Löpartråden 13

Vi fick tunga besked idag. Vår äldsta son (nyss fyllda 7) har fått konstaterat att han är superallergisk mot katter. Vi har två stycken helt underbara. Vi har inget annat val än att låta dem flytta och nu måste vi hitta ett bra hem åt dem. Det känns hemskt, även om det givetvis är självklart. Beskedet om att han dessutom är äggallergiker känns i sammanhanget som en struntsak. Vi är så ledsna! Dessutom verkar det inte lätt att hitta någonstans där de kan få bo...

Dessutom fick lillkillen feber natten till idag, så jag fick cykla och köpa Alvedon på vägen hem från jobbet. Maken var hemma och imorn blir det min tur.

Livet kom före, isold, så jag kom inte iväg på föreläsningen som jag hade hoppats. Men jag tog mig ut på en runda för mig själv i alla fall och joggade runt min favoritfemma. Vilket bra sätt att rensa tankarna! Tyvärr känner jag av halsen IGEN (jag blir tokig!) och håller tummarna för att det inte blir något värre än så här av det. Jag åt sista pencillinet igår morse... det fattas bara att jag fått lite streptokocker tillbaka!

17 maj var nästa föreläsning och medan jag sprang iväg tänkte jag att då kan jag i alla fall. Ända tills jag hade sprungit 3 km. Då kom jag på att det är Vårruset 17 maj och jag är anmäld. Tji fick jag.

M o e, vad tråkigt med sonen och katterna! Hoppas verkligen att ni hittar ett bra hem åt dem. Jag skulle gärna ta hand om dem men min man vägrar Jag får erkänna att kvällens föreläsning (LOT) inte var helt lysande men löpningen efteråt var rolig. Vi körde två varv på femman så det hade ju gått utmärkt att hoppa av efter halva distansen. Det är trist att nästa föreläsning krockar med Vårruset, vi hade inte så många datum att välja på tyvärr.

Moe: usch, förstår att ni är ledsna . Så jobbigt att behöva skiljas från missarna, men jag hoppas verkligen att ni hittar någon snäll och bra människa som vill ta hand om dem!

HALLÅ HALLÅ! Här är jag igen efter flera månaders frånvaro! *studsar och vinkar*

Vågar knappt sticka in näsan och fråga om det möjligen är någon här som lyckas köra löpning (och få bra resultat) på LCHF-kost eller som vet om man över huvud taget KAN det? (förutom Björn Ferry då)

Jag trodde aldrig jag skulle testa detta men efter åratal av diffusa magbesvär, hudproblem och några envisa extrakilon som inte vill rubbas hur bra jag än tränar och äter (=tecken på någon form av obalans i hormonella system?) så har jag nu bestämt mig för att ge LCHF en chans...

Har kört i sex veckor, inte strikt men ändå en massiv skillnad mot hur jag åt förut, och kors i taket, huden är bättre och magen är bättre!!! Extrahullet sitter där det sitter men det beror nog på att jag kör så liberal LCHF och knaprar ost, nötter, grönsaker osv i betydligt större mängder än hardcore-folket gör...

... detta tänkte jag såklart råda bot på genom löpning och annan träning, snarare än att ägna mig åt en ännu extremare diet än jag redan gör! Jag vägrar utesluta grönsaker fråbn min kost bara för att de innehåller små mängder carbs!

Tyvärr har jag upplevt när jag har gett mig ut på korta lugna prova-på-komma-igång-rundor de senaste veckorna (efter en vargavinter då jag mest har ägnat mig åt annat än löpning) att benen känns SJUKT sega på den här dieten... Jag är ingen sprinter i vanliga fall som ni vet, men nu är jag ännu segare än vanligt, har "nära till mjölksyra" mest hela tiden och kan definitivt inte öka tempot eller köra intervaller (det känns i a f som att kroppen avråder mig från det...). Jag upplever det som att kroppen protesterar mot att behöva använda fett som bränsle istället för... glukos? Som vanligt känns det som om jag skulle kunna springa LÄNGE, men inte snabbt och inte med den där sköna känslan av "spring i benen" utan mer "släp och pust, släp och pust"...

Nån som har egen erfarenhet eller som vet något om detta? Är det över huvud taget möjligt att prestera bra i löparspåret utan traditionell fitnessmat och utan att följa rådet som står på var och varannan sida i t ex Runner's World "Glöm inte fylla på med kolhydrater!"???

Jag insåg ju redan förut att jag aldrig kommer att bli någon fartfantom, men jag HADE ju tänkt pressa mig ner under timmen på milen den här våren, och som det känns nu när jag springer gissar jag att jag snarare skulle behöva öka på mitt gamla "rekord" (typ 64 min) med 10 min eller så om jag skulle vara realistisk...

Det lustiga är att jag inte alls upplever någon seghet när jag dansar!!! (Som jag ska iväg och göra snart!)

K

Moe
Trist med katterna, det förstår jag verkligen. De kommer ju lätt inpå hjärtat och man vill inte skiljas från någon som befinner sig där.

Kaya
Jag vet inte... alltså jag är sån amatör så jag har inte nån koll på om mängen carbs gör nån skillnad på mig. Men jag ville mest svara så du vet att jag läst ditt inlägg och funderat på det.

Hörrni! Jag testade min "långa" runda idag, som visade sig vara 3.3 km, och jag orkade NÄSTAN hela vägen. Jag gick 40 meter i mördarbacken men annars lufsade jag på och kom in på den "härliga" kilometertiden på 7 minuter. För mig är det stort! Jag är stolt. Jag har ju ändå 10 kg för mycket att släpa på och jag ser framför mig hur jag kommer susa fram då de är borta.

när ni är ute och springer vet ni innan hur ni ska springa?

Jag och maken sprang idag och han fick lite bestämma så det vart bestämt vid varje korsning hur vi skulle springa.

när vi kom hem så hade vi sprungit 8 km. jag var inte alls trött efteråt.

Så nu undrar jag lite att eftersom innan så vet jag vilken väg jag ska springa och då blir man ju alltid trött när det bara är den sista biten kvar. men nu visste jag inte när den skulle komma.

Tempot blev 5,57km/h,,,,medans jag brukar ligga på 5.45km/h när jag springer samma längd själv.

Kan temposkillnaden göra att jag inte var trött. eller var det bara en bra dag?

Konstiga frågor men nån kanske hänger med hur jag menar.

reb80 - jag tror definitivt att den psykologiska faktorn spelar roll. När målet är nära, så börjar jag varva ner mentalt. Det skulle vara jättetungt att ta något extravarv runt kvarteret när man ser huset, däremot inte alls lika jobbigt att ta en extrasväng längst bort på rundan. Jag brukar bestämma ungefär hur jag ska springa och sen blir det lite sicksack utefter grundrutten. Jag tycker att det är så roligt att upptäcka nya små stigar och vägar och jag har bara bott här i ett år, så omgivningarna är relativt outforskade. Någon gång kanske jag hittar den perfekta löparrundan, men till dess så fortsätter jag med mitt planlösa springande.