Inga spermier..

Nu har vi kommit lite längre än er, men min man blev också opererad som barn. Två spermaprov som visade på 0 simmare, biopsi i december, och de hittade ingenting... vi fick veta direkt medan vi var där att de inte hittade något, men de drog även ut "trådar" som skulle skickas på analys, svaret kom efter en vecka, inga simmare där heller...

Vår räddning i hela det här är att vi hela tiden varit steget före. Vi har förberett oss på det värsta, och bestämt oss innan hur vi ska gå vidare om vi får negativa svar. Så efter biopsin tog vi direkt kontakt med klinik i Danmark, väntetiden i göteborg för donator insemination var 1 ½ år. Efter fyra försök i Danmark så är jag nu gravid!

Så ge inte upp, visst är biologiska barn vår största önskan, men nu finns inte den möjligheten, och vi har båda accepterad och valt att inte gräva ner oss i sorg, utan se frammåt. DI känns helt "normalt" nu, inget konstigt alls, och vi är helt säkra på att vi kommer älska vårt barn lika mycket som om det hade varit biologiskt, detta är vårt barn, vår resa som vi har gått igenom tillsammans, sen att det inte är min mans spermier det har ingen betydelse längre.

Så kämpa på! Jag håller tummarna för att de hittar små simmare till er vid biopsin.

Höst44: Under vår utredning kom det fram att min man har en kromosomavvikelse som gjort något med fertiliteten. Han har alltså heller inga spermier i själva ejakulatet. Men vid biopsin hittades spermier i den ena testikeln. Nu är vi gravida i 6:e månaden. :) Så ge inte upp... på ett eller annat sätt får ni ert barn! Men var beredd på att det kan ta tid. Men som körsbärsträd skrev så kan det vara bra att vara förberedd på ett negativt besked och planera hur man i så fall vill gå vidare...

Körsbärsträdet: åå vad skönt att läsa det du skrev :) du beskrivet det så fint. Stort grattis till erat barn, vad underbart vilken lycka!! Vi kommer inte att ge upp. Det finns så mycket kärlek mellan mig och min man och vi blir starkare för varje dag som går. Självklart kommer vi älska vårat barn när vi får lyckan att bli föräldrar.. Vägen är lite krokig just nu. Får jag fråga lite flera frågor??...... Vet de varför de inte hittade några simmare, kan det ha något med operationen att göra? För att få reda på väntetiderna för DI kontaktar man den kliniken man tillhör? Så DI ingår inte i vårdgarantin? Har ni berättat för vänner och familj? Hur gick biopsin till, ont efter? Så skönt höra hur ni har det som är i samma situation :) tack igen!!!

Man får försöka se det positivt, på något sätt tror jag att man blir lyckligare av detta, man lär sig att allt inte är så lätt, att ta tillvara på varandra, man växer tillsammans, genomgår saker som andra par inte får... så man kan välja att se det positivt eller att känna att det är orättvist att man blir drabbad, kan gå upp och ner, men tror ändå man ska fokusera på det positiva, vilket inte alltid är så lätt.

Anledningen till att de inte hittade några spermier var troligen pga operationen, eller möjligen att de gjorde operationen försent. Ingen av min mans punkulor hade vandrat ner vid födseln, han minns inte hur gammal han var vid operationen men troligen någonstans runt 7 år, vilket är ganska sent. Så hans kulor fick inte möjligheten att utvecklas som de skulle förklarade de det som.

I Göteborg ingår inte DI i vårdgarantin, men jag har läst om att det gör det på vissa ställen i Sverige, så håll tummarna för att det gör det i ert landsting. Mannen är vaken under biopsin, men min fick väldigt mycket morfin, så han var vaken men inte riktigt vid medvetande om vad de gjorde. Han är otroligt spruträdd, så möjligen därför de pumpade i honom så mycket, men enligt honom själv var det värre att stoppa in droppnålen i armen än vad sjävla biopsin var. Efteråt var kulorna nästintill helt svarta av blåmärken i några veckor, och det var väldigt "obehagligt" för honom, men gick bra att ha vanliga byxor efter några dagar.

Vi har varit öppna med vänner och familj, och även vår arbetsplats, redan från början. Jag tycker inte det är något man ska skämmas över. För oss har det varit relativt lätt att berätta, men det är ju ett val man gör själv. Vi arbetar på samma ställe, och vid utredning och även DI i Danmark så har vi både varit borta från arbetsplatsen på samma gång, om inte det varit så är det möjligt att vi inte hade berättat, svårt att säga.

Vet inte om jag svarat på allt, men fråga hur mycket du vill. Jag fick själv mycket svar här inne i början av vår resa, och det hjälper att vara lite förberedd på vad som kan komma.

