jag har, jag är just nu under utredning och det finns vissa saker i min person och mitt sätt att ungera och reagera som tyder på att jag lider av posttraumatiskt stressyndrom-resultatet är dock väldigt borderline.

Nyctophilia

Äldre 21 Jul 06:28

#968

ModestyB: kunde varit jag som skrev det med! Bar min son i sjal med, samsov, ammade länge! :)
Och det är svårast för mig i relationer med en partner.

Disan

Äldre 21 Jul 07:10

#969

Jag har ju jättesvårt för relationer till de flesta, ändå är jag otroligt social och har lätt för att umgås. Brukar kalla mig själv för kameleont eftersom jag kan mingla med vem fan som helst, är bra på att "ställa om mig" så att jag passar in (för en stund eller kväll iaf) även om jag eg inte trivs. Fler som känner igen det?

I övrigt är jag alltid osäker på vad jag känner till både barn o pojkvän, mamma, syster o vänner. Övrig släkt står jag knappt ut med längre o träffar aldrig om det inte är via mamma på nåt sätt.

Igår kväll började min pojkvän pussa på mig samtidigt som jag låg i min ensamhet o var arg. Blev då skitarg och puttade bort honom o han fattade ingenting. Sedan kom min ångest, blev istället skiträdd att han skulle lämna mig så jag flög på honom och uttryckte min oro. Som tur är är han förstående och höll om mig en stund, lovade att aldrig lämna mig. Nu när jag tänker på det sade jag inte ens förlåt, borde kanske ha gjort det...

Anonym (blä!)

Äldre 21 Jul 09:58

#970

Ett tips jag har till er, öppna förskolan, jag får gå i en specialgrupp, på det viset får jag hjälp, stöd och kommer hemifrån, barnet får social träning och lekkamrater.

Jag har ett nytt problem.
Jag har ett ex sen två-tre år tillbaka, jag lämnade honom för att han vela inte utveckla relationen, bara festa, jag träffade min nuvarande nästan direkt efter och vi kom överrens om att jag skulle bryta alla band till mitt ex, det gjorde jag också, men har aldrig kunnat släppa han ur mina tankar.
Vi hade toppen sex, jag tänker på det när jag ska leka med mig själv och ibland med killen.
Men på sistone har jag tänkt extremt mycket på honom, igår skickade han sms till mig, jag kände hur blodet rusade i hela kroppen, hjärtat slog, jag blev röd i ansiktet, knäsvag och fnittrig.
Sen dess har min hjärna malt på att jag skulle kunna gå tillbaka till honom, nu kanske han vill ha "svensson" livet med mig.
Med han kände jag att han var den rätte i mitt liv.
Jag förstår inte alls min reaktion, finns det känslor kvar eller är det borderline som gör att gräset är grönare på andra sidan?
För nu är min relation på spetsen!
Mina närstående pushar att jag ska lämna min kille, han är inte bra för mig säger de.
Jag vet inte ut eller in, vad är sanna känslor, vad är borderline?
Hur skiljer man?!
Jag vill ju inte lämna min kille bara för att jag kände så där, tänk om det är borderline och jag strular till mitt liv i onödan? En svacka så att säga.
Råd???

Disan

Äldre 21 Jul 10:36

#971

Anonym (blä!) skrev 2011-07-21 09:58:30 följande:

Ett tips jag har till er, öppna förskolan, jag får gå i en specialgrupp, på det viset får jag hjälp, stöd och kommer hemifrån, barnet får social träning och lekkamrater.

Jag har ett nytt problem.
Jag har ett ex sen två-tre år tillbaka, jag lämnade honom för att han vela inte utveckla relationen, bara festa, jag träffade min nuvarande nästan direkt efter och vi kom överrens om att jag skulle bryta alla band till mitt ex, det gjorde jag också, men har aldrig kunnat släppa han ur mina tankar.
Vi hade toppen sex, jag tänker på det när jag ska leka med mig själv och ibland med killen.
Men på sistone har jag tänkt extremt mycket på honom, igår skickade han sms till mig, jag kände hur blodet rusade i hela kroppen, hjärtat slog, jag blev röd i ansiktet, knäsvag och fnittrig.
Sen dess har min hjärna malt på att jag skulle kunna gå tillbaka till honom, nu kanske han vill ha "svensson" livet med mig.
Med han kände jag att han var den rätte i mitt liv.
Jag förstår inte alls min reaktion, finns det känslor kvar eller är det borderline som gör att gräset är grönare på andra sidan?
För nu är min relation på spetsen!
Mina närstående pushar att jag ska lämna min kille, han är inte bra för mig säger de.
Jag vet inte ut eller in, vad är sanna känslor, vad är borderline?
Hur skiljer man?!
Jag vill ju inte lämna min kille bara för att jag kände så där, tänk om det är borderline och jag strular till mitt liv i onödan? En svacka så att säga.
Råd???

