Farmor/Farfar VS Mormor/Morfar

Jag förstår precis hur du menar och blir också lite avskräckt ibland. Framförallt när man läser här på FL och inser hur många kvinnor som inte tål sin svärmor och tycker att hon tar över osv...sedan när de berättar vad hon gör tycker man att, tja visst är hon kanske på men det ser mest ut som kärlek och omtanke.

Jag och min svärmor är som katt och hund ibland. Vi är väldigt olika och har under sonens 8 månader på jorden varit i luven på varandra två gånger. Men hon älskar sitt barnbarn och allt hon gör är med hjärtat på rätt ställe. Dessutom blev min man världens bästa karl så jag tänker inte förneka mitt barn sin farmor för att hon och jag inte drar åt samma håll  

Mormor och morfar, men bara för att farmor är dement och farfar dog för flera år sen...

Inga av dem tyvärr
Mormor och morfar lever inte, men äldsta dottern hann bli 2,5 år innan hennes mormor dog och de hann få så bra kontakt under den tiden.
Farmor och farfar bor ca 5 min med bil från oss, men det har inte hänt en enda gång att de kommit förbi här. Hade det inte varit för att sambon tar med sig barnen dit ibland så hade de aldrig träffats utöver födelsedagar.
Så jag får nog säga att sån kontakt så att de skulle få passa barnen har de absolut inte.
Synd tycker jag eftersom vi absolut hade kunnat behöva lite avlastning ibland då ett av barnen har autism, men honom träffar de ju aldrig eftersom han inte följer med dit och de som sagt aldrig kommer hit

Mormor/morfar bor 10minuters bilresa bort, de hämtar på dagis minst en gång i veckan och sitter barnvakt någon gång i månaden. Jag pratar med min mamma fler gånger i veckan, bara för att gagga eller det är något vettigt vi har att säga varandra. Vi äter middag hos dem varannan/var tredje helg kanske.

Farmor/farfar bor.... säker 10 timmars bilresa bort. De hälsar på så ofta de kan och vi försöker ju åka dit vi med. Min man ringer/SMS'ar sin mamma om det är absolut nödvändigt men det händer inte ofta.

Det är väldigt synd, för jag har haft turen att ha riktigt mysiga/trevliga svärisar.
Sen har jag själv aldrig mött morfar eller farfar. De dog innan jag föddes, och min farmor dog när jag var något år gammal. Min mormor fick alzheimers när jag var runt 10 och dog när jag var 14. Jag har alltid önskat att jag hade haft någon ur den generationen. Därför är jag noga med att mina barn ska ha en nära relation till dem.

Summa summarum: mormor/morfar har dottern bästa relationen till men hade farmor/farfar bott lika nära så hade det varit lika.

Mormor och morfar, eftersom mina barn aldrig hann träffa sina farföräldrar (båda dog i förtid pga sjukdom). Men en massa barnvaktande och barnlånande har vi aldrig haft. Däremot har barnen träffat sina morföräldrar ofta när vi hälsat på hela familjen ...

Precis! Jag har också en hel del problem med min svärmor och irriterar mig på ditten och datten MEN det är MIN relation till svärmor, inte mitt barns. Det är en självklarhet att han ska få bygga upp sin egen relation med henne och jag önskar inget hellre än att hon skulle vilja ha den relationen och ta vara på den! Men tyvärr kommer hon inte hit ofta och inte farfar heller. Och att åka dit händer inte ofta för de vill inte alltid ha besök, och vill de det är det för att de är för lata att åka hit och då känns det ändå som att de inte riktigt har tillräckligt med lust och vilja eftersom de själva inte anstränger sig ett dugg. Men, de är välkomna att när som helst hoppa in och bygga en relation med barnbarnet :)

Och just det där att förneka farmor - vem är mamman att säga att hon kan neka pappans mamma att umgås med barnbarnet förutsatt att inte pappan också känner att det är helt fel av olika anledningar? Jag menar, om man har den inställningen och förbjuder farmor eller vägrar farmor saker på egen hand utan att pappan känner likadant då får man faktiskt räkna med att pappan kan göra detsamma och förneka och vägra mormor. Men det verkar många mammor totalt strunta i.

Sorgligt nog verkar det som att många mammor anser sina egna mammor (mormor) som en självklarhet medan pappornas mammor (farmor) är något man kan ha som extra, ifall de "förtjänar" det enligt barnets mamma.

HUA! 

Det här gör mig så glad! Inte att mormor träffar din dotter mest utan att det finns en sådan självklar anledning till att de har en bättre relation. En bra anledning och inte "Jag hatar min svärmor och vägrar henne någonting som har med mitt barn att göra! Så det så!".

Och jag hoppas att Linnea fortsätter tycka om sin farmor lika mycket som mormor :) Härligt. Jag hoppas min sons farmor ska ändra sig snart och engagera sig. 

Beklagar att mormor och morfar gått bort.

Och mycket tråkigt med farfar och farmor. Jag undrar hur det kommer sig att så många farföräldrar drar sig undan. Som det verkar här iaf. Inklusiva mina svärföräldrar.

Jag har ju en son och jag kan bara tänka mig hur det kommer kännas att vara farmor. Kommer hänga där hela tiden! :) 

Mormor och Morfar, absolut. Nu bor de tio min härifrån och Farmor och Farfar bor 60 mil härifrån. Men de senare hade kunnat stå dottern närmre om de kom och hälsade på någon gång, nu ses de typ en gång per halvår... Men även i övrigt blir ju mina föräldrar mer involverade eftersom jag så klart frågar min mamma om råd mycket mer och har gjort från första början.
Så för mig är det självklart att man ofta står närmre sin dotters barn än sonens barn även om det sen också hänger mycket på de olika individerna. Men just det här att fråga om råd, berätta osv blir ju naturligt med sin mamma till skillnad från makens föräldrar så även om svärföräldrarna hade bott lika nära hade jag ändå vänt mig mer till mina föräldrar.

Märker att det verkar som att man bor mormor och morfar närmast oftast. Hur kommer det sig? Flyttade ni närmare dem med vilja? Bodde ni redan där? Flyttade de närmare er? När svärföräldrarna bor långt borta, flyttade de dit eller flyttade era män till er? Jag som hade uppfattningen om att jag var ganska unik med en man som flyttade till mig. Känns annars som vanligt att kvinnor flyttar efter männen. Att döma av folk runt mig.