goshheidi skrev 2010-09-15 15:06:18 följande:
ok, here goes...
Mamma var mager som ett skelett :( vägde bara 48kg till sina 167cm och inget hon åt hölls i magen. Jag blev shockad varje gång jag såg henne, för jag fick inte in den bilden i mitt huvud hur hon såg ut :( När hon log så man bara stora tänder och kinderna var insjunkna och ögonen urholkade :( Jag undrade många många gånger varför de inte gav henne kaloridropp och till slut efter mycket om och men fick hon det. Hon var i röntgen och det konstaterades att hon fortfarande har ett hål i tarmen och att det finns metastaser i tunntarmen. Igår var hon i ny röntgen och man såg att det är helt stopp i tarmen nu. Cancern troligtvis, så imorgon ska hon i en ny operation. Min syster ringde nyss och var alldeles utom sig av oro och grät. Hon tror att min mamma inte kommer att klara av ytterligare en operation... Det blir sjunde gången de öppnar upp :( och redan förra gången sa de att det var otroligt riskfyllt, så vad är det inte nu då? Nu är hon dessutom svagare än någonsin. Det finns inte en endaste muskel på hennes kropp, för hon har inte orkat röra på sig det senaste halvåret :( Det är så otroligt svårt att se sin mamma i den situationen. Och man har ju knappt hunnit sörja färdigt pappas död...och nu detta. Och det är inte allt. Medan vi var där hamnade min farmor också in på sjukhuset. Hon har en 10cm stor tumör i levern, samt en metastas i gallblåsan och när jag gick för att hälsa på henne var hon alldeles gul. Så det blev samtal till mina fastror som bor i Sverige och de fick ta första båten över. Läkaren tror att det kan gå fort :(
Min mormor kom varje kväll in till min mammas hus där jag och pojkarna övernattade. Hon sa att ska hon mista allt hon har? För visst är det väl så...inget kan ersätta ens barn, inte ens barnbarnen...
Och min mamma sov dåligt och levde på något vis mellan dröm och verklighet. Ibland sa hon att hon kunde helt klart och tydligt se att min mormor satt bredvid henne och hon pratade tillochmed med henne och frågade henne varför hon inte masserar henne på ryggen - för hon har värk där. Men sen när hon tittade en gång till så satt ju ingen där... Och så kunde hon prata i telefon, men plötsligt inser hon att hon inte ens håller i någon telefon.... Jag sa att det måste ju vara värkmedicinen och tröttheten som spelar henne ett spratt.
P var på arbetsresa så jag var ensam med killarna. Ibland åkte jag in till sjukhuset med båda killarna, men jag blev irriterad när jag inte kunde koncentrera mig på att prata med mamma, utan fick hela tiden bara se efter vad killarna höll på med :( Sen en dag när jag lyckades få barnvakt så var min mamma så trött att hon inte orkade prata ens :( Det gjorde mig så ledsen så ledsen...
Och det slutar inte där. En av mina bästa väninnors mamma är i nästan precis samma situation. Vi fattar inte hur lika det kan vara och vi sms:ar varandra hela tiden för att söka tröst och stöd hos varann.
Vi tycker det värsta är att våra barn inte kommer att komma ihåg mormor och att man inte kommer att ha detdär stödet. Vem ska man börja ringa till när man behöver veta hur länge äppelmosen ska koka eller för att berätta hur det går för killarna i förskolan och skolan... Det är bara för jävligt. Kan inte säga något annat.
Heidi: skickar över en massa kramar till dej!! Önskar att det funnits något jag kunde göra... Det är fruktansvärt när sånt händer och ännu värre när allt händer på samma gång. Ta tillvara på tiden du har kvar med din mamma och farmor. Och så hoppas jag för deras skull att de slipper ligga länge och ha ont.

Vad skönt (även om det är lika tråkigt för din kompis) i all sorg att du har någon som du kan ventilera med och som vet hur det känns, det är annars ofta väldigt svårt för utomstående att förstå vad man går igenom.