Nu är det dags igen - ny tråd - och turen har kommit till nummer 11. 
Här hänger vi som hade bf augusti 2008 och som alltså snart ska fira våra småttingars 2årsdagar.
Förra tråden: www.familjeliv.se/Forum-11-285/m49631851.html
MissH,
Jucea: Tack, de behövs!
Jag har ju gått via min VC läkare, som skrivit remiss. Så ett möte får alla eller dom som är överviktiga 
Nä, jag har varken diabetes eller högt blodtryck, vilket dom "begär" att man ska ha. +att man ska ha BMI över 40 (vilket jag har 
).
Jag tänker likadant! Måste man vara dödssjuk för att få hjälp? Jag menar, jag skulle ju inte ta till nått så drastiskt, om jag inte trodde att jag behövde de!
MissH,
Jag har ingen bra vecka, så är det... Grinar och klagar på ALLT!
Jag måste bryta in lite... man behöver inte alls bli sjuk för att man är stor, även om RISKEN ökar. Man kan ha jättebra värden och leva ett fullgott liv. Och en op är alltid en risk, så jag tycker faktiskt INTE man ska op en frisk människa, även om den är stor. Min åsikt.
Sthlm och Kaol
Ni säger så mkt klokt ang separationer och livet efter dem. Jag nickar och håller med, fast jag inte har gått igenom en sådan sak med barn.
Ingen bebis. Bara kort stubin och mycket vatten i kroppen, sådär så det gör ont.
Jag har varit överviktig över halva mitt liv och är inte äns 23 år. Och jag tror knppast (efter X antal försök!) att jag kommer klara av att gå ner och hålla vikten! Jag vet att jag klarar av att gå ner (dock inte de jag behöver, då de är ca 40 kilo), men jag går upp minst lika mycket eller mer, inom kort. Vet att man inte kan "skylla" allt på gener (vilket jag inte gör häller, inte alls! Jag vet ju hur jag blev såhär..), men halva min släkt är feta.
Och jag säger inte att jag är helt frisk, inte alls. Men jag lider inte av diabetes eller högt blodtryck, som tur är. Men, jag har ständigt ont i ryggen och har svårt att sova bekvämt pågrund av hur mycket jag väger. Och när min vikt går ut över Elton, är de klart att nått måste göras!
Självklart ska alla gå på bedömningsmöte och bli "godkända", då vissa tror att de är en lätt utväg! Men jag vet vad de innebär, då min mamma är opererad.
Jucea: Jag håller helt med dej, att de borde finnas viktgrupper eller liknande! Ett stöd, förutom internet!
MissHellen: tack för komplimangen.
VT: finns ju inget mer att säga än håll ut, och det gör man ju . Hoppas det snart är över iallafall.
Jag väntar på att mina kläder ska bli torra, sen ska vi iväg. Ska bli ett äventyr. Ta med alla barnen på bussen utan någon vagn. Lillebror kommer ju sitta i mei-tai, men jag är lite fundersam över A . Det är första gången utan vagn för honom och det hade nog känts smidigare om det bara var han och jag då, men så blir det nu. L kommer och hämtar barnen sen och jag ska handla mycket innan dess så därför kan jag inte ha vagn idag. Om nu någon undrar
Det har åskat och blixtrat här, men inget regn än och nu ingen åska på ett litet tag. Så vi var väl i utkanten av det hela.
MissH: Bra att du får komma på bedömningsmöte, nu kanske du tycker att jag är otrevlig men har du verkligen försökt att lägga om din kost helt och så att säga leva ett helt nytt liv? Du skriver att du försökt och att du kan gå ner men går sen upp allt igen, betyder det att du glömmer din diet och börjar äta som vanligt igen?
Mitt råd (har själv varit överviktig, vet inte vilket bmi jag hade men vägde nära 100 kg till mina 174 cm väger nu dryga 70 kg) det är att äta var 3e timme, lite i taget. Jag tror inte på dieter för det kan man följa o sen är man så hungrig att man svullar i sig onyttigheter bara pga det. Att äta mindra portioner regelbundet hela tiden och gå 30 min på en dag så gjorde jag i början iaf. Och jag äter fortfarande var tredje timme, kroppen mår så bra av det att jag aldrig blir sådär vrålhungrig utan håller mig lagom mätt hela tiden.
Jucea: kanske ett tips till dig med? 
VT,
MissH
Jag menade verkligen inget illa, MEN jag tror att MÅNGA, inte nödvändigtvis du, skulle kunna slippa op om man bara fick rätt stöd. Jag var inte mycket yngre än du då jag gick ner 30 kg för första ggn i mitt liv. Tidigare hade jag bara gått ner max tio och sedan upp mer ändå, en historia som liknar din, även om du har tio kg mer. Jag hade varit STOR, alltså inte bara lite mulllig, utan STOR sedan jag var 12-13 år, så det var nästan halva livet för mig med. Sedan höll jag mig inte där nere, utan jag har ju gått upp till en vikt som ligger där emellan någonstans, men nu har jag iaf vetskapen att jag KAN och hur jag kan nå dit. Fy fasen för att gå ner i vikt, det finns inget jobbigare, och det är hundra ggr jobbigare för en som har varit stor hela livet, eller mer än fem år iaf, än för en som "bara" lägger på sig lite under en kort tid, att gå ner. Du skriver att du vill ha stöd: har du testat ww? Det finns studier som visar att de som gått ww har procentuellt flest som har en bra vikt fem år efter viktnedgången, om man jämför med andra viktnedgångsmetoder. Det finnns ju även stödgrupper på många sjukhus, har du frågat efter det?
Jucea
Klart man känner sig själv bäst, det förstår jag ju, och det är ju oerhört förnedrande att från sjukvården höra att man inte mår bra om man gör det. Men finns det kanske lite för mycket tro till the quick fix? Att det ska gå lättare om man går vägen via sjukvården då man troligen istället behöver STÖD isf medicin. Jag har ju samma problem som du, MissH och många fler, att jag väger för mkt och dagligen kämpar med att få ner min vikt, och har både gener och dålig karaktär emot mig, MEN jag vet att det GÅR för många som säger att det inte går.