Mola/Druvbörd

Hejdå alla molatjejer

Nu hoppar jag ur tråden (men kommer självklart läsa här då och då).

Min 3e ivf ser ut att gå åt skogen efter negativt test imorse, har egentligen testdag imorgon
och tänkte imorse att jag kan ju gå och lämna Hcg prov men av någon anledning så
skulle det kännas jobbigt om jag fick ett perfekt molasvar dvs nere på 2.. så nää.

Till er andra som fortfarande kämpar på med Hcg och oro, håll ut det blir bra så småningom,
det tar tid och energi, man känner sig ledsen men samtidigt glad att det kanske går åt rätt håll
en j-kla bergodalbana men färden tar slut och då är det bara att börja om på nytt.

Kram

Idag är en tung dag. Fick se på facebook en UL bild av mitt blivande syskonbarn. Var helt oförberedd och sorgen och smärtan träffade som en pil i hjärtat. Kan inte släppa tanken på att mina förlorade barn skulle sett ut så om allt gått väl. Kan inte sluta se bilden av hur min lilla flicka såg ut när jag förlorade henne. Jag bara vet att det var en flicka. Det kändes så hela tiden jag bar henne. Och så denna skiiiiitmolan!

När ska det sluta göra så ont?   

Heej igen alla som vet vad man går igenom, även om den enes historia inte e den andres lik så har vi den här förbannade Molan att slåss emot.... O sviterna av den.. känns bra med stöd :) Jag hade nu 1120hcg från ha haft 22000 för 1,5 vecka sedan -alltid nåt :)) Trevlig helg alla o grattis miam85 till friskförklaringen!

Hej Alla!!

Va inne och skrapades igår, och läkarna tror att de kan va en druvbördsgrav, har inte läst igenom allt ni skrivit, men mångas beskrivningar på hur ni mått stämmer in på mig också.
Jag undrar hur högt har era HCG-hormoner legat? vet ni de?
Jag har drygt 1-2 veckor att vänta svar och de e skitjobbigt rent ut sagt..

Lite uppdatering här:

För nu 2 veckor sedan var min sista gynkoll hos specialisten och det såg fint och tomt ut inuti livmodern, som även hade gått ner till normalstorlek.
Hcg kommer dock kollas varannan vecka minst 8 veckor framåt nu.

Förra kollen hade jag 101 i Hcg och i morgon ska jag iväg och ta nya prover. Hoppas denna gång på under 5!

Det som oroar mig lite är att jag redan igår började blöda och nu snackar vi inte LITE riklig mens, utan extremt riklig. Jag är van att ha rikliga menstruationer sedan innan p pilleranvändandet, så vet hur det kan vara, men detta är något så fruktansvärt och kommer även klumpar som det gjorde under molan :\
Detta gör mig lite orolig, då jag bara för 2½-3 veckor sedan blödde senast efter sista skrapningen, borde mensen redan komma och såhär riklig + klumpar?

Någon mer som kan berätta hur och när er första mens kom efter molan var borta? 

Hej grubbeltjej

Såg din fråga och kan bara svara för hur det var för mig, jag fick missfall 2/3 och och skrapades den 30/3 efter det så blödde jag ca 7 veckor + de veckorna mellan missfall till skrapning så ca 10 v på raken, sen kom mensen igång efter ytterligare 1 månad igen för att hålla på att strula, långdragen... I slutet av augusti/sep fick jag  störtblödningar med stora klumpar som kom ut om och om igen. Förklaringen till detta enl 3-4 gyn jag träffade var hormonella rubbningar efter molan och kanske lite stress. Fick till slut blodstoppande tabletter, typ Cyklo-F men mer effektiva samt östrogen tabletter för att hamna i klimakteriet = inga blödningar alls.

Hör med din gyn vad det kan vara, det är jobbigt att gå och blöda varenda dag och ta några extra järntabletter.

Kram

Hej alla tjejer!

Jag är 36 år och är bosatt i Finland.  Jag har bara bott här i 16 mnd och kan inte så mkt finska än, så därför joinar jag hellre er i Sverige. Jag är född och uppvuxen där, men bodde 13 år i Kanada när jag gifte mej med en Finsk-Kanadensare, som nu har "dragit med mej" hit!!

