Mola/Druvbörd

Ååå, Morrhoppan...vet inte vad jag ska säga mer än att jag förstår att det är väldigt väldigt jobbigt och tungt. Att det krånglar och tar tid, och så är det tid du inte har... Tycker nog att du inte måste verka så positiv. Ta en kudde och slå den hårt i sängen om du är arg (har jag gjort många gånger...) eller gråt i den om du är ledsen. Få utlopp för vad du verkligen känner. Sen... kan du vända om och tänka positivt igen. Bra att du fick träffa en bra läkare i alla fall och att du fick en förklaring.

Något positivt?!

Ja, för jag är FRISKFÖRKLARAD . ÄNTLIGEN. Det såg faktiskt bra ut i torsdags. Inga klumpar, inga cystor ingen mola, bara en något tunn slemhinna. Och ett HCG fortfarande <1. Helt otroligt, efter 15 månader! Trodde ett tag i vintras att jag aldrig skulle nå hit men nu är vi extremt nära att få börja om. Om en dryg vecka åker vi till Kreta. Vet att det kanske är en lång väg kvar fortfarande men vi är i alla fall inte på "minussidan", får tillslut försöka igen.

Kram alla ni därute som stöttat mig på den här otroligt långa resan! Tack!

/L

Grattis Lavinia, va härligt, njut av semestern och lycka till med bebisverkstan. Och hör gärna av dig
och berätta hur det går.

Jodå jag har varit arg o ledsen men jag fungerar nog bäst när jag vänder det negativa till
positiva tankar.. enda bakslaget nu är att jag ska trycka i mig hormoner mot klimakteribesvär
vilket gör det helt omöjligt för mig att bli med barn.. men ev så räcker det med en månad annars
blir det väl 2 eller 3...

Kram E

Åh, vad roligt  Lavinia :) Så skönt att få nå nästa mål i den långa vägen mot en ny graviditet. Jag hoppas som sagt att jag får göra dig sällskap, ska lämna sista (förhoppningsvis) blodprovet snart och sen återkontroll 14 sept. Hoppas så att allt ser bra ut.

Morrhoppan jag hoppas att du inte behöver äta tabletterna så länge innan det ser bra ut igen.

Grattis Tuttan80 till giftermålet! :)

Ni andra, hur går det för er?

Kramiz      

Gokväll...

Först och främst: Morhoppan, jag vet inte vad jag ska säga...jag tror jag hade blivit galen om det höll på så där fram o tillbaka, TUR att du träffade en bra gynläkare till sist. De växer inte på träd precis. Du verkar ha ett psyke av guld. Önskar jag hade mer av det. Jag försöker ofta tänka på allt det där du skrev om att jag har inte cancer, jag har ett barn, tack gode gud. Det är verkligen ngt att vara tacksam för. 

Ikväll är jag ändå ARG. Arg på SKITMOLAN. SKIT SKIT SKIT MOLA.

Folk runtomkring mig är gravida till höger o vänster. Jag är lite arga på dem oxå. ;)   De beter sig som att "nu vill vi ha ett barn till och beställde det på postorder". (Ja, jag vet, men ikväll kan jag väl få vara lite barnsligt arg bara).

Undrar om man någonsin kommer kunna känna sig trygg i en ny graviditet? Så som förra gången, när man inte visste att detta skit fanns. Nu känns det som att man kommer vara ett experiment. Provtagningar och ultraljud. Vad är det som är där inne? Cancer eller ett barn?

Undrar om jag nånsin kommer vara gravid igen? Det är ju inget man tar som självklart längre, inte efter detta året.

Så skönt att kunna skriva av mig till er. Konstigt oxå, finns ni verkligen? :)       

Vad härligt att höra att det börjar närma sig slutet för er Lavinia och Vombat! Tänker på er ofta
/fd skräpmola

Visst finns vi! Och tack gode gud för det, för utan er alla hade jag aldrig tagit igenom mig den skitmola-tiden.

