Maia skrev 2010-07-06 18:55:50 följande:
Oj! Svår fråga. Har man både borderline och bipolär, som jag så är det svårt att skilja dessa åt. Borderline; svart-vitt tänkande. Ena stunden älska, nästa hata. Gäller för mig, alla runt omkring mig och även folk jag inte känner kan göra mig skit irriterad. Mycket beroenden. Jag har skadat mig själv mycket och många långa perioder i mitt liv. Varit på gränsen till alkoholism. Knaprat piller som godis. Flera su-försök. Har förvriden bild av mig själv (tydligen) och väldigt dåligt självförtroende. Söker bekräftelse hela tiden och överallt. Katastroftänkande. Får panik om jag tror att sambon ska lämna mig när vi grälat, även om det oftast är jag som provocerar fram det. Kan bli aggressiv (muntligt) och skäller på mina närmsta, provocerar och säger upp bekantskaper och även min familj. De vet som tur är att det bara är en impuls. Kan få impulser som inte går att stoppa. (orkar inte ge exempel nu)
För tillfället är jag inne på hetsätning. Min sambo säger att jag är beroende av att vara beroende och det stämmer nog. Jag kan inte bryta ett beroende utan att gå till nåt annat.
Som sagt, mycket av detta stämmer väl in på bipolär också, både maniska faser och depresiva.
Känns som jag bara svamlat nu. Fråga mer om det är nåt du undrar över. Alla med borderline är ju även individer och det uttrycker sig naturligvis inte på samma sätt för alla.
Okej, förstår att det är svårt att beskriva sådär men nu fick jag en bild :) Det jag kände när jag tog upp det med läkaren var att jag ser allt svart eller vitt, kärlek eller hat, allt eller inget. I skolan har jag bara haft antingen IG-G betyg i perioder och sedan ligga på MVG. Har svårt att hålla kvar vid vänner för jag känner att dom kommer lura eller svika mig eller bara är med mig för att vara snälla. Jag har några bra vänner sedan barndomen men dom är ganska dominanta vilket fungerar för mig då jag oftast vill att folk ska säga åt mig vad jag ska göra eller vart vi ska gå.
Jag är ganska förvirrad, kan sitta och glo en hel dag och känna mig tom och undra varför jag finns och om livet är verkligt. Har haft perioder med nära psykoser där jag trott att jag är känd och går med näsan i vädret och tycker att jag är skitsnygg och att alla vill ha mig och att det känns som att jag ofta är i en drömvärld och gör impulsiva saker som att börja prata med okända människor eller shoppa för tretusen på en dag, helst skor och väskor. Detta tyckte läkaren var "normalt tjejbeteende", shoppingen alltså. Jag går aldrig och köper 1-2 matvaror eller plagg, ska jag handla så ska jag HANDLA och släpar hem tunga kassar eller shoppingpåsar, känns som att man har makt med pengarna och att folk ser att jag shoppat massor och tror att jag har mycket pengar vilket jag inte har, jag sparar ju mig bara till de här tillfällena.
Har haft blandade perioder av anorexi, bulimi och att bara hetsäta massor utan att spy. Skar/rispade mig mycket förut men det kändes/känns bättre att ha en hårsnodd på armen som jag kan smälla med för då får jag ju inga ärr som folk kan se. Eller så har jag bara slagit mig själv så att jag får blåmärken som går bort.
Det där med att älska och hata är väldigt starkt för mig. Jag kan träffa en vän som jag älskar egentligen, men om hon säger något fel eller dumt så verkligen hatar jag henne och träffar inte henne på låång tid.
Har i grunden typ inget självförtroende eller självkänsla förutom när jag känner mig "hög" och går med näsan i vädret och shoppar loss. Jag vet inte vem jag är alls och har anammat andras klädsmak eller intressen. Byter hårfärg var 3e månad.
Gud vad jag skriver mycket men jag har så mycket inom mig, ilska, ledsamhet men glädje också...Känns som att jag inte får ge uttryck för vem jag är men jag vet ju inte vem det är ändå. Jag är ganska estetiskt lagd, hatar matte och det konkreta, gillar flummiga saker som filosofi och att studera beteenden. Känner mig helt knäpp nu jag skriver så mycket, känns som att jag drömmer, men det är väl lite overkligt så här på internet också.