Jag har 7 barn (nu slog jag säkert ett rekord bland oss här!!)
Jag väntade vårat 8de den 20 mars, och har just gått igenom en omtumlande vecka.
Förra onsdan var jag exakt 20 v på väg, och jag hade rutinkontroll hos MVC.
Hela graviditeten har jag känt mej "udda" (med 7 tidigare babysar, men lyckligtvis inga missfall, så känner man ju till sin egen kropp en skvätt...)
Jag blev uppblåst genast!!!  Gick upp i vikt jättefort, var anfåddare än med de andra, hade NOLL energi och kände mej väldigt "gravid" redan från början.  När jag var typ 3 mnd kändes det som 5-6...
Var inte illamående alls.  Bara om jag gjorde för mkt under en dag, så kunde jag känna en illamående känsla från att man var så trött.

Var på 1a MVC kontroll i v. 10-11.  Allt verkade normalt,  och jag hade nog redan gått upp en 4-5 kg.  Började undra om det var tvillingar... Vi kunde för övrigt höra ett starkt hjärtljud redan på denna kontrollen, ngt sjuksköterskan sa är relativt ovanligt så tidigt.  Jag tog det som ett positivt tecken!
Mina värden var normala, så inga oros tecken.
Jag hade 1a ultraljud när jag var 11v 5d, men babyn mätte 9v5d.
Detta gjorde mej stört förvirrad och stum.
Min mens hade varit mkt regelbunden, även om jag bara hade hunnit med att ha 3 st efter att jag slutat amma min son.
Det stämde INTE att babyn var 2 veckor mindre...
En Dr kom och kollade hon med, och hon höll med om att babyn nog bara var 9v5d.
Jaha.
Jag gick hem med en oros känsla.  Nått var fel.

Jag hade nästa MVC kontroll när jag var 14v5d, och vi hörde hjärtljud igen.
Jag var fortfarande mkt trött och kände mej jätte gravid.
Ett par v senare kände jag babyns rörelser första ggn.  Det var en underbar känsla, men den gnagande oron kunde ändå inte stillas.

När jag var nästan 19v, fick jag en stark känsla att NU MÅSTE jag till MVC och kolla vad som är galet.  Hade inte känt babyn på ett bra tag, men vi hade haft en massa på gång, så jag hade inte haft tid att riktigt tänka på det.  Jag bestämde att lugna ner mej, och vänta till nästa kontroll om drygt en v.

Iaf..... Onsdag den 2 Nov for jag kl 8 på kontroll.
Mina värden verkade bra.  Den sista mnd hade jag inte gått upp mkt (800gr) (Bonus! Tyckte jag!!), jag hade även märkt hur min livmoder inte hade växt lika fort (livmodern mätte över naveln vid 17 v., de säger att den brukar vara vid naveln vid v 20). 
Så skulle vi lyssna på hjärtljud, och jag hade en "intuition" att "Hon kommer INTE att hitta det".
Tyvärr hade jag rätt.
Jag gick gråtande till bilen, ringde min man som var hemma m våra 3 yngsta, och sa att jag måste åka till sjukhuset på ultraljud.
Det blev att vänta i drygt 2½ timmar där... Hann tänka en hel del under den tiden.
När det äntligen var min tur var jag rädd... ville inte få reda på vad de skulle se....
Lite visste jag VAD dom skulle se!
Istället för en livlös baby, så såg vi en stor vit boll!!!!  ?????
Jag var helt chockad.
Dr. som gjorde ultraljudet kunde inte så bra engelska, och hon ville ha en annan läkares åsikt, så där fick man sitta och vänta med benen i vädret... Hon sa att hon trodde att det var "trophoblastic disease", visste jag vad det var?  Nope.  Inte den blekaste aning.
Iaf så konstaterade läkare nr2 att "jo, det stämmer".
De undrade om jag haft tidigare ultraljud och jag berättade om mitt 1a där babyn var ovanligt liten, men att vi hade hört hjärtljud vid v 15.  De kunde inte ens se en baby eftersom min "mola" var så stor.
De var rätt chockade de med.  De sa att de fick ett par fall per år, men att normalt så går det aldrig så här länge.
Efter ultraljudet gick jag och lämnade blodprover och träffade sjuksköterskan på operations avdelningen, så att vi kunde gå igenom utskrapnings förberedelser mm.
Jag åkte hem vid 14.00. 