Men jag har ju en dotter nu som är 7 månader, tiden går verkligen fort, men glömmer vet jag inte om jag nånsin gör.
Jag hade jättesvårt att ta till mig graviditeten efter molan, den var liksom inte på riktigt. Jag hade ju pratat och förälskat mig i min runda magen en gång innan och blivit så grundlurad, så jag pratade aldrig till denna magen. Jag tog den inte till mig. Trots att det tidiga ultraljudet klargjorde att allt var bra. Ska jag vara ärlig så var det inte riktigt förrän sista veckan innan hon kom som jag liksom fattade att det var på riktigt...att vi faktiskt skulle få ett barn. Molan var mitt andra missfall i rad så hoppet hade ju lämnat oss om att det skulle bli nå mer barn för oss, vi hade en tjej sen förut.
Tänker ofta på er alla som fortfarande kämpar och alla nya som fortsätter att drabbas. Jag tycker att tidiga ultraljud borde bli en självklarhet så att man slipper gå så länge (5 månader för mig). men vi har inte ens ett ultraljud i min kommun så nån bättring verkar ju inte vara på gång.
Hoppas innerligt att ni alla får komma ut ur det här med ett plus på stickan så småningom, och att ett nytt kapitel kan börjas.
kramar!

Till Anonym (kommer igen): Vi har ju i så fall en ganska lik story. Jag har ett barn och nu i år fått 2 missfall i rad. Vad skönt att höra att livet ändå ordnat sig för dej. :) Det finns hopp...

Visst verkar det finnas ett samband mellan missfall och därefter en mola. Jag har för mej att jag läst det. Men inget vet varför. Jag måste oxå tro att det är stor skillnad på varför man får partiell eller komplett mola. Men alla riskfaktorer buntas ihop som "mola". Synd att det inte verkar vara ngt högintressant forskningsämne. Som min gynekolog sa, "varför ska man forska på det? Det är ju så bra prognos". Det är oxå en kvinnosjukdom, säger jag, kanske har med saken och göra oxå.  

Jaha, ha en bra helg alla, jag ska jobba jag. Bland alla höggravida magar ska jag tråckla mig fram. :)  

Hej alla!

Efter min Mola och tumör och efter cellgifter så fick jag till slult min unerbara dotter som är nu 9veckor
Tänker på er alla som drabbas. Finns här om ni vill prata el fråga om något!
 
Kram Jea

Hej alla!

Jag är en ung tjej som fick en oplanerad graviditet som ledde till missfall, så jag skulle slippa göra en medicinsk abort. 

Jag hade läst och hört att väldigt snart efter ett missfall ska grav. symptomen avta rejält, vilket det inte alls gjorde på mig. Jag mådde så fruktansvärt illa de första veckorna att jag låg helt stilla i sängen och fick andas lugnt och ha sambon i närheten för att klara mig igenom illamåendet, dock spydde jag aldrig av illamåendet trots att det var så himla fruktansvärt intensivt.
Ringde kvinnokliniken och bad att få ett VUL gjort igen på mig för att kolla hur mycket jag nu fått ut utav graviditeten, då jag kände att något inte stämde.
Samma läkare som jag hade haft från första besöket kollade mig och han sa att det var en del kvar så vi skulle boka tid om 2 veckor därefter och jag fick även Lergigan Comp utskrivet för mitt illamående.

Kände mig nöjd med besöket och glad över att äntligen kanske kunna bli av med mitt illamående, så jag tog tabletterna som ordinerat, men icke att de ens mildrade illamåendet.. DÅ kände jag att något inte stämde alls.
Bokade akuttid bara 4 dagar efter senaste gynkollen och skulle då få en annan gynläkare.

Var lite nervös eftersom det skulle vara en ny gynläkare, men har inga problem med själva undersökningarna så kände mig ändå lugn. 
Han kollade igenom mina journaler och vi pratade om hur jag mådde osv. Väl i stolen kollade han och även en barnmorska på skärmen, då sa han direkt "inte konstigt du mått dåligt! du har en mola/druvbörd".
Jag började få panik, hade aldrig hört talas om något liknande förr så bad dem att skynda sig, ville upp och gråta ut i min sambos famn.

