Idag har våran värld gått under.. Dom hittade inga spermier i provet 
usch vi är så ledsna! Läkaren skulle skicka en remiss till ureolog eller hur det nu stavas.. FAN!!!
Vad händer nu?.. nån mer som sitter/suttit i samma situation och hur går det/har gått för er? Snälla ge oss hopp
Ang. artikeln tycker jag att hon har en väldig dubbelmoral. Personer med dubbla argument och meningar har jag svårt att ta på allvar på nåt sätt..
Då tänker jag främst på att hon själv donerade ägg trots att hon hade alla dessa känslor ang. donation? Och kom på efteråt vad hon hade gjort? Låter väldigt märkligt.
Sen verkar det som att hon har saknat fadersfigur då hennes juridiska far inte tog till sig henne som hans egen. Då är det klart att man saknar sin "far" och då är det så klart att man lägger fokus på sin biologiska far, att han har saknats osv.
Tror att det är STOR skillnad om man har två föräldrar som är hängivna och engagerade och älskar barnet som om de vore deras gemensamma biologiska.
Och som tidigare inlägg sa, det är stor skillnad med donation i USA och i Sverige. Här handlar det om att hjälpa ofrivilligt barnlösa par, och inte om att tjäna pengar.
Dock intressant läsning!
Det är verkligen viktigt att man förbereder sig på hur man ska tackla det här med att göra det bekvämt för barnet i hur man berättar osv.
Min personliga åsikt är att det inte är en mer självisk handling att skaffa ett donatorsbarn än att skaffa ett biologiskt barn. Alla som skaffar barn gör det för sin egen skull och inte för ett ofött barns skull.
Det finns solskenshistorier med älskade donatorsbarn som inte känner ens i närheten av det hon beskriver här. Finns alltid två sidor.
Hur många barn med biologiska föräldrar är det förresten inte som mår dåligt?
Par som går igenom processen med donation är motiverade, testade, bedömda.
Medans andra skaffar barn när och hur dom vill. (Som en liten parentes)
Det är dessutom naturligt att känna att man i första hand vill ha ett helt biologiskt barn, om det är omöjligt så överväger man ett alternativ som är närmast det biologiska som möjligt; donation.
Man ska inte behöva må dåligt över att man inte tar adoption som ett förstahandsval.
När det gäller adoption så verkar så många ha missat det faktum att det finns fler par som vill adoptera än det finns barn som är tillgängliga för adoption. Vår lilla donationspojke (5,5 månader) skiner upp som en sol när pappa kommer hem från jobbet. Må hända att de inte har några biologiska band, men de vet ändå båda redan att de är far och son.
Nu har jag inte läst hela tråden, men skriver här ändå för att få några att prata med som är i samma sits.
Vi fick svar på spermaprovet i går, och där fanns inga spermier. Jag kände det på mig men att få det sådär svart på vitt gjorde ont. Och maken är förstås riktigt ledsen.
Läkaren skickade med remisser på blodprover för att kolla hormoner, samt göra en kromosomanalys så han var och lämnade blodprov i går. Nu är det mer tid av orolig väntan. Jag hoppas förstås det är stopp i sädesledaren eller nåt åtgärdbart hormonellt fel så att det trots allt går att få ett biologiskt barn tillsammans, men jag har kvar den där magkänslan som säger att han nog är steril.... Men man måste ju tänka positivt, det är ju inte kört än.
Vi har försökt i tre år, och nu är vi studenter (dock är maken tjänstledig från fast jobb så ekonomi och trygghet har vi ändå), och tänkte satsa så långt att vi ska göra IVF om det är möjligt med hans spermier. Men har han inga och det blir mer avancerat än så så lär vi få vänta till efter studier och när man har stadgat sig med jobb och annat innan det blir tal om adoption eller annat. Känns sjukt jobbigt när man velat ha barn så lång tid.
Jag har alltid sagt att det biologiska inte spelar någon större roll, utan att man vill ha ett barn att älska och vara en fin familj, oavsett blodsband eller ej. Men nu när det kanske inte går att få ett gemensamt biologiskt barn känns det skitjobbigt. Nu börjar jag helt plötsligt tänka att jag vill ju att barnet ska likna mig och maken och vara en del av oss bägge. Löjligt kanske, men när det finns risk för att aldrig få det känns det viktigt för mig.
Usch, nu blev det kanske lite osammanhängande men kände att jag behövde skriva av mig lite grann...
Ung fru: Alla som hamnat i denna situationen har nog samma tankar. Jag och min man hade ju tur så att vi lyckades plocka friska spermier ur testiklarna... sitter här i v.37 och är så tacksam varje dag för att forskningen och tekniken har utvecklats... Men som körsbärsträd tror jag inte att din man skulle känna sig mindre som barnets pappa oavsett vems gener barnet har. Lycka till!