Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Anonym (Småland)

Äldre 5 Jul 08:42
17013 svar

Citera Visa endast Anmäl

Vi med ångest/panikattacker och depressioner...
Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Denna tråden är för alla oss som lider av ångest, depressioner och andra liknande sjukdomar.

Jag vet att denna tråden betyder mycket för många av oss som skriver här. Innan jag startade våran första tråd så kände jag mig ensam om att må dåligt, men nu vet jag att vi är många fler än man kan tror som mår dåligt.

Alla ni som har/har haft ångest/panikattacker/depressioner m.m. är jättevälkomna hit! Ni andra som kanske bara har frågor eller som har vänner/anhöriga som lider av detta är också välkomna...

Alla ni underbara tjejer som skriver här inne. Ni är bäst, glöm aldrig det!!! Kämpa på för vi är starkare än vad vi tror.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-13 20:16
Tänkte om vi skulle försöka oss på en liten lista på oss som skriver här inne...?

Och lite snabb info om oss. Vet att vi försökte oss på en presentation av oss här inne innan, men det var så svårt att greppa vem som var vem ändå känner iaf jag... De som vill kan ju skriva lite info om sig själv, annars kan man bara skriva sitt namn/alias...?

Ex på info kan ju vara namn/alias, Kön, Civilstatus, Barn?, Vart man bor, vad man lider av/diagnoser, om man jobbar, pluggar eller är sjukskriven...??
- «
- ‹
- Sida 4 av 1701
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- 10
- 11
- 12
- 13
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Vi med ångest/panikattacker och depressioner...
Anonym (safira)

Äldre 5 Jul 23:01

#31

Citera Visa endast Anmäl

Jag har varit sjukskriven sedan -99 (men har pluggat på Komvux i perioder mellan det) Helt sjukskriven sedan 2005. Usch, känns som man har missat så mycket. Har nästan ingen arbetslivsfarenhet alls , trots att jag är 30+. Men livserfarenhet har man ju fått i alla fall.

Jag har två barn, en tonåring och en som ska börja första klass i höst.

Jag bor i Södermanland...
Anonym (borderline)

Äldre 5 Jul 23:14

#32

Citera Visa endast Anmäl

Hey! Jag är en tjej på 21 år snart 22 och har en liten skrutt på 1 år.
Jag har en diagnos som heter Borderline. .
När jag var ca 16-år hade jag depression och ångest.
Men kunde ändå leva ett normalt liv utan att någon märkte något.
Jag är sjukt bra på att dölja mina känslor och verka glad och posetiv.
När jag var 19 år bröt jag ihop och klarade inte mera hade så mycket inom mej.
Förstod inte vad det var för fel på mej :/ Utan ville ta en enkel väg ut.
Och man fick inte riktigt den hjälpen man borde få, att låsa in någon i ett litet vitt rum och proppa i en med mediciner är det verkligen en bra lösning?
Sen hamnade jag mellan stolarna och fick ingen hjälp alls :S
Men efter 1 år insåg dom att jag behövde mer hjälp än en "vanlig" mottagning där folk mår dåligt.
När jag blev gravid insåg jag att livet har en mening nu är min dotter allt jag har och lever för henne å hunden.
Visst e det jobbigt ibland men känner mej bättre.
Nu har min föräldrarpenning tagit slut och jag har inte gått på enheten på över ett halvår och nu vet inte jag hur jag ska få sjukskrivning fort :S
Känner mej alls inte redo att börja jobba..
Har stressat så mkt och skit att jag nu har magkatarr :/
Killen å jag har gjort slut fast vi bor ihop pga lillans skull å vi bara bråkar..
Men efter regn kommer sol va?
Maia

Äldre 6 Jul 06:30

#33

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (skitliv) skrev 2010-07-05 17:23:34 följande:
Dottern fick diagnosen förra veckan så det har inte hänt nå. Jag sa åt hennes psykolog att han skulle se till att få iväg remiss för dbt innan han tog semester. Tyvärr så får han inte säga nå åt mig eftersom hon är myndig. Det har varit ett evigt passande på dottern pga hennes självmordsförsök. Hon har bott hos min syster men nu är dem osams och hon vill inte bo där nå mer. Så jag kan aldrig slappna av. Så fort det ringer i telefonen eller på dörren så är jag rädd att det är polisen som ska komma med dödsbeskedet. Känner att det börjar bli nog nu. Alla säger att jag ska släppa taget eftersom hon är vuxen men hur fasiken ska jag kunna göra det. Miste min äldsta pojke i höstas i suicid så nej tänker inte släppa taget.
Det är nog skit jobbigt att som förälder hålla ihop och att inte ge upp om sitt barn, hur gamla de än är. Jag är 32 och min mamma har funnits där i vått och torrt. Jag har ju 2 diagnoser . Är ju inte alltid i sån obalans som jag kan vara i men när jag är det så finns alltid mamma för mig. Jag märker även på henne, efteråt, hur det har tagit styggt på henne att alltid vara på sin vakt och oroa sig, vara beredd att slänga sig i bilen om det behövs osv och hon mår ju inte dåligt själv, som du gör. Hon är en "frisk" mamma.
Tror inte det går att bara släppa taget, hur gamla barnen än är. Å andra sidan tycker jag att det är där det brister inom vården. Familj ska kunna stötta men inte vara vårdare och klara sånt som andra har utbildning för. Psykvården ska ta hand om din dotter och sen ska du bara behöva stötta om du orkar det.

