Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Anonym (Småland)

Äldre 5 Jul 08:42
17013 svar

Citera Visa endast Anmäl

Vi med ångest/panikattacker och depressioner...
Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Denna tråden är för alla oss som lider av ångest, depressioner och andra liknande sjukdomar.

Jag vet att denna tråden betyder mycket för många av oss som skriver här. Innan jag startade våran första tråd så kände jag mig ensam om att må dåligt, men nu vet jag att vi är många fler än man kan tror som mår dåligt.

Alla ni som har/har haft ångest/panikattacker/depressioner m.m. är jättevälkomna hit! Ni andra som kanske bara har frågor eller som har vänner/anhöriga som lider av detta är också välkomna...

Alla ni underbara tjejer som skriver här inne. Ni är bäst, glöm aldrig det!!! Kämpa på för vi är starkare än vad vi tror.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-13 20:16
Tänkte om vi skulle försöka oss på en liten lista på oss som skriver här inne...?

Och lite snabb info om oss. Vet att vi försökte oss på en presentation av oss här inne innan, men det var så svårt att greppa vem som var vem ändå känner iaf jag... De som vill kan ju skriva lite info om sig själv, annars kan man bara skriva sitt namn/alias...?

Ex på info kan ju vara namn/alias, Kön, Civilstatus, Barn?, Vart man bor, vad man lider av/diagnoser, om man jobbar, pluggar eller är sjukskriven...??
- «
- ‹
- Sida 5 av 1701
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- 10
- 11
- 12
- 13
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Vi med ångest/panikattacker och depressioner...
Anonym (lojs)

Äldre 6 Jul 16:14

#41

Citera Visa endast Anmäl

Ni som har borderline, kan ni försöka beskriva hur livet är för er? Alltså vad är svårt, hur har ni mått och så?
Jag tog upp med en läkare (som jag aldrig träffat förut) att jag trodde att jag kanske hade någon personlighetsstörning. Hon ställde bara några frågor och svarade rakt av nej och min kontaktperson småskrattade och sa att du kan verkligen inte ha det. Jag säger inte att dom inte kan se sånt men dom känner ju inte mig. Läkaren träffade mig 30min och min kontaktperson har jag inte haft så länge och vi pratar inte om hur jag är i min vardag, med vänner, familj osv så jag tycker inte riktigt dom kan säga så när dom inte känner mig och inte ens gör en seriös utredning

Ja det är jättebra att ha djur. Man kan fokusera lite på dom/den och har ju sällskap och någon att ge kärlek som ger en uppskattning med kurrande
Anonym (lojs)

Äldre 6 Jul 16:26

#42

Citera Visa endast Anmäl

Maddisen80 skrev 2010-07-06 13:21:00 följande:
hej tackar så mycket för stödet ,de behövs ,min sambo sa blir jag inlagd så gör han slut med mig för han orka inte att jag må dåligt ,då mår han dåligt med säger han.
Men åh, onödigt att säga så. Du skulle väl antagligen må bättre om du fick vara inlagd ett tag än att vara hemma och må jättedåligt. Vet hur det känns när man får skit och folk tycker att man ska "skärpa sig"...Säg till honom att du gör det för du vill inte må dåligt, om han inte kan ta det tycker jag han borde prata med någon om hur man hanterar anhöriga som mår dåligt kanske? Man mår ju bara sämre av att veta att folk mår dåligt av att man mår dåligt :-/ Du kommer faktiskt i första rummet här. Var såhär med min mamma och jag bad henne till slut att söka hjälp själv för att kunna hantera det. Nu gjorde hon inte det...men hon säger inte lika ofta "jag mår dåligt när du mår dåligt".
Maia

Äldre 6 Jul 18:39

#43

Citera Visa endast Anmäl

Maddisen, raring. Vilken press din sambo sätter på dig! Du måste (!) tänka på dig själv. Mår han dåligt så borde han ju förstå att även du mår dåligt.. Ta upp en ev. inskrivning, tror du behöver det. Få vara ifred lite och bara tänka på dig själv och få rätt typ av stöd. Att inte tänka på vad din sambo säger för, hur kommer det sluta? Har du sagt till honom om de tankar du har? Vet han detta men ändå är så oförstående över allvaret? Tänk på DIG nu!

