Nu är det dags igen - ny tråd - och turen har kommit till nummer 11. 
Här hänger vi som hade bf augusti 2008 och som alltså snart ska fira våra småttingars 2årsdagar.
Förra tråden: www.familjeliv.se/Forum-11-285/m49631851.html
Rosa - tänk att du har så tätt mellan barnen. Du är en supermamma som orkar!
Jag tycker det är skitjobbigt med mina två, och jag har 2,5 år mellan.
Min pappa tycker att vi ska skaffa en trea nu, men nej tack det orkar jag inte.
Bara för han vill ha en liten flicka, det har han hoppats på båda gångerna 
men han älskar ju pojkarna till döds ändå såklart, de är hans allt. Men han ville själv ha flickor också och han fick ju mig och min syster 
Rosa: grattis V på 3 årsdagen.
Kvack: V tackar
Lina S: tackar, supermamma Ja, kanske är det, har ju blivit kallad det ett par gånger nu . Men du, om mina barn höll på som du berättade om Sam för ett litet tag sen hade jag nog inte orkat 
. Här är det rena rama lugna gatan jämfört med vad många berättar att deras barn hittar på och håller på
Fast A har börjat visa mer och mer temperament. Han är också den första ungen som ihärdigt dragit mig i kläderna för att jag ska flytta på mig när jag hindrar han från något. Jisses vad arg han blir och vad han tar i. När han är riktigt arg söker han upp mig och står jag då vid spisen exempelvis så knör han sig in mellan mig och skåpen, tar spjärn mot dom och ska trycka iväg mig Pustar och stånkar under tiden. Svårt att hålla sig för skratt då .
Fast idag är jag stolt över honom- och lite förvånad. Han har ju under lång period visat intresse för att sitta på toaletten, men det händer liksom inget där. Bara ett fåtal gånger. Så idag bestämde jag mig för att han skulle få vara utan blöja helt (bara ha när han skulle sova och äta) för att få ett hum om hans vanor. Har påpekat att han gärna får gå till toaletten eller pottan om han vill kissa. Har ju hänt lite olyckor , men så helt plötsligt så var det kiss i pottan! Då har han gått dit och kissat, fast inte sagt till. Så, det verkar som han helst vill göra det ifred, liksom talet. Så nu kommer jag ha honom i blöja så lite som möjligt hemma, till dess det blivit lite rutin på det hela och han börjat säga till
VT: hur går det?
Jag och syrran skojade om As pratande häromdagen. Han kommer väl inte öppna käften förrän i tonåren eller nåt, och då bara vid behov
Rosa: Jaså A pratar inget än, vad säger de på bvc? När vi var på 1,5 års kontrollen så frågade de om F kunde 10 ord och det kunde hon ju, hon pratar ju så bra. Men jag undrade bara vad de säger om barnet inte kan?
sthlm: har ju tyvärr gått igenom det själv... Ja, precis: det är ju inte HONOM man saknar, i alla fall gjorde inte jag det - mer situationen. Var ju verkligen inte det jag ville för mitt barn, att ha det så; man har ju drömmen om kärnfamiljen som håller ihop hela livet...
Om det är till någon tröst så kan jag säga att O verkar må bra (det har nu gått snart 7 år sedan vi separerade). Det som är viktigt är väl att hur arg man än är på sin fd så får aldrig barnet hamna i kläm - och jag säger ofta att det är förbannelsen i mitt liv, att behöva ha kontakt med L på det viset, samarbeta åtm 8 år till. Men det finns ju inget att ångra - utan honom hade jag ju inte haft min goe O!!
sthlm: dom säger inget. Dom tänker som jag, han har inte behov av det än. Han är så tydlig med vad han vill ändå och han förstår ju "normalt" sas och hänger med så hörseln är heller inget jag oroar mig för. Han var rätt tyst som nyfödd också och hade inte speciellt mycket varierande joller när han väl "pratade" heller.
Just nu känns det som att flytten aldrig kommer bli av. Jag har inte packat något eftersom vi ska ha kalas nu och då får det inte plats med flyttlådor. Ser dessutom inte så trevligt ut heller. Har ännu inga möbler heller. Hoppas kunna ta det lite lugnt i början av juni så att jag kan få fixat det då och kanske göra iordning i lägenheten innan vi flyttar sas, så att jag inte står med barn och ihopskruvning av möbler själv.
Jag saknar ju L. Självklart livet också sas, men det största är L. Hur sjukt det än låter för er. Här berättar jag ju bara mina känslor, dom negativa. Inte det positiva och det finns det mycket av. Annars hade jag inte velat vara med honom.
Rosa: Jag kände också så, att jag saknade M och älskade honom så! Men jag måste säga att det där ändrades för mig när jag fick distans och det har kommit till mig nu efter några månader som ensam. Då har jag på ett tydligare sätt förstått alla turer som vi haft här hemma. När man lever mitt i det blir onormala saker normalt. Självklart förstår jag att L inte är genomelak eller alltid iskall, men han får dig inte att må bra och det är lättare för en utomstående att se.
sthlm: jo, är säkert så. Kanske även för mig, det återstår att se. Angående boende så kommer barnen bo med mig och L träffa dom hemma hos mig ett par kvällar i veckan. Sen ska dom helst sova hos honom iallafall 2 nätter i veckan, dom stora då, men hur det blir med det är inte klart än.
Just hemkommen från ett totalt meningslöst möte hos dietisten... Ska tydligen tillbaka om 6 veckor, för att se om det har hänt nåt... Kan inte vågen avslöja det lika gärna?
Jag läser och läser, men är sjukt dålig på att kommenterar..
Rosa: Tänker på dej väldigt ofta! Har sagt de förut och säger de igen: Du är en jättebra mamma som gör ett jättejobb!
VT: Hur mår du? Har du fortfarande lika mycket vatten i benen/fötterna? :/
Kaol: Vilket jobb du gör med matten för E (visst var de E?)!
jucea: Hur går de med köket?
Tråkigt att dietisten inte gav nått..
Heidi: Hur är livet som 2barnsmamma då?
Just nu är de mycket som snurrar runt i min hjärnra, jag håller på att bli tokig!
På Onsdag ska jag på bedömingsmöte, för att få svar på om jag får en GBP eller inte 
Jag är sjukt nervös! Är ganska säker på att jag kommer att få ett nej (då mitt sjukhus håller på att dra in på massa och jag inte är "sjuk" nog, bla högtblodtryck eller diabetes..), men jag kommer bli så besviken! Jag hoppas ändå för mycket..