Varma kramar!
Maia

Äldre 6 Jul 06:43

#34

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (borderline) skrev 2010-07-05 23:14:59 följande:
Hey! Jag är en tjej på 21 år snart 22 och har en liten skrutt på 1 år.
Jag har en diagnos som heter Borderline. .
När jag var ca 16-år hade jag depression och ångest.
Men kunde ändå leva ett normalt liv utan att någon märkte något.
Jag är sjukt bra på att dölja mina känslor och verka glad och posetiv.
När jag var 19 år bröt jag ihop och klarade inte mera hade så mycket inom mej.
Förstod inte vad det var för fel på mej :/ Utan ville ta en enkel väg ut.
Och man fick inte riktigt den hjälpen man borde få, att låsa in någon i ett litet vitt rum och proppa i en med mediciner är det verkligen en bra lösning?
Sen hamnade jag mellan stolarna och fick ingen hjälp alls :S
Men efter 1 år insåg dom att jag behövde mer hjälp än en "vanlig" mottagning där folk mår dåligt.
När jag blev gravid insåg jag att livet har en mening nu är min dotter allt jag har och lever för henne å hunden.
Visst e det jobbigt ibland men känner mej bättre.
Nu har min föräldrarpenning tagit slut och jag har inte gått på enheten på över ett halvår och nu vet inte jag hur jag ska få sjukskrivning fort :S
Känner mej alls inte redo att börja jobba..
Har stressat så mkt och skit att jag nu har magkatarr :/
Killen å jag har gjort slut fast vi bor ihop pga lillans skull å vi bara bråkar..
Men efter regn kommer sol va?
Hej och välkommen!
Jag har också borderline. Hur gammal är din dotter? Jag lever och andas också nu pga sonen. Han är 19 månader.
Tråkigt att förhållandet tog slut men ibland är det bäst så men, är det verkligen värt att han bor kvar pga dottern om ni fortsätter att bara bråka? Det har dottern ingen nytta av. (förlåt min rättframhet ). Hoppas du kan få en sjukskrivning.

Efter regn kommer sol, helt rätt. ;)
Maia

Äldre 6 Jul 06:45

#35

Citera Visa endast Anmäl

(Borderline), såg ju nu hur gammal hon är. :)
Maia

Äldre 6 Jul 06:48

#36

Citera Visa endast Anmäl

Småland, Det var visst en bra idé att starta ny tråd. Oj, vad många nya som hittat hit. Jättekul, fast naturligtvis inte kul att så många mår dåligt.

Välkomna alla nya!
Anonym (Småland) Trådstartaren

Äldre 6 Jul 09:16

#37

Citera Visa endast Anmäl

Maia skrev 2010-07-06 06:48:24 följande:
Småland, Det var visst en bra idé att starta ny tråd. Oj, vad många nya som hittat hit. Jättekul, fast naturligtvis inte kul att så många mår dåligt.

Välkomna alla nya!
Ja men visst var det bra...

Välkommen alla nya säger jag med, om jag missat att skriva det till någon.
Maddisen80

Äldre 6 Jul 13:21

#38

Citera Visa endast Anmäl

Maia skrev 2010-07-05 16:12:48 följande:
Du bör nog ta upp en eventuell inläggning. Du mår för dåligt och om du har de tankarna så är du inte "pålitlig" för dig själv.
Hoppas du står ut tills torsdag, annars ska du ringa akut-psyk. Så är det och jag vill inte höra nåt annat. Håll fast vid dig själv, som vi vill ha dig här. Du är viktig för oss/mig och jag vet att du kämpar hårt nu. Fortsätt med det! Du är stark och klarar/har klarat mycket.
Massa styrke kramar!
hej tackar så mycket för stödet ,de behövs ,min sambo sa blir jag inlagd så gör han slut med mig för han orka inte att jag må dåligt ,då mår han dåligt med säger han.
Maddisen80

Äldre 6 Jul 13:26

#39

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (lojs) skrev 2010-07-05 16:24:58 följande:
Okej, jag ska inte säga att jag förstår precis för jag har inte varit med om samma sak. Men jag gick i en skola där man skulle praktisera och det klarade jag inte av fastän jag försökte 5ggr. Man, eller jag iaf, vill ju någonstans vara "som alla andra" och kunna fungera i skola eller arbete. Jag har levt på mina föräldrar och studiemedel men det går inte. Jag är 21 år. Har ansökt om ersättning för förlängd skolgång pga funktionshinder som jag hoppas beviljas.... Jag får ju ta CSN studielån men det kommer ju ta evigheter att betala tillbaka eftersom jag nog aldrig kommer kunna arbeta på heltid. Har en och flera funktionsnedsättningar från en sjukdom förutom depp och ångest.