Tog prover på labben och blev remisserad till ett annat sjukhus där de kan åtgärda/skrapa.
Eftersom jag alltid haft sjukhusfobi och mot nålar så fick jag total panik och var i chocktillstånd. Var så himla rädd och ledsen, då jag trodde det bara var ett missfall som skulle klara sig självt med kroppens hjälp.

Väl på andra kliniken gick vi via akuten till en gynläkare som jag inte träffat förr, oehört snäll och trevlig sådan. Där fick jag göra ytterligare en gynundersökning för att fastställa molan. Även denna gynläkare kunde med säkerhet säga att det var en komplett mola. Jag hade ett foster men utan hjärtljud och så fick både jag och sambon se på skärmen hur molan såg ut. En "snöstorm" vitt med små svarta hål kunde man se.
Gynläkaren sa att under en normal graviditet har man runt 50-80.000 i Hcg värde och jag hade över 1 miljon, det förklarade varför jag hade mått och mådde så fruktansvärt illa.
Fick information om själva skrapningen och att i värsta fall och inte så vanligt så får man medicin så man får ut det sista efteråt sa läkaren. Det kändes tryggande att få veta allting innan och känna sig lite mer trygg.

Det togs prover på mig och fick även en plastkanyl i armen (då jag har extrem fobi för att ha den i handen, valde jag armen och klarade av det precis, stolt över mig själv!)
Jag skickades även iväg på lungröntgen och därefter fick ligga på en avdelning uppe på gyn/bb. Där väntade jag på att få komma iväg på skrapning.

Själva ingreppet gick jättebra och jag klarade av allting över förväntan, behöll lugnet och försökte att inte tänka på något alls.
Vi fick dock sova över på sjukhuset då läkaren inte skulle komma förrän under förmiddagen på Lördagen (igår) och kunna bedöma mig.
Läkaren kom redan vid 8.15 på Lördagsmorgonen och sa att allting hade gått bra, de hade fått ut en hel del och skulle skickas iväg på microanalys. Jag skulle få komma hem under förmiddagen.

Kände en oehörd lättnad och kämpade mig igenom några stick till innan vi fick åka hem.
Men eftersom de inget sa om lungröntgen, så måste det sett fint ut, annars borde jag ju inte fått åkt hem?

Dock blev jag allt mer orolig och nervös när jag väl kom hem igår och googlade runt på det hela och sett att en del fått att det spridit sig till lungorna och behövt cellgiftbehandlas.
Jag hade inte en endaste aning om detta och fick ingen information om ev spridning och annan åtgård väl på sjukhuset. Men det kan inte vara aktuellt om de inte sagt något?

Jag ska ta blodprov om 1 ½ vecka för att kontrollera Hcg värdena har sjunkit och antagligen ta fler därefter för att följas så de sjunkit till normal nivå. 

Men nu är jag så himla rädd och orolig när jag läst i denna tråd om vissa som fått tillbaka molan och behövt skrapas eller annat efteråt :(
Jag som hade över 1 miljon i Hcg värde innan operationen. Fick aldrig veta vad värdet låg på efteråt, men ska försöka ta reda på det.

Förlåt om det blev långt inlägg, hoppas ni orkar läsa, behövde verkligen skriva av mig och dela med mig.
Tacksam för svar!

Grubbeltjejen: Tack för att du delade med dig av din historia och välkommen hit (även om det hade varit bättre att inte behöva välkomna dig...). Starkt att ta dig igenom operationen! Som vanligt visar din berättelse på några anmärkningsvärda grejer. Hur kunde den första gynekologen missa ett molautseende på VUL som var så uppenbart för nästa läkare. Tycker också det är skrämmande att läkaren inte väntade med att tala om vad det rörde sig om tills du kommit ur gynstolen. Det verkar också väldigt konstigt att de sa att du hade ett foster vid en komplett mola eftersom det då är två spermier som kommit in i ett ägg utan DNA, dvs den del av fostret som skulle kommit från mamman.  Eller är det någon som hört om någon sådan möjlighet? Vi på tråden brukar hänvisa till denna artikel:

www.lakartidningen.se/store/articlepdf/8/895/1247_1250.pdf

Försök ta dig igenom den. Det är nog den bästa och mest riktiga förklaring vi fått antagligen.