Körsbärsträd: Håller med dig... vi har nog oxå vuxit oss starkare med våra motgångar. Nu hittade de iofs simmare hos min man till slut men tror vi hade varit lika lyckliga med spermier från en donator. Huvudsaken är ju att man får ett barn! =)

Min man har gjort ingreppet 2ggr. Första gången var jag med och jag tyckte att det verkade gå bra och inte gjorde så fasligt ont, att det värsta var bedövningssprutan. Sen var han öm i ett par dagar bara. Andra gången fick han blodtrycksfall tror jag, men jag var inte med då eftersom jag låg och väntade på mitt äggplock då. Men han mådde bra efter lite vila. :)

Även vi har varit öppna med våra problem... eller kanske har jag varit mer öppen med det än vad han har varit på sitt jobb som är mer mansdominerat.

TACK SÅ JÄTTE MYCKET KÖRSBÄRSTRÄDET!!! vad go du är! Känns kanon att få reda på mer å hur ni upplever saker.. Sen är vi alla olika så klart. Vi har berättat för min familj som vi står väldigt nära och några vänner. Sen kommer vi att vänta tills vi vet mer. Min man pratar men mig om allt men tycker att han inte har något behov om att berätta för andra på samma sätt som jag har.. och självklart respekterar jag det.. Vi tar ett steg i taget nu..

Aurora:: tack för dina kloka ord :) Tar de biopsi på båda kulorna?? Ååå jag vill ha vår tid nu är sååå nyfiken! STORT grattis till Er som väntar bebbe :) hihi..! Tänkte på det här med T,levaxin.. Mitt första prov var 2,9 och de tyckte de var lite högt andra provet var 2,4.. Är inte det oxå lite högt.. Vad vet du om detta??

Vi var hemliga till en början, men efter mycket tankar gjorde vi slag i saken och berättade för vänner. Om donatorsgrejen..
Nu är vi helt öppna om det! Det är inget vi skäms för, och ska vi ha ett donatorsbarn vill vi inte skapa nån dubbelmoral och vara naturliga och öppna här hemma och få det till något som inte bär något negativt över sig, och sen tissla och tassla bland folk, som om det vore nånting att skämmas över? Det hänger inte ihop så bra tycker jag..

Men där resonerar man förstås olika! Man tar det i den takt man själv tycker känns rätt i hjärtat.
Kanske är man inte redo att berätta med en gång. Man måste få bearbeta själv först.
Däremot håller vi det hemligt att vi dragit igång barnskaffarprocessen!
Vi vill inte ha "press" på oss utifrån och frågor om hur och när och var.
Det räcker med pressen man sätter på sig själv tycker vi :)
Vi kommer att berätta att jag är gravid när det gått en tid, precis som vi hade gjort om vi blivit gravida på vanligt sätt.

Vilken chock svärföräldrar och mina föräldrar kommer få, om vi har sån tur att vi kan berätta att vi väntar ett helt biologiskt barn!
Dom har ingen aning om att det finns en liten chans till det.
Det har ju varit uteslutet så länge, enda sen min sambo var liten och dom strålade honom så aggresivt.

Memphis: håller med dig helt.. Det är bara 2 v sen vi fick reda på att prov nr 2 inte heller inne höll några simmare.. Fast jag har haft den känslan rätt länge... Så När vi vet mer hur det blir för oss och vi själva fått bearbeta.. Kommit igång och förhoppningsvis vara gravid är nog det naturliga steget vara att berätta. Och för de närma på vilket sätt vi blev gravida. Vi skulle heller inte skämmas alls över att vänta ett donatorbarn utan vara lycklig och otroligt tacksam att det finns hjälp att få från sjukvården men även privatpersoner som ställer upp och donerar. Men vi vill inte berätta än eftersom vi inte orkar med 1000 frågor och pressen utifrån än. Det är ju många som inte berättar förns de är gravida... Men ibland vill jag bara skrika ut något till någon eftersom det snurrar massa tankar och känner att jag är så känslig just nu.. Det varierar så men nu känner jag mig så arg. Inte på någon eller så utan bara arg vill hellst vara ifred.. Men det ändrar sig snabbt.! Ooj vad mycket babbel hoppas ni förstår något av det! :)

Höst44: På biopsin tar man bitar från olika ställen. Man brukar börja i bitestikeln (där man på en gång ser (i mikroskop)om det finns). Hittar man inga spermier där så går man vidare till testiklarna och punkterar på flera olika ställen på varje testikel. Dessa vävnadsbitar (trådar) analyseras senare av labbet och man får svar antingen samma dag eller dagen efter om man hittat några spermier. Min man hade inga i bitestikeln, men man hittade i hans ena testikel. Så när vi gjorde äggplock tog de bara vävnadsbitar ur den ena testikeln. Detta gäller iaf när vi gjorde våra biopsier på Sahlgrenska i Göteborg.

Jag är inte jätteinsatt i hela Levaxinbiten men jag vet att de vill ha ner värdet under 2,0. Mitt TSH låg på 4,5 när jag började medicinera. Jag har fått öka dosen någon gång innan vi nådde önskat resultat. När man sen är gravid kollar man igen för det är väldigt vanligt att man får höja dosen då (jag fick dubbla min dos). Sedan får man under hela graviditeten kolla värdet ungefär var 6:e vecka. Jag tycker att du borde få ner ditt värde till under 2,0 i alla fall och det behövs säkert ingen jättehög dos för det. Fråga din läkare.