Augustibebisar 2008, del 11

Linn
Hahaha! Är det Axel som är den flygande bebisen! Hahahahaha! Jag garvade. Jomen Lyckeli sover ofta hos sin farmor och farfar en natt då Marcus jobbar. Gick dock inte denna gång. Och vi har ju precis fått Benji att sova lite längre än en halvtimma åt gången på dagen genom att ha honom ute i vagnen. Då kan jag inte gå upp och lägga mig. Ska skaffa ett babylarm snarast så jag iaf kan lägga mig lite på soffan. Och ang din vän - va fan, FÖRSTA månaden är det ju lätt! Då bara de sover. Jag tycker det är svårare nu sedan några veckor tillbaka, än va det var första månaderna.

VT: låter skönt att åtminstone första månaden är lätt=) En värre bebis än Axel är väl svårt att få, han var ju gnällspik nr 1 ända tills han var över 1 år så jag hoppas på att denne tar efter mej med hela nätter från början... Och min vän kommer nog inte att ha några bekymmer om några månader iheller, det enda hon klagat på med nr 1, det var att sonen inte somnade i sin egen säng. Att han sen sov 12-14 timmar utan att vakna var typ normalt. Vafan, skit i var han somnar om han sen sover som en stock!! 

   Ang mitt sömnbehov så kommer jag ihåg en natt när Axel bara skrek och skrek och jag gungade, tröstade, försökte verkligen med allt. Tyckte jag. Tills Ivan frågar lite försiktigt om jag gett han mat?! Ahh tusan e det därför han e ledsen?? Där har jag hållt på LÄNGE med att trösta men i min totalt trötta hjärna så fattade jag inte ens att det var tid för mat... Stackars unge!!

Men åh tack alla fina för era tips om försäkringar!

VT; Vågar mig nästan på att säga att jagförstår hur du känner dig. Även om jag bara har ett barn så vet ju du som många andra här att Julia varit ett barn med mycket sömnsvårigheter som har lett till tunga sömnbrister. Jag levde som i en bubbla och emellanåt kunde jagtitta på D och säga "Herregud, jagser att du pratar till mig men jag hör ju inte ens vad du säger". Hjärnan orkade liksom inte med att ta emot informationen kändes det som. Det kändes mest som att jag var full hela dagarna Hoppas innerligt att du kan unna dig lite sömn snart och att M eller kanske farmor o farfar (som jämt är ena guldkorn för er ) kan hjälpa dig. Och som sagt, även om det kanske är svårt med två barn så försök i varje fall ändå att enbart följa deras mönster och vila när de vilar och lägg ribban lågt på andra saker och ting när det gäller markarbete i hemmet samt lekar och aktiviteter. Julia sover inte bra i vårt rum men mycket bättre då en av oss ligger på madrass i hennes rum (ja när hon har sina dippar med orolig sömn alltså). Det är så skönt att lägga sig på madrassen i hennes rum och då få sova en hel natt än att upp och springa mellan rummen under nattens gång. Om du skulle få sova bättre då du ligger i lyckans rum så testa det så tar M hand om Benjamin. Ett annat tips är också att prova att sova med öronproppar om du kan det. VI har gjort så. SOvit i samma säng men varvat nätter då den ena eller den andra får ha öronproppar och slippa ansvaret så att säga. NÄr det krisar så kan man ju ändå bara buffa på varandra. Jag tyckte i början det var obehagligt med öronproppar men jag kan lova dig -det är rena drömmen Jisses vad man blir bortkopplad och bara några få timmars sömn ger så mycket mer! Var rädd om dig!

V var ju inte direkt nöjd som liten (inte nu heller ) och jag minns en natt då L sade till mig på skarpen att lägga mig och sova så tog han honom istället. Det ÄR oerhört jobbigt att inte få sova och det hjälper ju inte att man stressar upp sig om att man inte kommer få sova, man ställer ju in sig på att det ska bli jobbigt. Det var faktiskt när V var liten som jag lärde mig ställa in mig på positivt tänkande istället för negativt och det är så jag orkar med. Dvs jag ställer in mig på att så här kommer det vara och så söker jag en lösning på det istället för att tänka: vad jobbigt att jag inte får det och det.
Det skriver jag inte för att bagatellisera eller knäppa på näsan, utan för att berätta hur jag orkar med.
Min lösning när V var liten var att göra så lite som möjligt. Jag var hemma och vilade (även om jag inte kunde sova på dagarna så kunde jag ju vila) och skulle jag iväg så passade jag på när L var med så jag inte behövde ta båda själv. Det vände när V var runt 4 månader, då slutade han sova i sjal på bröstet. Då blev det lättare. Men han sov ju oroligt länge och det förstår jag ju nu beror på att han har allergi av något slag. Klåda och ont i magen är ju inget som främjar sömnen direkt.

