Inga spermier..

Håller helt med dig, i början trodde vi att vi var helt ensamma. Man pratar ju inte öppet om dessa problem.

Kromosomprovet tar 2 veckor, men jag har hört att det kan ta längre tid. Vi går på RMC i Linköping.

Ung fru: För oss sa dem att kromosomanalysen kunde ta upp till 8 veckor!

Hej ung Fru!! Ni är inte ensamma vi finna här!!! Har din kille lämnat 1 eller 2 spermie prov? Efter vi fick det första provet i mars rasa vår värd då förstod jag.. Sen lämna han ännu ett till i juni å i sep gjordes testikelbipain.. Vi är ledsna och känns som vi lever i ett kaos å en bubbla... Vi är så oroligt tacksamma att det finns hjälp att få och att det finns donatorer.. För min msn tog kromosomprovet 4v.. Ställ 1000 frågor vi svara!!!

Vad snälla ni är! 

Han har lämnat ett, och så blodproverna nu då, och läkaren sa att efter blodproverna går man vidare med att kolla om det finns några spermier i testiklarna och antagligen om det skulle var stopp i sädesledaren osv om de inte hittar vad det är på blodproverna.

Nu har jag googlat allt som finns om azoospermi, kromosomfel, insemination med donerad sperma, adoption, ja allt. Jag är lite sån, om det är något som är jobbigt måste jag veta en massa vägar och planera och se vad som finns för möjligheter. Är nog lite svårare för min man för han är inte en sån som pratar öppet när han är ledsen och så. Jag har mamma och systrar som jag kan prata om allt med, men han har inte lika lätt för det. Vi bearbetar det på olika sätt och man får ju försöka visa hänsyn till varandra. Han lyssnar när jag ältar och jag låter han vara tyst när han behöver det... Känns inget kul att se tårarna i hans ögon :( 

Hur har era förhållanden påverkats av det här? Känns som att det kan tära en hel del. För mig känns det dock nu som att jag älskar honom ännu mer, och vill satsa på oss ännu hårdare. Vet inte hur jag ska förklara, men det är ju med honom jag vill bilda familj en dag, och det känns som att nu har vi ett ännu högre mål när det inte var så lätt som vi trodde i början...

Jag kände igen mig i dig!
Jag är också 24 år. Vi fick beskedet inga spermier för 1,5 år sen, då hade vi försökt i 2 år.
Ovissheten innan beskedet var jobbig. Men när man fick beskedet så svart på vitt. INGA SPERMIER. Det gjorde verkligen ont! En stor sorg!
Jag brottades med mycket tankar om att jag aldrig skulle kunna få ett barn som var likt honom. Likt oss båda. Få bli gravid, aldrig få vara som alla andra osv...
För oss kändes det inte rätt med spermiedonation. Jag hade alltid tänkt att kan vi inte få biologiska barn tillsammans så ska vi adoptera. Och så blir det! I dec går vårt ärende upp i nämnden och när vi har fått vårt medgivande ska vi skicka iväg alla papprena. Sen väntar vi barn!

Förresten min man har ett kromosonfel. Det gör att det var väldigt liten chans att hitta spermier vid biopsi och skulle de göra det är det liten chans att jag skulle bli gravid genom IVF (ICSI), skulle jag bli det var det stor risk för missfall eller missbildning på barnet. Så det var inget alternativ för oss.

Jag tycker vårt förhållande har stärkts av denna erfarenhet, det har fört oss närmre. Min man bearbetade detta väldigt snabbt och var fort inställd på adoption. För mig tog det nog ett halvår ungefär innan den värsta sorgen var över. (Ändå var vi ju hela tiden inställda på adoption, vi ställde oss i adoptionskö 3 veckor efter beskedet) Nu känns det inte så viktigt att bli gravid eller att få ett barn med våra gener. Det känns bara fantastiskt att få bli förälder genom adoption! En spännande livsresa. Ett privilegium! 

Vad härligt att du ändå är så positiv och att du känner sån drivkraft i ert förhållande! Det bådar gott! Lycka till, med era val och beslut! Kram

Ung Fru: För vår del blev förhållandet starkare. Vi beslutade oss till och med för att gifta oss under tiden alla utredningar pågick, för att ha något roligt att se fram emot och för att helt enkelt visa för oss och alla andra att vi inte skulle låta den här livskrisen bli slutet för oss som ett par.

