Inga spermier..

Tycker det e kul att denna tråd vaknat igen.. Vore jätte kul om alla kunde dra en liten snabbis om er historia och hur långt ni kommit idag.. :) Vår...! Varit tillsammans 9 år gifta ca 1... Börja försöka för 1 1/2 år sedan kände ganska direkt att det måste vara något fel... Ringer gym å får första tiden i Mars i år... Pratar med Dr å jag har koll på min äl genom stickor å får utslag varje månad.. De tar prover på oss.. Min man lämnar sperma prov dagen efter på en fre morgon. På tors kväll kommer känslan till mig Åååå det finns inga..! Fre går lååångsamt på en Skickar min man ett sms -de hitta inga. Hela min värd rasar jag grinar som ett barn min man ringer upp direkt men jag kan inte prata.. Får verkligen panik! Han kommer hem tidigare från jobbet.. Vi grinar å kramas.. Det ända som är skönt är att sova.. Men när jag vaknar å förstår att det inte är en dröm kommer ångesten igen.. Så sedan i Mars har vi bearbetat vår sorg eftersom vi kände på oss att det inte skulle finnas några simmare... Sedan lämnas ett sperma prov, när det resultatet kommer bara rycker vi på axlarna.., sedan biopsin å det svaret var oxå jäättttee jobbigt att vänta på.. Men efter Dr ringde dagen efter kom ett lugn till oss.. Det var skönt att få ett svar å slippa den väntan eftersom hoppet är det sista som lämnar en fanns det så klart där hela tiden.. Sen förra v var vi till Dr igen för att få remiss för donation kändes jätte bra de skulle bara spola mina äggledare först... Å då upptäckte de en cysta på äggstocken :( :( nu känns det väldigt jobbigt å nattsvart igen... Ska till Uppsala nästa v å "bli godkända" för donation.. Sedan vänta in återbesöket för cystan.., hade jag inte den hade vi nog fått prova inseminering i okt/nov! Så lite om oss :)

Jag och min man började försöka få barn för 3 år sen ganska exakt. Vi prövade ett år som man "måste" innan vi sökte hjälp. På dagen när den 12:e mensen kom så ringde jag kliniken för utredning och vi fick tid bara någon vecka senare (privat men med landstingsavtal). Utredningen tog ca 1 månad och kom ju då fram till att min man inte hade några spermier men att jag var fullt kapabel till att bli gravid. Vi blev remitterade till Sahlgrenska i Göteborg för vidare utredning på min man. Kom dit i november 2009 ungefär och min man genomgick lite prover och fick lämna ett andra spermaprov som så klart visade noll igen. I Januari fick han göra biopsi där man hittade spermier i den ena testikeln. Ungefär samtidigt fick vi reda på att hans fel beror på en kromosomavvikelse, han har en extra könskromosom XYY. På grund utav att det handlar om gener måste vi träffa en genetiker som får godkänna  oss för IVF. Det visar sig att denna kromosomavvikelse inte på ngt sätt är farlig och med största sannolikhet inte är ngt som skulle föras vidare till ett ev. barn. I mars/april 2010 blir vi till slut godkända och får vänta på att remissen på en IVF-behandling kommer igång. Vi blir kallade i slutet av maj... där man upptäcker att JAG behöver behandlas med Levaxin för att jag har förhöjda värden på mina sköldkörtelprover (TSH). Så under sommaren äter jag mina tabletter och i slutet av september får vi till slut påbörja IVF-behandlingen! Det är ju en rätt intensiv månad med medicinering i form av nässpray, sprutor, provtagningar och ultraljud för att kolla äggens tillväxt. I slutet av oktober 2010 gör vi vårt första äggplock och min man får göra biopsi igen för att plocka ut färska spermier. Allt går bra och vi får flera embryon. Ett får jag insatt och 3 hamnar i frysen. Vi misslyckas på första försöket, sedan kommer en semesterresa och julstängningen i vägen. Nästa försök blir i slutet av januari som inte heller lyckas. Men tredje gången gillt fungerar allt och jag blir gravid! *total eufori*  Så nu sitter jag här höggravid med cirka 3-4 veckor kvar till beräknad födsel av vår lill* mirakelbebis!

Oj så långt det blev.... ;) 

Aurora: heeeeelt underbart att läsa STORT GRATTIS!!

Höst44: Tack! :D Önskar dig o din man stort lycka till med!

Vad roligt med lite nya här och att tråden har blivit aktiv igen.

Ung fru:
Jag förstår att det känns tungt nu, det gjorde det för oss också. Men man vänjer sig rätt snart vid tanken på t.ex. donation. Men först måste man få sörja det som man har fått reda på, det är inget konstigt och helt nödvändigt tror jag.

Jag håller med de andra att min och min sambos förhållande har stärkts otroligt mycket under den här resan. Vi planerade barn väldigt tidigt i vårt förhållande och då min sambo är väldigt svårpratad, särskilt då det gäller känslor, så är jag faktiskt osäker på om vi hade haft ett bra förhållande idag. Min sambo har också en kromosomavvikelse, XXY, och har låg testosteronhalt vilket kan bidraga till att han har svårt att uttrycka sig. Nu får han en testosteron shot in i rumpan med jämna mellanrum och han mår verkligen mycket bättre.

På min presentation har jag skrivit om våran resa, som nu har blivit ganska lång. I vart fall så fick jag utomkvedshavandeskap i båda äggledarna (varav den ena blev bortopererad) i somras efter första donatorsinseminationen. På lördag ska jag därför ta min första puff med nässpray för IVF. Så nu är jag snart igång med behandling igen vilket känns skönt.

Stort grattis Aurora79! Vad roligt att läsa solskenshistorier också :) 

Greengal: Vi har varit gifta i 2 år, men tillsammans i sju. Ja, det är lite jobbigt nu. Men tror inte folk tänker på det, de tror nog att vi valt bort barn för att vi vill plugga och sånt först. Men vi höll ju på och försökte i över två år innan vi flyttade från stan och började plugga. Då var tanken att vi skulle köpa hus, bo kvar i staden och skaffa familj, men nu blev det ju inte så. 

Däremot har vi sagt att vi vill gå vidare med det här så långt det går utom adoption då. Så om maken har några spermier nu kanske det blir IVF, eller så donation men där vet jag inte riktigt hur vi tänker. Annars kanske det blir adoption när vi är klar med studier och har fast jobb bägge två. Maken har ju fast jobb som han är tjänstledig från, och vi har i övrigt god ekonomi och trygghet så sett, så vi tycker vi har väntat nog länge redan. 

jag blev också gravid, och fick ett missfall trodde jag men

ja jag har skrivit allt här för det är så långt

www.familjeliv.se/Forum-7-140/m61693820.html

det är sannerligen inte lätt detta att få barn!

Kram till er alla