En miljon i HCG är mycket! Inte konstigt att du mådde dåligt som sagt. Och väldigt tråkigt att sjukvården inte kan ge en bättre uppfattning om vad som är normalt eller inte efter ett missfall. Själv hade jag så ont i brösten att jag knappt kunde gå även efter första skrapningen. Eftersom jag aldrig varit gravid förut visste jag inte vad som var normalt men när jag ringde sjukvården för att kolla och får svaret att det är helt normalt med lite ont i brösten vågar man ju knappt besvära dem mer. Men det är väl något de flesta av oss har lärt sig: Man får besvära hur mycket som helst och "bråka" tills man blir nöjd och får de svar man har rätt till.

Nu efter operationen borde det klinga av väldigt fort för dig och förhoppningsvis slipper du illamående när du kommit ner i HCG, säkert inom någon vecka i alla fall. Du ska se till att du får inbokat ett återbesök om en månad där de ska kolla med VUL hur det ser ut. Då kommer de se om det är något kvar fortfarande. Det är ändå ganska få av oss som behövt göra flera operationer och ännu färre som behövt ta cellgifter på tråden. Däremot kanske det verkar som att det är många eftersom det är vi som stannar här länge. Du kommer inte få cellgifter såvida inte HCG:t planar ut eller stiger. Det viktiga är alltså att kolla HCG:t med det intervall de säger, vanligtvis varannan vecka tills du är nere på noll. Det kommer vara jättejobbigt att vänta de där två veckorna men du vänjer dig faktiskt. Så länge du får ett lägre värde så är det bra och veckorna kommer rusa iväg så småningom även om det inte känns så nu. Försök att fokusera på något annat, jobb studier eller något intresse. Något annat kan du tyvärr inte göra. Och behöver du så finns vi här. Skriv av dig om du behöver det. Kan du se den här tiden som en utmaning att bli mindre spruträdd kanske, för du kommer ju ta en del blodprover?

Stå på dig och se till att du och läkaren kommer överens om ett system om hur du ska få reda på ditt nästa värde. Låt dem få veta att det är viktigt för dig att få veta så snart som möjligt. Min läkare har ringt någon eller några dagar efter varje provtagning om jag inte ska dit strax efter. Det är bra för då hinner du också ställa dina mest akuta frågor också (som du förhoppningsvis får svar på...). Och se till att du får EN läkare (som du trivs med)

Går HCG:t ner till noll (eller det värde som ditt landsting säger är noll, mellan 1 och 5) inom 8 veckor så kommer du sannolikt få ett halvårs graviditetsförbud och tar det längre tid än så så säger deras riktlinjer ett år, även om det i praktiken går att argumentera sig fram till något däremellan också. Lång tid om man gärna vill ha barn och har hunnit bli en bit över 30 men eftersom du verkar vara ung och graviditeten var olanerad kanske inte den biten känns så jobbig? När det sjunkit till noll så kommer du ta ett HCG prov i månaden i ett antal månader så de ser att det inte kommer tillbaka. Jag tror helt säkert att de kommer höra av sig om de ser något på lungorna. Och jag är övertygad om att även du kommer bli frisk, det tar bara lite olika tid för oss, och tiden verkar vara på din sida. T o m jag har blivit friskförklarad även om det tog 16 månader .

Grattis Wass!! Har tänkt på dig faktiskt och tänkt att du borde fått ditt knyte nu! Ja, ibland är jag faktiskt inne på andra tråden och kollar hur det går för alla gamlingar (inkl dig SannaK) som ska ha i december och nu börjar jag känna att jag t o m kommer orka mig på ett litet inlägg där med uppriktiga lyckönskningar.

Morrhoppan: Du är stark!! Och jag kommer inte lämna den här tråden bara för att jag blev friskförklarad. Det är en lång väg kvar och jag vet inte vad som händer eller hur det slutar. Och även om det går hela vägen så finns ju ni här, alla som gett det bästa stödet i hela kampen, ni som konstigt nog känns som mina vänner. Ibland känner jag en sådan oerhörd lust att träffas.

Oj, det blev långt idag...

Tänker på er!
kram L