Min mans mamma bland annat var rädd för att jag skulle sticka när vi fick resultatet av hans spermaprov... OJ så fel hon hade! ;) Jag såg det som att det var meningen att det var vi två som skulle leva ihop för att jag skulle vara stark nog att hjälpa honom ur denna krisen. Det är inte lätt alla dagar och ibland tappar båda orken men man tar sig upp igen på något sätt. 

Det är svårt att säga hur detta har påverkat vårt förhållande. Det kanske hade varit lika bra iallafall, men samtidigt så tror jag att svårigheter antingen för två människor närmare varann alternativt ifrån varandra. Och vi har kommit varandra närmare, vi har hela tiden pratat öppet, men inte så att man behöver prata och älta varje dag, utan när man känner att man vill eller är ledsen eller liknande. Men samtidgt så har vi försökt vara positiva, se framåt hela tiden. Innan vi gick på ett nytt möte eller gjorde en ny undersökning så pratade vi igenom framtiden, ex. om biopsin visar att det inte finns något, vad gör vi då? Ja, vi bestämde oss för att vi skulle ställa oss i donator kö i sverige men gå vidare "privat" i Danmark under tiden. Så när vi fick det hemska beskedet att min man aldrig kunde bli biologisk pappa, då grät vi lite, sen åkte vi hem och jag kontaktade en klinik i Danmark. Och när första inseminationen misslyckades, ja, då såg vi fram emot nästa. Det var vårt sätt att ta oss igen, se framåt, vara beredda på nästa steg och inte hamna i en förtvivlan som säger, vad gör vi nu? 

Vi har varit tillsammans i 9 år och nu är vi starkare än någonsin!!! Vi pratar grinar kramas och skrattar omvarannat!! Eftersom vi pratar mycket å jag läser mycket så bestämde vi oss tidigt att donation är nästa steg.. Vi har ju inget annat val det eller adoption eller köpa en hund.. Så donation är något vi verkligen ser framrunnit nu!!! Vi har bara berättar för min mamma om donation.. Vi skäms inte ett dugg eller några sådana känslor.. Men vi orkar inte med omgivningens frågor och deras funderingar just nu..

jag är 24 jag med och känner igen mig hos alla er, min sambo är steril, de vet inte vad som har lett till det för det finns inga andra fel. vårat förhållande stärktes x 10. innan detta problem uppstod så hade både han och jag problem att prata känslor mm men det är ju ett måste när man går igenom detta, man kommer närmre varandra, men det är en väldigt väldigt tung tid! vi har bara haft motgångar men tagit oss igenom det, nu känner vi oss lyckliga och väldigt säkra på varandra. Han är mitt allt och det spelar ingen roll att vi inte kommer få ett helt biologsikt barn (hade man fått välja klart det spelat roll) men det blir vårat barn ändån. ska genomgå en insemination inom loppet av denna veckan, går bara och väntar på att ÄL testet ska visa en glad gubbe :) kämpa på även när det känns tungt! 

Åh så spännande, all lycka till till er! 

Vad roligt att ni andra verkar känna likadant som mig, att man kommer närmre varann. Känner verkligen en ännu större beslutsamhet att det ska vara vi, och ett litet barn på något sätt i framtiden. Han blir ju pappa fast han inte delar gener med barnet. Det är ju ändå vi som tillsammans bildar familj, bara det att man i så fall "lånar" gener från någon annan om det blir donation för oss.

Känns jobbigt denna väntan dock. Både han och jag vill ju veta om de kan hitta någon orsak till det här. Och lite jobbigt är det att folk frågar hela tiden om vi ska skaffa barn snart. Så fort folk hör att man är gift frågar dom, och så fort jag säger något om barn på tv eller kollar nå BB- program så frågar dom. Om jag håller i mina kompisars barn så frågar dom. Kan bli tokig på det. Många vet ju om att vi har svårt, men har inte sagt det här om spermierna till fler än mamma och mina systrar. Snart känns det dock som att det är enklast att bara säga direkt att vi vet inte om vi kan få barn, så folk slutar tjata...