Min sambo har sagt liknande men det pga sonen. Varken han eller jag skulle vilja att lillen får genomgå förra året igen. Men har man ine barn så behöver det ju inte bli samma stora ansvar för partnern att sköta allt själv för de behöver ju bara täka på sig själva om tex du eller jag blev inlagda igen. Orkar inte din sambo så är det tyvärr inte mycket att göra. Det måste vara hans val och du behöver trygghet och stöd, inte ultimatum och kränkningar. Skulle jag bli så dålig igen så vet jag vad som väntar (förmodligen) och har redan accepterat det. Låter kanske lite konstigt men...

Jag vill inte att du ska må så dåligt. Önskar jag kunde ta bort det. Hoppas du inte tar illa upp av vad jag skrivit ganska hårt nu, vill inte såra eller pressa dig åt andra hållet. Vill dig bara väl, det hoppas jag att du vet vid det här laget.
Varma kramar!
Anonym (Skåne)

Äldre 6 Jul 18:52

#44

Citera Visa endast Anmäl

Här är en till som mår skit rent ut sagt.
Idag är en hemskt plågsam dag
Maia

Äldre 6 Jul 18:55

#45

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (lojs) skrev 2010-07-06 16:14:02 följande:
Ni som har borderline, kan ni försöka beskriva hur livet är för er? Alltså vad är svårt, hur har ni mått och så?
Jag tog upp med en läkare (som jag aldrig träffat förut) att jag trodde att jag kanske hade någon personlighetsstörning. Hon ställde bara några frågor och svarade rakt av nej och min kontaktperson småskrattade och sa att du kan verkligen inte ha det. Jag säger inte att dom inte kan se sånt men dom känner ju inte mig. Läkaren träffade mig 30min och min kontaktperson har jag inte haft så länge och vi pratar inte om hur jag är i min vardag, med vänner, familj osv så jag tycker inte riktigt dom kan säga så när dom inte känner mig och inte ens gör en seriös utredning

Ja det är jättebra att ha djur. Man kan fokusera lite på dom/den och har ju sällskap och någon att ge kärlek som ger en uppskattning med kurrande
Oj! Svår fråga. Har man både borderline och bipolär, som jag så är det svårt att skilja dessa åt. Borderline; svart-vitt tänkande. Ena stunden älska, nästa hata. Gäller för mig, alla runt omkring mig och även folk jag inte känner kan göra mig skit irriterad. Mycket beroenden. Jag har skadat mig själv mycket och många långa perioder i mitt liv. Varit på gränsen till alkoholism. Knaprat piller som godis. Flera su-försök. Har förvriden bild av mig själv (tydligen) och väldigt dåligt självförtroende. Söker bekräftelse hela tiden och överallt. Katastroftänkande. Får panik om jag tror att sambon ska lämna mig när vi grälat, även om det oftast är jag som provocerar fram det. Kan bli aggressiv (muntligt) och skäller på mina närmsta, provocerar och säger upp bekantskaper och även min familj. De vet som tur är att det bara är en impuls. Kan få impulser som inte går att stoppa. (orkar inte ge exempel nu)
För tillfället är jag inne på hetsätning. Min sambo säger att jag är beroende av att vara beroende och det stämmer nog. Jag kan inte bryta ett beroende utan att gå till nåt annat.

Som sagt, mycket av detta stämmer väl in på bipolär också, både maniska faser och depresiva.
Känns som jag bara svamlat nu. Fråga mer om det är nåt du undrar över. Alla med borderline är ju även individer och det uttrycker sig naturligvis inte på samma sätt för alla.
Maia

Äldre 6 Jul 18:57

#46

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Skåne) skrev 2010-07-06 18:52:57 följande:
Här är en till som mår skit rent ut sagt.
Idag är en hemskt plågsam dag
Kram. Hoppas imorgon blir bättre.
Maddisen80

