AP-snack & babbeltråd

Hej!
Jag kastar mig in i denna tråd, nybliven familjelivsmedlem. Jag har ett barn som blir tre om en vecka, och ett som är fyra månader precis. AP känns intressant, något som jag alltmer växt in i under de här tre åren som förälder. Vad gäller konflikterna som madeleineh beskriver så känns de förstås igen. Min stora hamnar i liknande situationer med kusinen som är 7 mån yngre nästan jämt när de ses. Fast sist så kunde vi efter ett inledande storbråk leda dem in i en enkel rollek med att de hade ett café under skrivbordet. Det är kanske lite så man får göra när de fortfarande är så små, att så att säga handleda dem och avstyra redan innan konflikten uppstår, i den mån det nu går. Inte är det lätt!

Jag har läst er tråd en tid, och kom att fundera på det här med förskolan. Några här övervägde att ha barnet hemma eftersom det uttryckte att det inte ville gå till förskolan. Min stora går ju också 15-timmars vecka. Rätt ofta säger hon att hon inte vill gå dit, och det kan vara lite segt vid lämningen, dock inte gråt eller så. Men när jag smygtittar på henne vid hämtning är hon alltid jätteglad, mitt uppe i någon aktivitet, och ofta säger hon att hon vill stanna kvar. Jag tolkar det som att det är förändringarna hon värjer sig mot, att behöva gå dit från att ha varit hemma i flera dagar, att behöva gå hem igen just när man har kul. Det har varit liknande hemma t ex när jag skulle ställa undan hennes säng (hon övertog lillebrors spjälsäng utan sidovägg bredvid min säng som han aldrig använt). Då var det ledsna miner i flera dagar fast att hon aldrig sov i den. Förändringar uppskattas helt enkelt inte. Så jag undrar om det var samma för er med "vägrande" barn, eller var det starkare signaler om ovilja?

Jag är ensamstående efter insemination i Danmark. Jag flyttade från Malmö till mindre ort när dottern var 4 månader, för att slippa avgaserna och allt det där. Fick ett vikariat när hon var 15 mån som jag var tvungen att ta eftersom jag lämnat den fasta tjänsten i Malmö i och med flytten. Så då började hon tyvärr lite väl tidigt på förskola, men i liten grupp och det fungerade jättebra i princip från start. När nu lillebror föddes när hon var drygt 2,5 år valde jag att hon skulle fortsätta mest för hennes skull. Jag känner inte många här på den nya orten, så hennes umgänge med andra barn skulle vara mycket begränsat utan förskolan. Hon är inte direkt den som tar kontakt med andra barn varken på lekplatser eller på kyrkans trista öppna förskola heller. Min moster hade sina barn hemma i alla år innan de började skolan, och i alla fall tre av de fyra har haft varierande svårigheter med att hitta kompisar långt upp på mellanstadiet eller högre. Det är ju inte säkert att det berott på att de varit hemma, men de träffade i alla fall inte många andra barn än sina egna syskon.
Dottern trivs jättebra på förskolan och har just nu när hon snart blir tre verkligen börjat lika ihop med de andra vilket är så glädjande att se! Hon har också en nära relation speciellt till en av fröknarna vilket också känns bra.

Ja, jag tänker att i ett mer ursprungligt samhälle, typ bushmen och så, vårt ursprung, så gissar jag att barnen hänger med varandra i tidig ålder, med socialt samvarande vuxna vid sin sida. Så ser ju inte vårt samhälle ut idag, men förskolan i all sin ibland konstlade form, är väl det som mest liknar den tillvaron. Öh, lite flummiga tankar kanske, men jag tror ni fatta hur jag menar.