Håll ut snälla du! Om du känner att det är så jobbigt tycker jag du ska lägga in dig. Även om det inte är kul alls att vara där så har man liksom inga krav på sig. Synd att inte samhället/regeringen förstår att man inte kan ställa för höga krav på människor som mår så dåligt.
Allt man kan göra är att försöka och det har du ju gjort ellerhur? Men om du inte finns mer finns det inga chanser att det kanske ordnar sig. Även om ingen av oss kanske kommer åka på en räkmacka genom livet så är vi värda vår plats på jorden hur töntigt det än låter.
Finns det något du kan göra hemma? Läsa en bok? Titta på film? Möblera om? Fixa med blommor? Vad som än kan distrahera lite. Förstår om du inte orkar, vet hur det känns. Då har du all rätt i världen att bara vila.
Har du ångestdämpande mediciner? Förlåt att jag frågar så mycket och skriver så mycket, du behöver inte svara på allt om du inte vill eller orkar. Jag känner inte dig, men jag vet hur det är när det är piss, därför vill jag hjälpa dig även om det bara är till pyttelite hjälp.

Igår mådde jag skit. Ville inte ringa någon och gråta men pratade till slut med min mamma och grät floder så jag trodde jag skulle torka ut. Sedan kändes det lite bättre. Tvingade i mig lite mat och massa vatten så blev det ännu lite bättre. Satte på en komedifilm och klappade min lilla katt. Små saker kan bli lite större än vad de verkar.
Hej jag har ju csn lån kvar sedan 2001 och jag kan inte betala tillbaka de ännu eftersom jag aldrig har haft jobb så jag lär ju bli gråhårig innan jag kan betala csn lånet. Jag håller tummarna att du får förlängd ersättning de tycker jag att du borde få . jag ska prata med sjuksköterskan på torsdag och se vad hon säger om alltihopa.

Jag kan läsa böcker,se på film spela tvspel och träna på gym , på fredag ska jag umgås med kontaktperssonen. Du får fråga hur mycket du vill , jag äter ångest dämpande och antidepressiva.

Vilken tur att du ringde och pratade med din mamma,de är viktigt att prata ut när man mår dåligt. har du en katt vad skojigt.
vaniljbullen

Äldre 6 Jul 15:56

#40

Citera Visa endast Anmäl

Att ha ett djur är ju jättebra tycker jag! Vi har två katter och de tycker ju om en även när man mår som sämst och tycker att man är sämst i världen.. Jag läste en artikel om hur betydelsefullt ett djur kan vara i DN idag (fast artikeln var nog ifrån söndags) kolla på nätet och under rubriken "Insidan".

Maddisen - tycker som många andra att du ska diskutera en inläggning på torsdag. Om din sambo inte pallar det så är det (faktiskt) inte ditt problem, det är hans! Och om han inte klarar av att du mår dåligt så har du kanske det bättre utan honom. Jag fattar ju såklart att det här är mycket lättare i teorin än in praktiken, men jag har för mig att du skrivit liknande saker tidigare? Men faktum är ju ändå att du är värd precis lika mycket oavsett om du mår dåligt eller ej, du är DU alltid även om du mår dåligt och förhoppningsvis är det ju inte så att du för all framtid ska må som du gör nu. Att din sambo mår dåligt kan jag också förstå, det måste ju vara fruktansvärt att veta att ens sambo mår så dåligt att hon har suicidtankar. Kan inte han få någon typ av stödsamtal? Min man fick det, jag tror det var sådär fem gånger och han upplevde att det var väldigt bra. Har man en relation så blir ju alltid den andra parten lidande, oavsett vilken sjukdom det handlar om. Det betyder inte att det är enkelt, men det är så det är. Jag tror på dig, du är en väldigt viktig människa, du är väldigt viktig för många i den här tråden och många människor utanför tråden också även om det inte känns så..

Safira - Jag brukar tänka lite som du, att man åtminstone har fått livserfarenhet.. I och för sig mer än det kanske behövs, men ändå. Jag har varit sjukskriven sen 2007 och nu har jag sjukersättning. Jag har försökt plugga och försökt jobba men ingenting har fungerat. Man vill ju så gärna, så gärna ha det som "alla andra", volvo, villa och vovve liksom, men det har man inte och de självdestruktiva tankarna blir än mer påtagliga tycker jag. Värdelös och meningslös och gör ingen nytta och är bara till last för alla andra osv. Hade det varit en vän, eller för den delen alla ni här i tråden, så hade jag inte tyckt att någon var värdelös och dålig, men när det gäller en själv..

Ta hand om er allihopa!

«
‹
Sida 4 av 1701
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

INNEHÅLL