Äldre 6 Jul 19:19

#47

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (skitliv) skrev 2010-07-05 17:23:34 följande:
Dottern fick diagnosen förra veckan så det har inte hänt nå. Jag sa åt hennes psykolog att han skulle se till att få iväg remiss för dbt innan han tog semester. Tyvärr så får han inte säga nå åt mig eftersom hon är myndig. Det har varit ett evigt passande på dottern pga hennes självmordsförsök. Hon har bott hos min syster men nu är dem osams och hon vill inte bo där nå mer. Så jag kan aldrig slappna av. Så fort det ringer i telefonen eller på dörren så är jag rädd att det är polisen som ska komma med dödsbeskedet. Känner att det börjar bli nog nu. Alla säger att jag ska släppa taget eftersom hon är vuxen men hur fasiken ska jag kunna göra det. Miste min äldsta pojke i höstas i suicid så nej tänker inte släppa taget.
usch beklagar att din son tog självmord,de är ju inte roligt :( Men kan du inte försöka övertala din dotter att hon ska läggas in på psykiatrin ???
Maddisen80

Äldre 6 Jul 19:22

#48

Citera Visa endast Anmäl

Anonym skrev 2010-07-05 22:30:36 följande:
Hej i tråden!

Jag är en tvåbarnsmor som lidit av panikångest och depressioner i måååånga år. Det började redan 1994, men då kunde jag ff leva normalt och ingen anade något. 1999 utvecklade jag även agora fobi och mitt liv blev mer och mer begränsat. Tillslut vågade jag inte gå utanför dörren.

Har gått i flera olika terapiformen hos olika psykologer och terapeuter. I höstas var det så illa att jag inte ens kom upp ur sängen. Jag kunde inte lämna min dotter i skolan. Allt rasade. Hela tillvaron blev totalt ur balans. Ingenting funkade längre.

Åkte in till akuten och fick träffa en helt underbar läkare. Han skrev ut medicin till mig. Jag hade fått rådet att medicinera flera gånger tidigare genom åren, men aldrig vågat prova. Jag var så rädd för biverkningar och för att tappa kontrollen över mig själv. Blev rädd för att jag skulle bli galen på riktigt. Antar att denna rädsla är ganska vanlig, för den är väl en del av sjukdomen...

Men så i okt provade jag medicin. Jag grät när jag svalde första tabletten och jag titatde på klockan och inväntade biverkningarna. Jag fick ökad ångest de två första veckorna, men jag blev inte galen, som jag trodde jag skulle bli.

Jag börjar bli mig själv mer och mer och jag klarar nu att lämna mitt barn i skolan. Jag kan gå och handla och nu har jag bara ångestattacker någon gång per månad, till skillnad mot tidigare då jag hade det nästan varje timme varje dag år ut och år in.

Jag är så glad att jag vågade prova medicinen. Och jag är så tacksam att jag svarar bra på medicinen, för jag har förstått att det inte hjälper för alla.

Många varma kramar till alla där ute som lider av panikångest och depressioner. Jag vet hur jobbigt det kan vara. Vilket helvete det är. Jag var nära att ge upp många gånger, men är idag glad att jag itne gav upp.
Hej och välkommen hit,hoppas att du kommer trivas här med oss.Vad är de för medicin du har ? Jag ger snart upp orka inte kämpa mer men jag försöker.
Maddisen80

Äldre 6 Jul 19:23

#49

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (safira) skrev 2010-07-05 22:51:38 följande:
"Vill du säga vilken medicin du tar? Jobbar du nu eller är du sjukskriven? Välkommen hit iallafall! Kram"

Jag äter Citalopram. Är sjukskriven fortfarande. Jag har behövt lära mig massa saker på nytt, känns det som. Som att gå och handla tex. Åka buss har jag ännu inte vågat mig på, men hoppas att jag vågar det snart.

I höst har jag tänkt mig att prova på att studera (på distans)

Tack för välkomnandet i tråden :)
Det kommer gå bra att åka buss ska du se
Maddisen80

Äldre 6 Jul 19:26

#50

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (safira) skrev 2010-07-05 23:01:17 följande:
Jag har varit sjukskriven sedan -99 (men har pluggat på Komvux i perioder mellan det) Helt sjukskriven sedan 2005. Usch, känns som man har missat så mycket. Har nästan ingen arbetslivsfarenhet alls , trots att jag är 30+. Men livserfarenhet har man ju fått i alla fall.

Jag har två barn, en tonåring och en som ska börja första klass i höst.

Jag bor i Södermanland...
vad härligt med barn :)

«
‹
Sida 5 av 1701
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

INNEHÅLL