Mola/Druvbörd

Grubbel tjej:

Hoppas verkligen det bara blir bättre för dig nu! 

Hello!

Är tillbaka igen. Blev så less på allt i somras att jag avregistrerade mitt gamla nick, så är nu inne på nr2. Kom ner på 0 i slutet på sommaren och det är bra. Har väl två månadstester kvar, förhoppningsvis. Måste bara fråga er en sak. Min mola upptäcktes i maj efter ma-skrapning. Sedan dess har jag fått ny kopparspiral. Det har funkat sådär.

Den första hoppade ut vid mens. Sedan fick jag en ny. Och djävulskt ont i magen och trodde såklart att den nya var på väg ut den med. Men, åkte in till akuten och på vul syntes att den satt perfekt. Fick däremot konstaterat att det var livmoderinflammation. En häst-penicillinkur senare kändes det mycket bättre.

Men, det känns inte helt bra i magen. Har en ömhetskänsla / obehagskänsla i livmodern och ibland ut i äggledarna. Ibland så mycket att jag funderar på att kontakta kk, men som ni vet så drar man sig ju in i det längsta. Vad ska de göra liksom? Konstatera att spiralen inte funkar? Jag vägrar äta p-piller, så det är inget alternativ.

Ärligt talat, vissa dagar känner jag bara för att operera bort hela skiten, ungefär. Någon annan som känner igen sig?

Oj, vad långt det blev.
Kram Skorpsmula

Skorpsmula: SÖK vård. Jag vet att man vill inte dit och bli krafsad i mer, men det är jätteviktigt! De kan i alla fall undersöka så det inte är en ny inflammation. Jag vet att jag skrivit det innan men till oss alla: Vi måste vara våra egna doktorer och advokater i dessa fall. Man måste stå på sig och begära hjälp. Annars försvinner man ibland statistiken. Jag är ju själv sjuksköterska och vet från egen erfarenhet hur det funkar.

Förresten: Kan du inte ta ut den där spiralen och köra med kondom istället. Det gör jag. Vill inte ha ngt mer metallföremål instoppat om det inte behövs.   

Kramar till oss alla!   

Skorpsmula: jag åt p-piller i 3 månader efter skrapning, bara för att absolut garantera att det inte blir nå barn, sen körde vi med kondom de sista tre månaderna. Jag trivdes inte alls med att äta p-piller men bet ihop och härdade ut. (jag åt ju inte så länge kan man ju konstatera så här i efterhand, men det kändes som en evighet då). Jag tyckte inte om känslan att mixtra med kroppen när man dessutom kämpar med värden och går och är rädd för cancer. Jag var under 5 precis vid 2 månader så jag klarade mig undan rätt 'lätt'. Kondomer är ju inte 100% säkert men måste ju vara bättre än att ha ont och  inte må bra. Jag säger som Anonym (vraket): SÖK hjälp! Stå på dig!
Sen så finns det ju andra sätt att njuta av varandra än just penetrering, och man kan ju faktiskt göra nåt kul av alla andra sätt istället. Kanske det kan vara värt att offra lite längtan så att kroppen får tid att bli frisk. Man kan ju ändå ge varandra närhet, kärlek och sex ändå, bara på lite andra sätt. Det var bara en tanke och absolut inte menat som nån pekpinne, vi är alla olika och har olika behov.

Styrkekramar!

Tack för era svar! Får klura på det. Vadå? Längtan? Lust? Vad är det? Känns som hela känslolivet går på sparlåga, ungefär. Känner mig så besviken på min j***a skitkropp som har svikit så. Och fyra graviditeter har förändrat kroppen, så att det inte känns som jag längre. Jag visste ju att det skulle hända, men "skulle" ju få något för det, det var liksom dealen.

Vågar knappt känna efter hur jag mår egentligen. Kom på så smart att om man är extremt sysselsatt med att tänka på annat, så slipper man tänka på tråkigheter. Problemet är bara att så fort man inte har något särskilt som ockuperar hjärnan så anfaller de dystra tankarna bakifrån. Kan bli helt nockad, utan förvarning.

