Hej!
Tokigt bra med ett forum för oss unga med PCO.
Jag är 23år, fick min PCO-s diagnostiserad för 6 månader sedan men jag har misstänkt det länge. Alltid haft oregelbundna menstruationer som kommit kanske 1g/år, mycket manlig behåring och extremt svårt att gå ned i vikt men går upp attans fort.
Har fått kämpa rätt länge för att få min diagnos. När jag redan i 15-16års ålder påpekade för skolsköterskan att mina menstruationer inte var regelbundna fick jag höra att det inte är säkert att de är regelbundna när man är så ung. Så har det hetat hela tiden. Att de snart kommer rätta till sig. Senare har det bortförklarats med att det var stressigt under uppväxten. Är uppväxt med en mamma med mkt svåra depressioner med suicidala inslag till och från, mobbades konstant från 4:an till 9:an, hade extremt mkt prestationsångest under gymnasiet och under tiden på universitetet blev det väl inte mindre stress. Men nu såhär inser jag att det var så fel, det var inte stressen, det var PCO:n. Eller egentligen kanske båda. Men det borde varit någon som reagerade för mens kanske 1gång vartannat år är INTE normalt. Men men, lätt att vara efterklok.
Har väl så småning om börjat inse att om jag fått den förklaringen på den manliga kroppsbehåringen, övervikten, kolhydratsuget etc. hade det blivit så himla mycket enklare än att bara se sig själv som äcklig och ful.
Efter ett besök hos en privat gynekolog, landstingets kvinnoklinik bara skrattade och sa: kom igen när du vill ha barn och har försökt i 1år på allvar så äter jag provera ungefär var 3:e månad. Är ganska nöjd med det.
Men det svåraste är att förklara för omgivningen. Hade lagom brutit upp ett nästan 3år långt förhållande när jag fick min diagnos. Vi hade försökt få barn i nästan 2år utan att lyckas. Eller ja, försökt och försökt, inte så intensivt, med extrem planering, men vi hade lagt ned allt vad preventivmedel heter. Tror att just detta var en av många anledningar till att det sprack, att det aldrig blev några barn.
Men nu har jag träffat en ny kille, hur förklarar man? Det är ju inte precis enkelt att säga: eh, mina äggstockar fungerar inte som de ska, därav allt hår, bålfetman och de ickeexisterande menstruationerna och att chanserna att få barn på egen hand knappt existerar. Jag vet att det inte styr vem man blir kär i etc. Men jag tycker att det är svårt.
Ska bli roligt att diskutera lite med jämnlika, även att jag kanske inte direkt är i barnskaffartagen just nu.
//A-J!
