Löpartråden 13

Hej!
Ortopedbesöket på Carlanderska sjukhuset gav - jag gissa - så klart en ny remiss...
I alla fall, läkaren jag träffade verkade gilla sitt jobb, verkade ha väldigt mycket erfarenhet från liknande skador, ställde relevanta frågor - tog mig på allvar!!! Han gissade ju också såklart - en va två muskler som fäster ungefär i "höftknölen" är det jag har ont i. Varför smärtan inte går över tyckte han ju var konstigt, han pratade om kronisk inflammation osv... Knät trodde han också var en möjlig bov i dramat.

Nu har jag fått tid för magnetröntgen - både av höft och knä - och just nu är jag riktigt glad att jag slipper allmänn sjukvården - där är det 6-9 månaders kö för magnetröntgen! Jag har tid om 12 dagar! Bra!

Innan magnetröntgen har jag fått "order" om att springa en sväng - ca 2 dagar innan så att det ska vara riktigt irriterat och synas ordentligt på röntgen...

Göteborgstjej: Det låter positivt! Nu hoppas jag verkligen att du kommer till rätta med dina problem..

Jag är uppe i Dalarna, hos mor min.. Springer för att rensa tankarna lite mellan varven.

Laddar för 15 km, igår blev det som skulle bli en 'lufsa-mil' en riktigt jobbig snabbdistans, efter uppvärmning låg jag kring 4.30/km resten av rundan. Benen var så himla pigga och det var en helt flack asfaltrunda, så det fick gå undan..

Har varit en sån där vecka...sonens träning, andra aktiviteter, svärmor i faggorna vilket medförde onödigt pizzeriabesök....men idag vart det träning i alla fall.

Och jag blev så glad när det kom fram en "gube" och undrade om jag inte hade sprungit hela vägen till Malmö snart, han tyckte att jag höll på så lääänge.... *fnitter*

Jaja, nu är jag peppad igen i alla fall, ska man försöka få in tre gånger denna veckan?

Nu har jag äntligen vågat springa igen. Jag var i Örebro nu i helgen och tänkte nyinviga löpningen där. Ni som läst om mina tidigare bravader kan ju gissa hur det gick. Jodå, jag sprang vilse. Jag tänkte springa längs med ån men förvillade mig och kom upp på en väg som tog slut och bron över till andra sidan ån var indragen. Det var bara att springa tillbaka, förvilla sig lite mer innan jag till slut hittade tillbaka till hotellet. 

Det var drygt två veckor sen sist och det kändes så klart i kroppen men det var ändå väldigt skönt att springa efter flera dagars stillasittande på stämma.  

Bimsan:
Tycker jag.  

Waiema:
Härligt med såna pigga ben!
 
Samma här idag. Hade också tänkt köra en längre, lugn runda. Men det slutade med korta intervaller i "idiot-tempo" (ca 4,30-tempo) och jag som normalt sett springer i ca 6-6,30 tempo. He he!  

Nytt rekord för mig idag! Längsta distansen hittills - 13,05km! Och det gick smidigt hela vägen, så skönt

Dessutom blev det den snabbaste långrunda jag gjort också! 7,07 min/km! Känner mig riktigt stolt och glad!

Härligt!

Här löptes det för första gången sedan loppet i söndags då jag sprang trots en begynnande förkylning, som sedan, naturligtvis, bröt ut och har hållit mig i schack hela veckan. Jag tog det riktigt lugnt och kände att det kanske sitter lite förkylning kvar i kroppen (v i får se imorgon). Klockan stannade ¨på 10 km på 1.06. Det är ju trösterikt att min långsammaste bekvämlöpning nu motsvarar mitt snabbare register för ett par månader sedan. Men det känns lite motigt att det bara skiljer 30 sek/km på sävlig lufs och ansträngande snabb långdistans...

Waimea: jag hoppas att du får lite andrum och sinnesfrid på dina rundor. Jag hoppas också att ni f¨r gå igenom detta med så lite dramatik och så mycket förutsägbarhet som möjligt. Sköt om er!  

Hej på er, jag skulle behöva lite råd från er. 

Jag har följt er ett bra tag, faktiskt sen tråden startade. Jag älskar att springa men gör det enbart för motionens skull och ställer upp på några lopp ibland. Min bästa form hade jag för exakt ett år sedan men efter det har nytt jobb och en stressig vardag satt stopp för det mesta som kan kallas löpning. 

Men, nu till mitt egentliga problem. I somras fick jag borrelia och blev rätt sjuk innan jag förstod vad som var fel. Med antibiotika och borrelia i kroppen pressade jag mig runt midnattsloppet och sprang på 1,06 vilket tyder på att jag inte var mig själv riktigt och jag svimmade nästan av trötthet i mål. Efter det kommer jag inte igång igen. Det är som att jag har en vägg framför mig. Jag försökte igen förra veckan men kom 2 km sen säger kroppen stopp. Den är helt slut.

Hur gör jag för att hitta glädjen och orken igen? Har ni några tips? Jag funderar faktiskt på att boka en läkartid för att se att allt står rätt till men jag känner mig ju inte sjuk. Bara galet fysiskt trött när jag springer. Är det en puckel att ta sig över tror ni? Hur gör jag det i sådana fall? Tacksam för alla råd! 

  

Lillalillamysan: Det bästa sättet att hitta glädjen och orken igen är att träna något som gör dig glad. Om löpningen inte funkar för dig just nu - lägg den på hyllan ett tag. Kör något annat du gillar. Cykla - spinning - Aerobics - Stavgång - vad som helst bara du trivs med det, får upp pulsen av det och jobbar med konditionen. När du kört det ett tag och om du fortfarande känner att du vill komma igång med löpning så testar du att springa igen och då så lugnt du bara kan och med en positiv känsla av att det är skönt. Spring ultralångsamt eller gör små löpinslag i en rask promenad. Du ska känna att det går lätt, att det är du som bestämmer tempot, och sakta in så fort det börjar kännas jobbigt. Börja bygga från noll igen och stressa inte över att det inte funkar.

Var snäll mot dig själv och ha tålamod, rätt vad det är så kommer orken tillbaks. Sedan kan jag inte säga något om de fysiologiska effekterna av att ha haft borrelia, det kanske tar ett par månader av konvalescens innan du är på banan igen.

Om en vecka är jag i Malmö, på väg till NY! Så himla roligt ska det bli.

Körde ett tröskel/tempopass igår, började med att springa 4 km i ett behagligt tempo (ca 4.50 min/km), sedan sprang jag 4 km där jag minskade tiden med 10 sekunder för varje kilometer. Kilometer 1 gick på 4.40, kilometer 2 på 4.27, kilometer 3 på 4.17 och kilometer 4 på 4.05. Sedan tillbaks till en fart på ca 4.45 min/km för dryga två kilometers nedjogg. Inga pauser, jag bara sprang på hela tiden Så himla roligt - jag trodde verkligen inte att jag skulle klara att kapa 10 sekunder för varje km, men kroppen var lätt och med på noterna i hällregnet och det kändes lättare att öka farten gradvis än att direkt kasta mig in i ett 4.20 - tempo. Jag trodde aldrig jag skulle komma neråt 4.05 i varje fall. 

Kanske var det chokladkakan jag smäckte på tåget hem från Malmö som gav rejält med energi!