Skruttpåväg: Jag har inga tips och hinner inte fundera heller för kvällen börjar bli sen och det är en massa städ och tvätt och sånt som måste göras i mitt lilla hem. Men vill bara bekräfta dig i det där att du förvånas över ditt eget beteende. Jag känner helt igen mig. I vissa situationer, t ex det här med att klä på ytterkläder som kan ta lååång tid hur man än lirkar och har sig, så tänker jag att IDAG ska jag ha tålamod vad som än händer. Och tio sekunder senare står man och ryter och har sig... Inatt röt jag till och med åt lillbebisen som behagade ligga vaken i en och en halv timme från kl 04. Sånt skäms jag över jag med. Fast sen kommer bättre tider, kanske resten av dagen efter att man bråkat blir bättre. Och med stora känns det bra att vi kan prata om sånt efteråt. "Jag blev arg för att..." Och du ville bara göra si i stället för så...". "Hoppas vi inte bråkar mer idag för det är så himla tråkigt, både du och jag blir ju ledsna" etc. Det är väl det man kan göra för att gottgöra, liksom ta på sig skulden för det inträffade efteråt och be om förlåtelse när man verkligen gått över gränsen.

På ett sätt är det ju inte så konstigt att man blir irriterad och arg, för skulle en vuxen medmänniska bete sig på sånt sätt som barnet gör skulle man ju aldrig tolerera det, man skulle säga ifrån omedelbart i princip. Så fastän man vet att man måste tänka på annat sätt gentemot barnet så säger instinkten något annat ibland varpå man tappar fotfästet ibland.

madeleineh: Följ magkänslan. Innerst inne vet du... Så brukar det vara i alla fall.

Tänk, idag hade de verkligen utbyte med varandra en lång stund, min på dagen treåring och den lille 4,5 månaders. Han sprattlade, hon härmade, båda hade kul!!! Så roligt att se, hoppas jag spanar in i framtiden så att säga.

En fundering har jag. Det förekommer naturligtvis att storan inte gör som man ber henne. Exempelvis har hon för vana att ibland fräsa ut snor rätt ut i luften, dvs utan snytpapper. Hårt! Är hon förkyld så flödar snoret. Uräckligt. Fastän jag ber henne både snällt och på skarpen, så händer det ofta att hon fortsätter gång på gång. Jag påpekar då att man i en familj måste lyssna på varandra. Om inte hon lyssnar på mig, så blir inte jag sugen på att lyssna på henne när hon sen vill något, exempelvis att som vanligt titta på någon kort film på datorn i samband med läggning (vi tittar tillsammans när jag ammar bebisen till sömns). Tycker ni det är ett hot om indragen filmtittning (det skulle aldrig falla mig in att faktiskt inte låta henne titta)? Är hon tillräckligt stor för att på riktigt förstå ett sådant resonemang, eller ställer jag för stora krav på henne?

Men jag får tillägga att jag har en så underbar liten unge. Det går många dagar utan några konflikter alls i princip.

Rent allmänt tycker jag på tal om att hamna i konflikter med sina barn, att man ibland fastnar i något mönster, hamnar i samma konflikt gång på gång etc. Så läser man något på internet, en blogg, här på fl, en bok, eller kanske får input från samtal med annan förälder på förskolan etc. Plötsligt börjar man reflektera över sitt eget sätt att hantera situationen, och vips så är knuten löst och man ser andra möjligheter i bemötandet gentemot sin lilla unge. Skönt att man kan utvecklas!

Ja, alltså, det är ju inte i syfte som ett hot, utan mer som ett exempel om varför man ska lyssna på varandra. Och jag tror inte hon uppfattar det som ett hot heller för den delen. Ibland försöker jag att strunta i det med, men resultatet är det samma. Hon leker att hon nyser, oavsett om jag bryr mig eller inte. Ja, just det här exemplet med snorandet är väl inte det viktiga, utan mest principen, det där med att lyssna på varandra... Jag funderar vidare.

Jag uppfattar det som att ni tolkade mitt inlägg som att jag var ute efter att hota dottern. Det är självklart inte mitt syfte, aldrig att jag skulle vilja hota eller straffa henne. Däremot få henne att förstå att jag vill att vi ska kommunicera och lyssna på varandra, att så måste det gå till när man lever ihop i en familj.