Usch vad jobbigt!! Tyvärr är det ju svårt för oss andra att säga vad som är borderline och vad som inte är det... Eller ja, om du helt plötsligt svänger från att älska din karl till att hata honom så står det ju rätt klart... Meen, troligen är det väl det att man tror att det är grönare på andra sidan, vilket jag tror är en starkare drift hos oss med borderline än hos andra. Jag råkade ut för en liknande sak i samband med att det tog slut med mitt ex och ett tag var jag såååå uppe i den nya killen att det var galet, men, det blev inget mer än att vi hade sex en gång och sedan sade vi hej då. Vi var inte passande för varandra efter så många år... Kanske skulle det bli liknande för dig?

Vad är det som gör att dina nära och kära inte tycker att din kille är bra för dig? Är det för att han verkligen inte är bra, eller är det för att du som person smutskastar honom? Vet ju själv att man lätt gör det när man svänger i humöret...

Nyfiken? www.bloggen-buuu.blogspot.com

Anonym (blomma)

Äldre 21 Jul 10:37

#972

Butterflower: Har du någon gång gjort en psykiatrisk utredning? Jag trodde jag var "normal" tills jag gjorde den och fick svar med fem personlighetsstörningar.... Man behöver inte vara särskilt udda för att ha dem faktiskt. Jag har många vänner, arbetar, har studerat tre år på högskolan, sköter mina plikter i samhället - allt beror på GRADEN av den störningen.... Dvs om den påverkar dig mycket eller lite....

Min psykolog viftade bort det och sa att "alla har sånt" men de har inte testat sig.... När man har utrett det får man veta vad man har för problematik, och kan börja ge akt på den och förstå sig själv bättre. Det finns så klart dem som är sjukpensionärer pga delvis borderline, men det beror som sagt på GRADEN av sjukdom....

Anonym (blä!)

Äldre 21 Jul 10:45

#973

Disan skrev 2011-07-21 10:36:04 följande:

Usch vad jobbigt!! Tyvärr är det ju svårt för oss andra att säga vad som är borderline och vad som inte är det... Eller ja, om du helt plötsligt svänger från att älska din karl till att hata honom så står det ju rätt klart... Meen, troligen är det väl det att man tror att det är grönare på andra sidan, vilket jag tror är en starkare drift hos oss med borderline än hos andra. Jag råkade ut för en liknande sak i samband med att det tog slut med mitt ex och ett tag var jag såååå uppe i den nya killen att det var galet, men, det blev inget mer än att vi hade sex en gång och sedan sade vi hej då. Vi var inte passande för varandra efter så många år... Kanske skulle det bli liknande för dig?

Vad är det som gör att dina nära och kära inte tycker att din kille är bra för dig? Är det för att han verkligen inte är bra, eller är det för att du som person smutskastar honom? Vet ju själv att man lätt gör det när man svänger i humöret...

För att när jag blev gravid, så sa han om det blev missfall var det mitt fel, han har hotat om att ta barnet ifrån mig, han skriiker håll käften åt barnet och åt mig när han är trött eller irriterad eller har ont någonstans, han har hotat slå mig när han har varit irriterad och jag har inte slutat tex smaska, han har lämnat mig höggravid på ica maxi och åkt iväg, han har en tendens att säga åt sina vänner att jag är mindre intellektuell, borde färga håret för att det ser ut som om jag har råttskit färgat hår, jag klär mig inte klokt osv.
När han varit dum brukar han alltid be om förlåtelse och vara ångerfull.
Alla problem vi har i relationen är mitt fel, pga min borderline, för om jag inte vore som jag är så skulle vi ha det fint.
Sen kan han vara världens finaste kille, passar upp oss, leker med sitt barn, pussar, kramar osv.
Allt går i perioder, har vi en bra period så har vi en bra period, har vi en dålig period, så har vi en dålig period, står ut med det för han står ut med mig.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL