Nu är det dags igen - ny tråd - och turen har kommit till nummer 11. 
Här hänger vi som hade bf augusti 2008 och som alltså snart ska fira våra småttingars 2årsdagar.
Förra tråden: www.familjeliv.se/Forum-11-285/m49631851.html
Linda: Instämmer så i vad vt skriver... Vi har aldrig träffats men ändå tänker jag på dig som min vän. Antar att våra livssituationer med "mina-och dina barn"-familj som ändå lyckats bli en enda stor familj, barn i samma ålder (ja inte Erik då), stor 4-barnsfamilj, haft det eländigt men hittat stora kärleken gör att jag tar till mig ditt öde så..
Vill så gärna att du och Lars kommer iväg på er resa; snälla skjut inte upp den utan ÅK!!! Låna med en rullstol så att du inte hindras av smärta. Ta så mkt smärtstillande du kan för att kunna få uppleva så mkt du bara kan.
Och som Tina säger; njut av varje sekund även i vardagen - sug åt dig livet och ge barnen massor av fina minnen. Vad jag önskar att du inte hade behövt uppleva detta!! Så fruktansvärt sorgligt och ORÄTTVIST!! Kram fina du!
Var på sjukhuset idag för mammografi, ultraljud, finnålspunktion. dessutom tog de prov från vätskan som kommer ur bröstet (en hårdhänt tyska "mjölkade" mig så jag är helt blå nu).. man såg inget på mammografi och ul, men jag får ju vänta på provsvar. Jag har bestämt mig för att det bara var en inflammation - hoppas verkligen att det är så (går ju inte att komma ifrån - Lindas situation gör mig livrädd).
Linda.
Det känns helt ofattbart att det bara är ett år sedan vi satt här båda två, förväntansfulla och längtade efter livet med våra nya bebisar! Så snabbt livet kan vända, och så hemskt orättvist allt kan kännas! VI tänker på dig här hemma, och önskar dig allt gott! Du är så otroligt stark och positiv och verkar verkligen njuta av det positiva i ditt liv! Jag önskar att jag hade din styrka, och kan bara hoppas att jag får låna den om något skulle hända mig en dag!
Eftersom jag själv lider av extrem dödsångest, så känner jag att jag kanske inte alltid vågar låta mig själv ta till mig för mycket av det som händer, utan kan fatta mig kort. Jag hoppas att det inte uppfattas som att jag inte bryr mig, för så är absolut inte fallet!
Nu mår jag otroligt dåligt, och i samma sekund så mår jag såklart ännu sämre, för vad fan är min ångest i jämförelse med det du får gå igenom... Jag vill att du ska veta att du får mig att omvärdera min vardag och mina prioriteringar och att uppskatta det jag har i mitt liv!!
Linda: instämmer med alla andra. Passa på och gör så mycket du kan och orkar nu. Tänker på dig mycket och läser din blogg och undrar hur du orkar med allt som är runtomkring hela tiden. Tycker att du är stark men förstår ju att du har riktigt jobbiga perioder också. Skickar så mycket kramar jag kan för det är det lilla jag kan bidra med. Önskar så att man kunde göra så mycket mer för dig och din familj.
Linda,jag instämmer i det de andra skrivit. du finns dagligen i mina tankar! Gör det DU vill och mår bra av. Jag är väldigt dåligt på att skriva bra saker,dålig ursäkt jag vet 
Men lev till max på det sätt Du vill,allt du orkar.Mys med Lars och rå om barna.
Nu ryker håret! Hade önskat mig att Tina kom hem från sitt frisörbesök först så hon kunde peppa mig genom att visa bild, men men. Inte fega ur nu, inte fega ur nu... Varken jag eller frisören..... Sist var det ju faktiskt frisören som fegade ur och inte ville klippa så kort som jag ville ha.....
haha, Tina uppdaterade mig live med bilder i telefonen, så jag vågade jag också! Vi är båda supersnygga om jag får säga det själv 
Fast min bild på fb är ju helt misslyckad, så jag återkommer med en ny när jag har stylat om (och kanske plockat ögonbrynen och andra såna detaljer.....)
Det var iaf halva priset på just mitt absoluta favvo-skum, så det fick jag med mig 2 flaskor hem
Hej tjejer. Jag vet att det var länge sedan jag skrev här...säkert 2 månader. Hoppas jag ändå är välkommen tillbaka till er. Jag har inte läst vad som har hänt er här men jag ska försöka läsa ikapp också då jag bryr mig om er och vill veta vad som händer i era liv.