Dessutom påpekar omvärlden ständigt att "nu har det gått så lång tid, så nu är det dags att gå vidare - ingen idé att älta". Har verkligen försökt att fokusera på positiva saker. Håller inne och håller inne och tycker mig ha kontroll och så helt plötsligt exploderar allt, i rena vredesutbrott och diverse destruktiva tankar.

Låter som att man borde gå och prata med någon, eller hur? Men jag är så trött på att låta min kropp köra med mig, vill ju ta kommandot och bestämma lite själv nu.

Hur sjutton hanterar ni era känslor?

Kram

Om känslor...

Hej Skorpsmulan2! Å vad roligt att du är tillbaka! Har saknat dig och din underbara humor och ironi. Läste dina inlägg i forumet igen nu. Men är det inte just så att du försöker härda ut, hantera dina känslor, just med självdistans och ironi? Eller kväva dem? Men i själva verket mår du "sådär"? Du har ju faktiskt fått fyra missfall på ett år, din kropp har" lurat dig" fyra gånger och det är jäkligt orättvist. Varför DU? Vad har andra för rätt att tycka att du "borde gå vidare", tycka att "det var väl inte så farligt". De frågar inte ens hur det är. Risken är ju att de "tvingas" lyssna på sanningen och då inte vet vad de ska säga. Vill inte störa, lägga sig i. Och så ska man dessutom behöva tvivla på sjukvårdens kompetens och empati, vara så stark att man orkar tjata sig till det man förstår man behöver. Inre stress, kaos i huvudet, avsky för att man inte kan styra dit man helst vill mer än nästan ingenting, och så fortsätta säga att "jo tack det är bara bra" till alla som frågar i steget i korridoren.

Har ju inte fått 4 missfall som du, har inte ens hunnit få försöka så många gånger. Men väl kämpat mot molan i 1,5 år. Hur jag hanterar känslorna? Vet inte. När jag tänker tillbaka vet jag att jag vid varje tidpunkt tänkt att NU är det väl inte så farligt, det var värre DÅ. Tänkte så t o m vid den tidpunkt som jag nu i efterhand kan se var den jobbigaste, i nov-jan med utplanat värde, cellgifter och sen utplanat värde igen och så cysta på det och möte med en helt katastrofal kurator som jag själv fick tigga mig till. Så trots att jag mått skitdåligt har jag nog bagatelliserat det hela och tyckt att det är väl bara att kämpa på. Samtidigt som jag såå många gånger tänkt att NU orkar jag inte mer, nu kommer jag klappa ihop och inte ta mig upp/ut mer. Såå många gånger jag känt mig, som du, lurad. Värdet borde gått ner mer nu, mycket snabbare, hoppats, och så får man i ansiktet att det bara gjort ännu ett miniskutt ner. Förnedrande på något sätt. "Jag klarade inte ens få ner mitt HCG värde på 8 veckor som de flesta andra". Vad har JAG gjort för att förtjäna detta? Har alltid gjort mitt bästa, slitit, haft kontroll, men nu...!?

Väldigt lite har egentligen fungerat mot känslorna. Har, liksom du, försökt fokusera på annat, jobbat (och stressat), gråtit, skrivit, här och till några få närmaste vänner som bara tagit emot, svarat på mina mail, bara funnits där, lyssnat. Försökt prata med andra, ofta fått en känsla av att ha blottat mig när jag inser att de inte kan ge mig den respons jag behövde. Blivit arg istället. Gråtit mer, gråter nu, skrikit, t o m hatat stackars oskyldiga människor i närkretsen som tillkännagett att de ska ha barn. Inte alla, men vissa. Handlar det inte just om att få få ut dessa känslor, på något sätt, det sätt som är bäst för dig. Att hitta någon som kan ta emot dem på rätt sätt och som orkar det. Du hade en bra kurator förut skrev du. Är det rätt person att "kräkas ut" alla känslor på? Någon annan (kanske inte svärmor då )? Tror man själv behöver acceptera att det går upp och ner även därnere, om du förstår vad jag menar, och få andra att förstå att din "må bra nivå" i snitt är låg. Även om vissa dagar är bra så är andra väldigt dåliga och det får de vara för att du ska kunna få några bra dagar igen.

