Mola/Druvbörd

Vad härligt att höra att det gått bra för dig, mot alla odds. Stort grattis till graviditeten!

Tack K g! Jag blev så gripen när jag läser här om andra som drabbats och hade glömt/förträngt hur fruktansvärt förtvivlad jag faktiskt var för bara ett år sen. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur hårt jag kunde ta en sådan sak, har ju läst om det där med mola nån gång för många år sen men aldrig någonsin träffat nån som drabbats eller hört någon prata om det. Det är en grym sjukdom - när man vill skapa liv, så drabbas man istället av en tumör som inte bara omöjliggör liv för fostret utan dessutom kan bli farlig för mamman Är man dessutom i det läget som jag var, att det var sista chansen och oddsen är i princip noll, ja, då blev det svårt att tackla men nu ligger jag alltså här, smidig som en valross, och njuter av sparkar i magen

Hej!
Har ej varit här inne på ett tag och läst om mola hit och mola dit, har liksom försökt förtränga det.

Jag kommer inte att få fler provsvar utan de bedömer att det troligtvis är en partiell mola, man kan inte veta till 100% men de behandlar det som om det vore en mola, finns liksom ingen anledning att chansa menar de.

Jag har 5 prover kvar att lämna innan jag är friskförklarad.

Det jag vet är att det bildades ett foster/embryo och att hjärtat slog, men att barnet var för litet för den veckan, fick därför ett tillväxtsultra och där kunde man ej längre se hjärtslag men att det hade vuxit sen senast, skickades sedan hem för att det skulle komma ut av sig själv, vilket det gjorde efter ett par dagar, de var de längst dagarna i mitt liv, at bara gå och vänta och att inte veta vad man väntar på! I detta skede hade jag ingen aning om ngn mola, det var bedömt som ett missfall, ma. i vecka 12. med bebis stor som v 7.

När jag väl gått igenom detta och var överlycklig över att ha fått tillbaka min mens och att jag skulle börja räkna dagar kom mikroskopin tillbaka på delar av det ma jag skickat iväg för analys, där får jag beskedet, misstänkt partiell mola. Du får ej blir gravid inom ett halvår för då kan det utvecklas tumörer med lungmetastas ... då får du genomgå cellgiftsbehandling och överlevnadsoddsen är höga men det är ej så bra för fertiliteten... VA??!?! vad säger du??? Detta fanns liksom inte i min föreställningsvärld, hade aldrig hört talas om detta!! Trodde liksom att mitt ma var över och sen kommer detta....

Dessutom tog det typ 6 mån innan jag väl blev gravid så 6 mån, + 3 mån gravid +1 månads väntan+ 6 mån hcgkontroller...... och sen att bli gravid igen... det här missfallet har liksom tagit 1,5 år...

usch

Jag försöker att inte tänka på det, många dagar går det bra, som att jag glömt det, som att det ej hänt, andra dagar som inte känns det väldigt närvarande.

Skönt att höra lite solskenshistorier! Att det går bra! Att det kommer barn och sparkar!

Bra skrivet Giraffmamman, håller verkligen med dig.

Har inte varit inne på ett tag, och det är visst när det gått en tid man börjar få perspektiv på vad som faktiskt hänt... Hur lång tid varje process har tagit -och tar. Prover, väntan, läkarbesök, undran, oro och sorg. För mig har det nu gått 8 månader sen skrapning (komplett mola) 4 månader kvar till friskförklaring :) Som jag längtar! Tur man har familj o vänner att ventilera med men ingen som faktiskt vet vad man går igenom..utom ni. Här på forumet. Tack för att så många skriver av sig!

anonym:  jag väntade 8 månader efter nollvärdet. Sen blev jag gravid igen och sitter här nu med en bulle på magen i vecka 35. 

jag vet vad ni går igenom och jag måste erkänna att jag inte helt kommit över min mola ännu....kommer nog att ta år av chocken som gav.

glad sommar

kram Maria 

Hellie! Så vid en komplett mola är det kontroller i ett år?  Prover, väntan, läkarbesök, undran och och sorg och ILSKA! Jag är inne i fasen där jag är så jävla arg, besviken och ledsen. Och tycker att livet är så fruktansvärt orättvist! Där jag ser magar överallt och tänker på hur tjock jag hade varit nu. Jag har fortfarande inte greppat vad som hänt. . . Nej det är svårt för andra att förstå, de kan relatera till missfallet, men inte till denna oro , som fakiskt är ngn form av dödsångest! och ilska, ilska och funderingar kring att det kanske faktiskt är så att jag ej blir gravid igen. att på ngt vis hantera det och känna att det blir OK hur det än blir...... Nej livet är fan inte rättvist!

