Farmor/Farfar VS Mormor/Morfar

Farmor och farfar.

Min mamma är död så det har naturligt varit min svärmor (som dessutom är pensionär) som tagit hand om dottern när vi behövt hjälp. Eftersom dottern varit med farmor ofta så har hon träffat farfar nästan lika mycket. Min pappa är inte lika "child-oriented" som farmor så han har aldrig varit barnvakt.

Hade min mamma levt så hade hon arbetat heltid (BVC-sköterska så vi hade nog setts en del...) så det hade ändå varit farmor som fått ta dottern när vi behövt barnvakt dagtid.

Mina föräldrar bor närmare än min mans mamma, därför har de oftare spontan kontakt med barnen, tittar in på fika osv. Svärmor på dock inte så långt bort, 30 - 40 minuters bilresa, så vi försöker åka till henne/bjuda hit henne ofta så hon också ska ha tät kontakt med barnbarnen. Min mamma är oftast barnvakt, hon är pensionär och har nästan alltid tid, men svärmor är också gärna barnvakt och barnen trivs bra med dem alla. Upplever dock att barnen står närmast min mamma.

Här är det mormor/morfar. De bor nämre sedan andra saker också som jag inte vill dela med mig.

Mormor och morfar har knappt träffat sonen, vi bor för långt bort.
Farfar och farmor träffar sonen ofta.

Och tyvärr, tyvärr är det så att det inte riktigt funkar. Svärmor vill så väl och vi har försökt men både jag och min man har reagerat på hur hon har hand om små spädbarn. Vet inte om hon inte förstår, inte vill förstå eller om det går prestige i att inte lämna över sonen till mig trots att han är jättemissnöjd och sträcker ut armarna efter mig tex. Hon försöker trösta själv och det slutar i katastrof (ett exempel av väldigt många). Nu är det liksom inte aktuellt med barnvakt än på länge, men det kommer nog dröja lite längre än vad vi faktiskt räknade med. Hon kommer dock att bli världens bästa farmor när sonen kan prata och har lite fastare rutiner.Jag gillar henne, det här är inte en svärmor-svärdottergrej.

Får ta äldsta dottern. Men det är mormor som träffar barnen oftast fast nästan alla bor lika närma. Det är hon som tagit hand om dottern då jag jobbade innan hon fick dagisplats/och lämnade på dagis innan vi flyttade nära dagis. Men även om min dotter bara träffar sin morfar som inte bor i samma stad några ggr på 1 år så syns det att hon tycker om honom massor ändå, gäller även farmor och farfar som bor nära oss. Kan inte säga att hon tycker om någon mer eller funkar bättre med någon utav dem just för att hon inte träffar vissa av dem så ofta. Hon vet precis vilka dem är även svärmors man som också är "farfar" där hon säger farfar och sedan hans namn efter.

Mina barn träffar båda sidor ungefär lika mycket. De är lika förtjusta i alla fyra, och det tycker jag är jätteroligt

Mormor och morfar träffar barnen mer, eftersom jag har bättre/mer kontakt med mina föräldrar än maken har med sina.
Dock så står barnen ändå närmare farmor och farfar, då min mor är handikappad och jag inte vill lämna två småbarn till min morfar att själv ta hand om då även han inte är så frisk.
Farmor och farfar däremot kan ta med ungarna en hel dag ut, leka och vara med aktiva med dem, så då har det automatiskt blivit en mer intensiv kontakt mellan dem.

Vår son har varit mer hos mormor och morfar eftersom han är deras enda barnbarn (och jag är enda barnet). Farmor och farfar har ytterligare två, min svägerskas barn alltså. Men relationen till farmor och farfar är det annars absolut inget problem med, jag tycker väldigt mycket om mina svärföräldrar och de har ju uppfostrat världens bästa man, så Jag har kanske haft ovanligt mycket tur men de är verkligen fina människor och det märks att de tycker om att umgås med barnbarnen.

Men jag tror att många upplever att det är lite mer på "hemmaplan" när deras dotter får barn. En svärdotter (eller sons sambo) lär man ju inte känna förrän i vuxen ålder och det förhållandet är inte lika nära, även om det som i mitt fall med svärmor ändå kan vara väldigt bra. Jag upplevde själv att min relation med mamma blev annorlunda - den var inte dålig förut men blev på något sätt starkare, djupare. Hon var väldigt ung när jag föddes och har med stor glädje nu tagit rollen som lite "extramamma" till sonen och jag tycker att det är så fint att se hur mycket de älskar varandra.

Men alltså, när det gäller förtroende rent allmänt - säkerhet, trygghet, uppfostran, kärlek - står det rätt lika. Jag känner mig helt trygg när sonen är med farmor och farfar. De har både fått och erbjudit sig att passa honom sedan han var helt liten. Enda skillnaden är som sagt att det inte har blivit lika ofta, helt enkelt eftersom de har fler barnbarn att tänka på

Jag har faktiskt också funderat lite kring det här, kanske eftersom jag själv har en son och nu väntar ännu en och sedan blir det nog inte fler barn för min del. Så jag blir förhoppningsvis själv farmor en dag och hoppas då förstås på att bli insläppt och delaktig på ett trevligt sätt i mina barnbarns liv