Är du så arg så du inte vet vad du gör så prova mitt tips om du vill: Ta en kudde (du inte är så rädd om) och håll i två hörn och slå den så hårt du kan i sängen så många gånger tills du fått ur dig ilskan och inte orkar mer. Då kan det övergå till en stilla gråt istället. Kanske låter drastiskt men funkar för mig och är fullständigt ofarligt. Vad som är mindre att rekommendera är att sparka in i en betongvägg med mjuka skor (tyvärr inte hypotetstiskt utan mitt fantastiskt korkade tilltag när jag i april iår, i frustration över läkarens felaktiga operationsval, i ett misslyckat försök åkte till en stängd gynmottagning för att få ta på någon som helst att prata med). Stortån är röntgad och jag har ett sjukgymnastprogram för den men det gör fortfarande ont till och från nu, 6 månader senare. Så du är inte ensam om starka (och okontrollerade) känslor, det gäller väl bara att få ur sig dem på ett hyfsat smart sätt... .

Vad du också skulle kunna prova är någon form av "mindfullness" (Se t ex www.mindfulnesscenter.se/start/minska-din-stress.aspx) för jag tror att till stor del handlar det om stressen att inte ha kontroll. Kan du lära dig att koncentrera dig på "ingenting" istället för att koncentrera dig på "annat" får hjärnan vila lite. Kanske blir det då lättare att ta hand om de svåra känslorna. Liknande tips är Åsa Nilsonnes böcker ( www.nilsonne.se/), t ex boken "Att leva ett liv inte vinna ett krig" (finns även som ljudbok). Har försökt hålla på lite med detta till och från de senaste 4 åren. Är inte bra på det alls men försöker. Det kräver en del tröskelenergi att komma igång och hålla på men i längden lönar det sig. För tillfället försöker jag göra en uppryckning med avslappning och meditation varje dag (ja, en liten stund varje dag behövs) för att sänka mina stresshormoner som jag misstänker är en anledning till låga östrogennivåer som är anledning till tunn livmoderslemhinna som jag misstänker kommer leda till svårt att bli gravid... .

Angående spiralen: Har aldrig haft någon själv men skulle vilja säga som Vraket, använd kondom. När fick du godkända värden? Hur lång tid tog det och hur lång uppföljningstid har du? Rätt använd är väl kondomen inte så himla osäker och om du har bra värden och allt ser bra ut och det varit noll några månader så är det väl inte hela världen om du blir gravid? Det är ju PM de använder, inte en absolut vetenskap som gäller just dig. Till mig sa läkaren flera gånger att OM jag skulle bli gravid ändå, under uppföljningstiden efter noll, så får man väl följa HCG efter förlossningen som kontroll. Men begär hjälp först, så du inte har ont!

Oj, det blev långt men hoppas det hjälpte dig något. Ingen expert, bara skriver utifrån egna erfarenheter.

Nej, nu ska jag ta och baka lite bröd

Kram L

Godmorgon

Skorpsmula hade tänkt svara på din fråga hur jag hanterade min mola men kom på att vad skriver man, ingen dag är den andre lik. Jag har turen att kunna ta mig upp "från botten" ganska snabbt men detta år har jag varit nere o vänt hur många ggr som helst, ifrågasatt allt, min relation, min kropp mm men så slår mig plötsligt tanken att vilken tur jag ändå har som har 2 friska barn, en underbar sambo, jag fick inte cancer av min mola osv osv.. låter väldigt klämcheckt (hmm hur stavar man till det?) och då brukar de värsta "tycks-synd-om-mig-själv tankarna försvinna. Sen önskar jag att jag tagit mig tid och råd att gå till en psykolog men det blev inte så och jag har haft turen att ha några av mina vänner som verkligen velat förstå vad en mola är och hur man mår medan de flesta av mina vänner uttryckt sig som dina att det är bara att gå vidare. Men de vännerna som tycker yta är viktigare än hur du mår de kan man lägga åt sidan ett tag och umgås med vid andra tillfällen då man är på topp.

Tycker Lavinas svar är strålande bra på hur man kan hantera saker och ting.

Hoppas du mår bättre då och då och har du haft en psykolog tidigare ring igen, jag själv har insett att min partner inte alls förstår allt jag försöker få fram och då blir jag bara frustrerad.

Kram på er alla