Sen kom ju A som var vaken nätterna fram till han var 3 månader, sov ju på dagen istället. Då löste vi det genom att vi var vakna halva nätterna var och tog honom. Men det gick det med. Fast inte konstigt en har haft sömnstörningar! Men dom är borta nu.

VT: Jag tycker synd om dig, men jag råder dig verkligen att släppa och låta Marcus ta Benji iaf, du måste få sova. Känner igen mig så väl i det där att man tar huvudansvaret vare sig man måste eller inte på natten. Hur som helst lägg dig inne hos Lyckeli och sov en natt, och även om Lyckeli vaknar av att Benji skriker så tror jag att hon vänjer sig, Jag har själv märkt att mina barn vant sig vid ljud på natten efter ett tag, och det är ju mindre stressande för dig i slutändan om Lyckeli vänjer sig vid Benjis skrik på natten så att du slipper oroa dig för det också. Kram!

Kan oxå rekommendera öronproppar och "varannan-natts-vakande"!! gör så otroligt mkt om man får sova ok åtminstone varannan natt! Och gå ut från rummet om det blir för jobbigt!

Daniel har fått erbjudande om att hyra ett rum i en väns lägenhet fram till årsskiftet. Jag tror han vill tacka ja annars hade han aldrig ens nämnt det för mig tänker jag. Plötslilg kändes det som mattan drogs undan mina fötter. Jag VET ju att detta kommer hända MEN det gör så fruktansvärt fruktansvärt ont i hjärta och själ. Jag tror egentligen att vi aldrig kommer kunna lappa ihop vårt förhållande då tilliten saknas oerhört mycket just nu och jag finner inte någonting att dra i som skulle kunna vara ett ljus i tunbeln för en fortsatt relation.Men guuuud vad jag älskar honom och att se att en familj krasas samman gör att mitt mammahjärta värker mer än nånsin. Jag måste ringa banken och träffa dom för att prata om möjligheter till att jag har kvar vår BR och köper ut Daniel. Han har större chans att få ha kvar dn och jag tror att mina är minimala men att veta att JAG är den som flyttar gör mig helt yr i huvudet. Detta är mitt hem, min trygghet, min oas. Jag kan inte för mitt liv se mig flytta ut mina saker och skapa ett nytt hem någonannanstans har jag kommit fram till. Det är nog som det är med all sorg känner jag.

Usch vad jag babblar. NI behöver inte ens kommentera vad jag skriver. Jag känner mig trött i huvudet och energilös av allt detta och jag behövde bara få skriva av mig. Pratar inte om detta med så många vänner... Har faktiskt inte ens vågat berätta för någon mer än en lagom utomstående vän faktiskt. Det är på tok för jobbigt att ens prata verbalt om det känner jag   Nåväl, nya tag nu

Mareld
Älskade vän... oj va ont det måste göra. Det är ju så då det liksom blir verkligt, då man möter tanken i vardagen. Det måste nog göra ont det där, om slutet ska vara lyckligt. Om det INTE gör ont så innebär det ju antingen att man tycker illa om den man älskat eller att man inte älskar alls. Och då har ni betydligt bättre chanser att få ett lyckligt slut på det  här, där ni kan tala med varandra och skratta tillsammans med Julia.

Jag uppskattar alla era kommentarer ang sömnen och min situation! Verkligen! Har läst alla och ska läsa alla igen då jag inte är helt grötig i huvet. :-P

Mareld: jag förstår precis. Det gör ONT. Men det blir bättre. Jag lovar. Jag mår idag otroligt mycket bättre än för bara två månader sen.

Mareld: usch och fy, lider med dig . förstår att allt blir så verkligt, påtagligt.. Håller tummarna stenhårt för att du kan får behålla er lgh.
Kanske kan det vara detta ni behöver, att bo ifrån varandra ett tag? Se på Sthlm; det kan ju vara så att även ni hittar tillbaka till varandra när ni får lite distans till allt jobbigt? Hoppas hoppas på det!
Stor stor kram till dig!! tänker massor på dig och lillan