Jag och D har återigen haft en jobbig tur i vår relation. Därav min frånvaro här. Svårt att skriva här vad som händer i ens vardag när den mestadels ser mörk ut men man orkar knappt öppna ögonen och våga se det så att säga. Hur som haver. D och jag skall separera. Bestämdes igår 
Jag är så grymt ledsen men ser också att det är enda möjligheten. Trots det gör det så ont i kropp o själ att jag varje sekund kämpar för att inte glömma att andas. Tusen frågor cirkulerar i mitt huvud. Hur blir det med Julia? Vem ska bo kvar i br-lägenheten? Vem ska skaffa nytt? Hur? När? Mitt vackraste lilla älskade barn kommer bli ett barn som skeppas fram och tillbaka mellan två hem... Det värker i mammahjärtat. Hur hanterar man detta inför en 2-åring? Vad säger man? Hur gör man på bästa sätt för hennes skull? Ja som sagt, tusen frågor....
D o jag ska träffa en barnpsykolog och prata lite med henne. D och jag är vänner och vi ska ha en mamma-pappa-Julia dag tillsammans imorgon. Även om små barn ser (och jag tror att J nånstans ser då jag sett tecken hos henne som jag tolkar som att hon förstår vad som händer) så är jag glad att D o jag inte bråkar, slutat prata med varandra -ja alltså beter oss illa framför Julia. Ingen ska "panikflytta" just nu utan vi ska låta allting rulla på i sin långsamma takt. På torsdag har vi tågbiljetter bokade upp till sthlm och min familj. Min morfar fyller 75 och vi ska upp och fira honom och sedan tåga ned på måndagen. Även här är D med på att tåga med oss trots på situation. Jag är oerhört tacksam för att han gör det. Jag har än inte sagt något alls till min familj och jag vill att vi under den helgen inte nämner att det är slut. Just för att det blir för mycket att tackla för mig känner jag. Jag vill berätta en sådan stor sak i egen takt. 10 år tillsammans (trots upp och nedgångar) skapar många minnen och en lång historia. Inte konstigt att kroppen och själen behöver tid att hänga med och förstå då man fortfarande är lätt chockad.
Gud vad jag skriver av mig. Nåväl, jag ville mest förklara min situation. Skriv gärna inget på FB om detta till mig då jag som sagt inte är redo att förmedla detta till övriga i min omgivning.
Hoppas ni mår bra. Jag skall kika tillbaka i tråden när Julia har somnat ikväll. Just nu ärj ag själv med henne och kommer så vara tills imorgon.
Tjing på er goda goda människor
Mareld,
Usch så jag känner igen mig i det du skriver. Nu har vi ju klarat av den senaste stormen här, och det känns bättre än på ett bra tag. Men likaväl så har jag ibland tankarna att "hur länge den här gången?"... Och de senaste omgångarna har det ju varit så allvarligt att man på allvar börjar fundera på hur man ska lösa allt praktiskt, dela på barnen, huset, ekonomi osv... Det känns så verkligt och så overkligt på samma gång!!
Jätteskönt, som du säger att ni är vänner och kan ta det hela i lugn och ro, istället för att någon behöver panikflytta och du tvingas berätta innan du är redo osv! Hoppas att ni kan fortsätta så! Visst tror jag att barnen märker, vilket var anledningen till att det blev så allvarligt här i vår förra dipp - Ph blev skitarg och irriterad, och det gick ut över Ted. Det gjorde jag klart där och då att det sker inte en gång till, för då kan han dra! Ted blev jätteledsen och frågade efter pappa, och det värker ju i hela kroppen.... Dock tror jag samtidigt att en separation absolut inte behöver vara dåligt för barnen. Hellre glada föräldrar och mycket kärlek, än att leva i en bråkig och otrygg relation bara för barnens skull. Såklart!...
Jag vet inte om du har skrivit nåt på fb som har hintat om det, men jag hade faktiskt en känsla i kroppen att nåt kunde vara på g... Hoppas som sagt att det löser sig till det allra bästa, och att det inte uppstår några bråk om själva lösningen!
Många kramar till dig!!!
Mareld
Först får jag säga att det är otroligt roligt att höra av dig igen! Sedan får jag säga att det är tråkigt att du och D har haft det så jobbigt, men en separation behöver inte alltid vara av ondo. Jag talade in ett lång medd på din mobil ang lägenhet. Hör av dig om du är intresserad. Kramar!