Nåväl. Jag tog upp frågan här eftersom det kändes som att jag var ute på lite hal is, att hon kanske var för liten för den typen av resonemang, och det fick jag ju bekräftelse på av er. Jag har provat att bara vara lite mer rakt på sak och inte veckla in mig i för mycket resonemang om varför jag inte gillar när hon gör det där med snoret eller vad det nu råkar röra sig om. Tycker det har fungerat rätt bra. Tack för råd och tips!

Skruttpåväg: Min stora är tre år precis, och lillebror fem mån om en vecka. Du har, om jag räknat rätt, tre-fyra månaders tätare intervall mellan dina. Jag har haft dagar precis lika som dina jag med, fast har ingen sambo att ringa in när det kniper... Ingen tv heller faktiskt. Men, storan är ju trots allt några månader större, och det betyder nog mycket. Samtidigt har lillebror inga bekymmer att somna i selen oavsett om vi är inne eller ute.

Just när han föddes var dottern inne i en period då leken enbart handlade om sjukhus, sjukvård, djursjukvård, tandläkeri. Vi opererade tusentals benbrott och blindtarmar varje dag. När han föddes blev det ju svårare för mig att vara med i leken (plus att jag var vansinnigt trött på det med även om jag försökte att inte visa det ). I alla fall handgripligt vara med, det blev i ställlet att mycket av leken sköter hon numera själv, medan jag bara hänger med verbalt samtidigt som jag kan gulla med lillebroren eller vad han nu behöver. Mycket tid går åt till att vi tre helt enkelt sitter i soffan, eller att jag ligger, han sitter på min mage och hon sitter på mina ben och så leker vi att jag är en häst som de rider på och så ramlar hon av och "bryter ryggen"... Hon älskar det, och han tycker oftast med att det är kul, och jag kan både roa dem och skydda lillebror från de hårdaste kramarna och pussarna och "fallen från hästen" som hon låter honom vara med på. Går ut gör vi när han sover, och det är tack och lov oftast i alla fall två timmar i sträck, så då hinner vi med både trehjulingsfärder, skateboardfärder och lekplatsbesök eller vad som nu står på agendan.

Men, jag vete tusan om jag hade klarat denna perioden om storasyster hade strulat med sömnen. Hon sover vanligtvis 19-07, och skulle hon vakna somnar hon snabbt om. Lillebror vaknar väl 4 ggr i snitt, men somnar oftast om. Förra gången han vaknade vid 04 och var vaken i 1,5 timme, var då när jag pinsamt nog till slut röt åt honom den lille stackaren. Inatt blev det likadant fast vid 05 då han var helvaken och rejält nerbajsad. Stora  vaknade med och ville hålla handen vilket hon fick en stund, men sen ville jag ligga bekvämt och jag vet att hon somnar lättare när vi inte håller. Då blev det onödigt skrik och bråk när hon ville forsätta hålla. Jag var inte snällaste mamman då inte... Men, jag tröstar mig med vad de där kloka personerna som Lars H Gustafsson o co säger, Good Enough räcker gott, den perfekte föräldern finns inte.

Och de där utbrotten över om vantarna ska vara av eller på eller i fickan etc, de förekommer i hög utsträckning. "Jag skulle tända lampan.." Skrik, gråt! Det hör helt klart till åldern, och man kan inte göra mer än sitt bästa för att bemöta. Ibland lyckas man bra, ibland inte.

Jo, det tog jag nästan för givet. Eller som när jag tyckte det var så himla irriterande onödigt att storan skulle låsa och låsa upp bilen när jag just gjort det och vi hade bråttom iväg... Sa: nej, hoppa in nu!

Snacka om att det tog längre tid än att bara låta henne... Haha så dumt det kan bli ihop med småttingar. Det blir väl roliga anekdoter till slut  får man hoppas!

En liten julhälsning. Också jag är glad att jag börjat följa den här tråden. Era diskussioner har fått mig att fundera mycket, och gett mig styrka att (ibland i alla fall ) behålla tålamodet vid situationer där jag tidigare förlorat det! Tack!