På fredags morgon for jag in för att bli skrapad.  Jag miste 1 liter blod och proceduren tog lite längre tid än normalt, eftersom det var så mkt där inne... Innan utskrapningen hade vi ett till ultraljud, där 4 doktorer var med och ville kolla.  Då såg vi babyn!!  Den var ungefär lika stor som ett 12v foster, men hade antaglien levt till v 17-18.  Jag VET att jag kände babyn röra sej just innan det... (efter 7 babysar så kan man känna skillnad på vad som är baby och vad som är annat som rör sej där inne)  Min mola var ungefär 20 ggr större än babyn!

Jag återhämtade mej relativt fort och kom hem i lördags.
Har försökt vila (är mkt trött).  Har haft stor hjälp fr många vänner = underbart.
Jag känner precis som många er andra att man inte riktigt fattar vad som hänt.
Jag har spenderat mest av tiden att läsa så mkt som möjligt om molar pregnancies etc.
Som tur är finns det massor att läsa på engelska, men det känns lite mer "hemma" att snacka mer er svenska tjejer! (fast jag inte bott i Sverige på över 14 år!)
Ska lämna 1a hCG prov den 14, sen den 21a.  Ska ha 1a kontroll den 22a (antar att de gör ultraljud och kanske lungröntgen, eftersom jag inte haft det än)
Mitt hCG värde var "bara" runt 20 000 när molan upptäcktes, en förklaring till varför den inte upptäcktes innan.

Jag känner att min skalle bara snurrar, men med 7 barn har man inte tid att tänka FÖR mkt.
Jag tror inte att jag helt har fattat att babyn är borta... mesta energin går till "molan"...
Min största önskan är att jag blir helt frisk, och om möjligt kan få ett till barn en dag.
Men jag inser att jag är extremt lyckligt lottad som redan har 7 underbara friska barn, så hur ni som försöker att få ert 1a barn känner er, kan jag inte föreställa mej!
Lycka till!

Kommer försöka att uppdatera min "status" framöver....
Kramar. (ojdå... det blev ett långt inlägg, men vad skönt att skriva av sej!!  ni likasinnade fattar ju!)

Smilla2007 har du fått svar än tro? Att det var en mola? Jag hade komplett mola och hade 550000 i hcg.

Åå men tro det el ej, fyra veckor senare ( i torsdags) så e jag nere på 128!! Superglad för nu känns det väldigt realistiskt att jag e nere under 2 om ytterligare fyra veckor :)

Kaisa7.. Ja vad säger man.. Ingens resa e den andra lik.. Sån chock när det inte finns nåt barn.. Hoppas allt ordnar sig för dig.

Hellie: tack för att du frågar

Kaisa7: Fy, vilken ruskig berättelse! Starkt av dig att berätta om det. Beklagar verkligen. Om jag läser mellan raderna så får jag en känsla av att du anklagar dig själv lite, att anser att du "borde ha förstått" eller borde "vetat bättre". Stämmer det eller är jag helt ute och cyklar? Ligger det någon sanning i det - läs vidare:

Anklaga inte dig själv. Du ville ju att allt skulle gå bra och du hoppades på det. Alla runt omkring (mig åtminstone) brukar vara bra på att påpeka att man ska tänka det bästa. Det är lätt att lägga ihop saker i efterhand och tänka att man borde ha fattat. Men när du var där, då, så var det inte självklart. Därför kan varken du eller någon annan säga att du borde ha fattat.

Det är lätt att vara för hård mot sig själv, för det är tyvärr ingen som säger emot eller protesterar.

Anonym (Grubbel tjej) och Hellie: Bli inte förskräckta om värdet inte har gått ner så mycket som ni hoppas på. Värdet halveras hela tiden (åtminstone för mig som hade partiell). Alltså kan det sjunka 100-50 på två veckor, 50-25 nästa två, 25-12 nästa osv. Fingerade tal, men ni fattar vinken va? Att det kan ta längre tid och sega på slutet, innan man är nere på 0. Så håll ut!