Farmor/Farfar VS Mormor/Morfar

För mig känns det mest naturligt att fråga mina föräldrar eftersom jag länner dom bäst, för min man känns det mest naturligt att fråga hans föräldrar. Förhoppningsvis lyckas vi få en bra mix av det Känner att det har blivit mycket bättre sedan amningen avslutades och min man liksom kunde ta del av "allt". Jag släppte mer på min del och han tog en större del själv. Nu i sommar ska han vara pappaledig till och från medan jag hoppar in på jobbet och då räknar jag kallt med att han och dottern kommer att träffa farmor och farfar mycket
För mig är det jätteviktigt att våra barn får bra kontakt med både far- och morföräldrar. Själv har jag väldigt bra kontakt med mormor (och morfar då han levde, är död sedan 10 år) och har alltid varit mycket med dom när jag var liten men har tyvärr väldigt dålig kontakt med min farmor och farfar. De bor ca en mil från mitt föräldrahem och men har aldrig varit så intresserade av att träffa mig och min bror. När jag var liten så tänkte jag inte så mycket på det men nu som vuxen så kan jag sörja att det är så. Mormor träffar jag ofta och vi talas vid på telefon då och då. Farmor och farfar träffar jag bara på släktkalas och tyvärr ringer jag dom inte heller. Kommer inte ens på tanken, jag känner dem inte. Så vill jag inte att våra barn ska ha det. De ska få chansen att träffa både mor- och farföräldrar och  kunnaskapa en fin relation till dem! Vi har dessutom förmånen att bo 10 min gångväg från farmor och farfar och 2 mil från mormor och morfar

En annan fråga: känner dessa människor varandra? Alltså mor och farföräldrarna?

När jag och exet var tillsammans så körde vi ganska tidigt ihop allihop- med hoppet om att de skulle finna varandra och bli kompisar. Papporna, nja, de är kanske lite för olika för att det skulle funka, men min mamma och hans mamma, de pratar med varandra än idag. Nu hann vi ju aldrig få några barn så det finns egentligen inget som binder ihop alla på det viset- men det blev väldigt lyckat trots allt.

Farmor och farfar, eftersom båda bor här i Skåne, medan mormor och morfar bor uppe i Dalarna, så de träffar man ju inte lika ofta. Så det är bara farmor och farfar som har suttit barnvakt och även faster.

Min dotter har bäst kontakt med farmor och mormor. Hennes morfar bor i södertälje, hennes farfar kör buss och har konstiga arbetstider och är för det mesta upptagen med sitt.

Min mamma vill gärna ställa upp och hämta och vara barnvakt men jag vill helst klara mig själv, ibland går det dock inte så då hämtar hon på förskolan, ibland förljer hon med till tandläkaren eller är barnvakt när jag ska på läkarbesök. 

Farmor är den som är hos oss mest och som vår son är tryggast med. Men mina föräldrar bor 60 mil bort, så det är kanske inte så konstigt. Litar lika mycket på alla. Farmor är toppen, ställer upp i vått och torrt och har gjort sen dag 1. Farfar finns men är ganska svårt sjuk :( Men så har vi ju min farbror och hans fru och de är lite som stand-in för mina föräldrar (mormor o morfar) eftersom de bor nära :)

Här får morfar resp farmor sitta barnvakt mm. Mormor kan inte p g a sjukdom och farfar är här för sällan att de inte känner varandra tillräckligt ännu.

Jag svarade båda sidor lika mycket men jag vill förtydliga lite. Min son som blir åtta år i år har jättefin kontakt med sin farfar och sin mormor. Mest för att hans farmor alltid har varit så ointresserad av honom som liten och det gäller även min pappa. Min mamma däremot har haft honom hos sig ganska ofta ända sedan han var liten bebis och också hans farfar. Farfar och farmor är skilda och även mina föräldrar.

Min pappa fick barn med en ny kvinna året innan jag fick min son. Jag har inte heller särskilt bra kontat med min pappa. Det är alltid mamma som har ställt upp för mig när jag behövt det.

Nu har jag och min (nya) man fått ett gemensamt barn och jag ser ju redan att det är mormor som kommer att ha den mesta kontakten där. Farfar i det här fallet är inte min mans ritkiga pappa utan han och hans bror är adopterade av honom. Sedan min mans mamma dog för några år sedan så är intresset för barnen (hos farfar) näst intill noll. Tråkigt, men vad ska man göra? Man kan ju inte tvinga sig på dem när intresset så uppenbart inte finns där.

Jag och min syster hade jättefin kontakt med min farmor när jag var liten. Många av mina bästa barndomsminnen kommer därifrån. Blir fortfarande ledsen när jag tänker på att hon inte finns mer även fast det var över 10 år sedan hon dog.

Det beror ju på intresset far- och morföräldrarna visar barnen, vilka som kommer att ha bäst kontakt genom livet. Jag tror inte att könet spelar så stor roll.

1. Min mamma
2. Sambons mamma o pappa
3. Min pappa

Min mamma umgås vi alltid med. Jag är ganska "mammabunden". Sambons föräldrar är dock barnvakt mestadels.
Min egen pappa har vi knappt någon kontakt alls med.

Tack :). 

Jag tror också att det beror väldigt mycket på vilket intresse mor-, och farföräldrar visar.  

Min son är mest hos sin farmor, helt enkelt för hon är mest intresserad och jag litar på henne 110 %. Farfar träffar han också men inte så vi brukar lämna honom där, farfar känns lite osäker och jag tror inte han själv vill vara barnvakt heller (de är skilda). Mina föräldrar är lite äldre och speciellt min mamma orkar inte alls med att vara barnvakt p.g.a sjukdomar. Pappa brukar hjälpa oss ganska ofta så han är nr 2 barnvakt.