Ett litet ljus i mörkret är att jag fick tillbaka provsvar precis, det var bra besked! Värdet är 0! hurra!

Jag önskar dig all stryka och all glädje i livet! och önskar så innerligt att det går vägen, då kommer vi (förhoppningsvis) bli friskförklarade samtidigt!

Menar du att ni väntade ytterligare 8 mån efter det att du friskförklarades att försöka bli gravid igen? Eller att det tog 8 mån innan du blev gravid?

För på ett sätt så känner jag stundtals att jag bara vill skita i alltihopa, att jag föröäker intala mig själv att jag inte vill ha fler barn eller bli gravid, det är nog ett sätt hantera sorgen det med, att visa sig likgiltig liksom. och nu när jag väntar på att bli friskförklarade känns det liksom onödigt att längta efter att bli gravid liksom. man vågar inte, utan man får ta en sak i taget, Först skall jag bli frisk!

Men åh vecka 35!!! Gud så fantastiskt! Du är ju liksom i mål nu !!! Ett stort grattis och all lycka! Jag önskar dig en underbar förlossning!
kram

Vad skönt det är att läsa alla andras tankar och historier. Här är det nu 7 månader kvar innan friskförklaring och jag kan oftast koppla bort molan, men sen får jag påminnelser ibland och får overklighetskänslor kring det hela. Kan inte fatta att det är på riktigt. Vissa dagar googlar jag halvt ihjäl mig och sträckläser de tidigare mola-trådarna vilket ger lite stöd på något vis. Och hopp. Jag vet ju att jag någonstans har "tur" i allt det här som sluppit dåliga testresultat som oroar och eventuella följdbehandlingar. Hoppas bara nu att tiden tuffar på och allt fortsätter se bra ut också.

Undrar så också om någon vet hur det gick för en tidigare medlem här som skrev mycket om sin oerhört svåra resa men som sedan bara försvann. Eppelino tror jag hon hette. Har läst allt hon skrivit och hoppas verkligen att allt gick bra till slut. 

Giraffmamma: det tog sig direkt och vi fick vänta 8 månader efter vi fick nollvärde (alltså under 5 som värde)-har jag för mig. 
Det är han som ligger i min mage nu ( är i vecka 39 nu).

lycka till..hur många månader har du till attlämna blod???

kramar 

det har gått ett tag sen jag var här och nu börjar min väntan lida mot sitt slut... om två veckor är det 6 månader sen jag skrapades och nu börjar vi fundera på om det var 6 mån efter skrapning eller 6 mån efter nollat värde, som man fick förbudet hävt??? Jag har liksom kopplat bort det helt eftersom det var det enda sättet för mej att hantera all ilska och besvikelse... ibland har det naturligtvis inte gått ändå.... speciellt inte när vi befinner oss i en ålder då alla våra kompisar plötsligt ploppar ur sej både  1a, 2a och t o m 3e ungen. Eftersom jag vet att fler här inne känner likadant så känns det skönt att kunna skriva av sej detta för det är ju nåt man inte får säga högt annars för då är man ju elak.

Giraffmamma - jag kände precis som du...när man hade försökt så länge och längtat efter barn och kämpat för att få ett i månader/åratal och så få detta i ansktet att - du FÅR inte blir gravid på minst 6 månader ev mer....
Det drar undan jordskorpan under fötterna på en... har du oxå fått förbud i 6 månader eller e det mer....

Wimlan- du ger mej stort hopp om att det en dag ska lyckas för mej med för just nu känns det inte så...
 så himla glad att höra att även såna här tragedier får ett lyckligt slut...       

fortsätter kika in här då och då, det lindrar att dela detta med andra

kram