Inga spermier..

Jag förstår precis hur du känner! Men jag tycker att det är bra att du är här och skriver i denna tråd. Här stöttar vi varandra och delar med oss av våra erfarenheter. Erfarenheter som både kan oroa men många gånger lugna ner en!

Jag har läst igenom de senaste 3 sidorna i tråden iallafall.
Jag är för övrigt också 24 =)

Jag undrar om någon här gjort sin utredning i malmö?

Och sen är jag ännu mer nyfiken på hur lång tid det tog att få svar på blodprovet? alltså kromosonanalysen och det där?

elin: Blodproverna och kromosomanalysen kan dröja rätt många veckor. Vi fick vänta i 8 veckor på kromosomanalysen har jag för mig! Nu visade det sig iofs att det var där problemet låg för oss så kan hända att det tog längre tid att analysera det då?

Till oss sa de att proverna tar 2 veckor att få svar på. Vi fick svar efter 3 veckor då vi var på återbesök. Men jag tror att väntetiden är väldigt olika!

Vad gjorde ni för prover då? Också kromosonavikelser och sånt?

Gällande provsvar och blodprover för kromosomanalys så tog det 2 dagar innan läkaren ringde upp oss. Beskedet innebar förkortad väntetid från 3 till 1 månad, därför ringde hon upp så snabb. Lycka till!

elin21011:  Välkommen hit! Jag kände lika dant Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra för att må bra, men det blir i alla fall bättre. Det viktigaste för mig har nog ändå varit att prata med sådana jag vet bryr sig och som vill lyssna.

Det är lite olika på olika kliniker. De tog blodprov på oss båda i början av utredningen, och då tog de lite könssjukdomar och hormonhalter. Efter andra tomma spermieprovet tog de hormonprov(testosteron och LSH tror jag) och för kromosomanalys på min sambo.

Hormontest och Kromosomanalys 

Låter ganska konstigt för kromosomodlingen tar 2 veckor att få fram?  

Usch vad tungt.. Känner med er!
Det enda jag kan säga, som man inte tror på när man är mitt i det, är att det Blir lättare även man tror att det är helt omöjligt att det nånsin kommer kunna kännas bättre.
Men det är ju lite som att någon dör ifrån en. Tomheten och hopplösheten.
Men ljuset kommer tillbaka, och Om det nu är så att ni kommer få ta hjälp av en donator så kommer du vänja dig vid den tanken också.

Längtan efter ett barn kommer att ta över och tids nog kommer situationen inte vara främmande och skrämmande längre, utan helt naturlig för er.
Allt som är okänt är ju en väldig otrygghet, tankar som "vad ska hända nu?" och det skapar ju en inre stress och oro såklart. Stilla den genom att ta reda på mer, prata med folk i samma situation. (Trådarna här på FL har hjälpt mig Otroligt mycket!)

Man har rätt att sörja! Det är viktigt att komma ihåg.
Jag lät ett tag tankar som "jag ska väl vara tacksam, att det finns alternativ. Tänk om man levt förr, då det inte fanns hjälp att få." ta över och tillät mig inte att vara ledsen.
Men det kom ikapp kan jag säga.

I en sån här process kan man inte göra annat än att ta ett steg i taget.
Man kan tycka att väntetiderna på sjukhuset är jobbiga och struliga, men för oss har dom, såhär med facit i hand, varit riktigt nyttiga och bra. Man blir Tvingad att ta sig tid att reflektera efter varje besök innan det är dags för nytt steg.

Kram till dig!