AP-snack & babbeltråd

Och inte ens för flytten tycker jag att du ska skuldbelägga dig. Du vet ju att det är till hela familjens bästa. Sen om det tillfälligt innebär oro för dottern, bara att genomleva, bekräfta och slutligen hitta ut ur den lilla krisen.

Waldorfförskolan hörde inte av sig idag som jag hoppats. Men vi går på musiklek på fredagar, och plötsligt bestod idag hela gruppen nästan enbart av de blivande förskolekamraterna! Föräldrarna sa att den som skulle höra av sig till mig varit ledig idag, så jag får snällt vänta tills på måndag. Jag har inte haft en tanke på den här förskolan tidigare just eftersom den ligger några km utanför stan, dvs behov av bil i stället för promenadavstånd. Men nu känner jag att jag vill vända på det hela, låta barnen börja där, och så se mig om efter ett boende mer i närheten av förskolan (och ev waldorfskolan i förlängningen). Det är ju helt uppenbart när man ser barnen och föräldrarna, att de är MYCKET mer som jag och mina barn, jämfört med familjerna på nuvarande förskolan. Både vad gäller barnsyn och samhällssyn i stort. Tror att både jag och mina barn kommer att uppskatta det hela. Sen att det kommer att innebära att barnen lever mer segregerat från "vanliga" samhället, det är ju den stora nackdelen med friskolorna, oavsett pedagogisk inriktning. Kommunen jag bor i är sedan länge splittrad i det avseendet, så jag antar att det bara är att haka på...

Åh, inte privat alls. Självvalt och självvalt... Det där med relationer har liksom inte blivit så mycket av för min del. Jag har blivit kär ibland, men ingen har blivit kär tillbaka. Ibland har någon varit intresserad av mig, men då har inte jag varit intresserad. Ett par gånger har jag varit ihop med någon en kortare tid, max ett halvår, men den djupa kärleken har bara inte infunnit sig. Barnlängtan hade jag ändå. Storkkliniken har blivit min räddning.

Orkar. Ibland är det onekligen tufft. Igår överraskade jag både mig själv och stora barnet mitt med att för första gången börja gråta kl 06 på morgonen över att "jag får ju aldrig sova". Efter att lillebror bl a varit vaken en dryg timme mitt i natten, och jag själv har mycket svårt både med att somna på kvällen, och somna om efter hans uppvak. Och så vaknar han igen innan kl 06, och hans skrik efter amning väcker stora med. Och möjligtvis har jag sämre tålamod jämfört med er i parrelationer, svårt att veta. Men jag har ändå relativt "lätta" barn, och behöver aldrig gå och "sura" över att partnern inte tar sitt ansvar etc, som jag ser min ena syster göra alldeles för ofta. Och så har man ju så mycket tillbaka från barnen med. Visst ger jag avkall på mina tidigare fritidsintressen och så, men vet att det går att återuppta om några år igen. Man har ju inte småbarn för evigt (även om jag hoppas på en trea med någon gång). Mycket av det jag gjorde förr, i mitt Malmöliv, var ändå bara ett substitut för avsaknaden av familj.

Chokladkaffe, jag tänker också på dig ibland, när jag är tacksam för att min stora tillhör de relativt lugna typerna (alltså inte för att klanka ner på vilden hemma hos dig, men ja, du fattar ). Vore nog tuffare att vara ensam om man hade en som jämt sprang bort från en, rev ner allt i huset, etc. Hoppas de nya tankarna leder till något gott för din kompis!

Idag orkar jag massor, för jag har sovit så djupt och gott hela natten!!! Bara två korta amningsavbrott som jag somnade om direkt efter. Skönt att man kan ta igen ibland. Stackars lillebror fick nog skrika en lång stund där han råkat böka in sig i hörnet av sängen mitt i natten, innan jag lyckades vakna... Jag hade dessutom lagt mig i fotändan av sängen för att inte väcka honom som låg mitt i, när jag skulle lägga mig, så jag fanns ju inte på plats som vanligt för honom. I natt blir det annorlunda, för nu ska lillebror ligga i spjälsängen (där stora sovit fram tills nu), storasyster ligger i egen liten säng bredvid min, och jag har 120 cm helt för mig själv!

Enbär, jag sitter nästan och fnissar lite över ditt inlägg, för det är ju så hopplöst svårt att svara på. Precis som du själv skriver finns ju å ena sidan, och å andra sidan. Du har koll på för- och nackdelarna, och vet vad du väljer mellan. Inte går det att utgå från sig själv heller om man ska ge råd, för allas förutsättningar är olika. Är minstingen socialt lagd, eller en blygis? Känns nästan som att det kan vara det som kan avgöra det hela. Om pappan ska dra ner på arbetstid sen när ni båda jobbar, kan han inte göra det redan till våren?

Innerst inne kommer nog magkänslan att leda dig rätt när det är dags att fatta beslut.

Arvidsmamma1. Usch vilket trams. Så ledsamt att man överallt läser om såna kommentarer från BVC-sköterskorna. Vad håller de på med?!?! Och vad f-n lägger hon sig i det där för, om ni inte har bekymmer med det.

Min stora satt jag hos tills hon somnade i den åldern, lillebror är 14 mån nu och amningssövs alltid med undantag för när han dagsover i selen i bland. Det är bvc-syrran som är konstig, ni som är normala!

Allt är klart, bägge barnen får plats på waldorfförskolan. Det känns toppenbra!

Flickan och Kråkan, grattis!!! Inte utan att man blir lite avundsjuk... Hoppas den håller i sig.

K girl. Ensam time-out på toa när barnet gjort något som misshagar personalen? Det låter ju som en parodi rent ut sagt. Jag kan inte komma på formuleringar till din hjälp just nu, men kom att tänka på Lars H Gustafsson. Han har ju skrivit en bok om förskolan. Har inte läst den, men kanske han tar upp time-out där, som han gjort i andra böcker? Borde ju räcka att ge dem ett utdrag från den boken, eller någon av hans andra... Usch och fy, hur kan sånt leva kvar? Har man minsta intellekt borde man väl ta till sig vad som finns att läsa kring time-outens negativa effekter??

Vi har idag tagit farväl av gamla förskolan. -Vem ska nu kämpa för oss, sa de. Är det inga andra föräldrar som reagerar på saker och ting, funderar jag. Sen var vi på besök på nya waldorfförskolan. Genomtänkt, lugn och ro, kreativt, välkomnande. Jag ser verkligen fram emot inskolningen nästa vecka. Men Chokladkaffe, du har rätt kring det där med frukost. Fika kl 09 har de, så det får bli till att trycka i barnen något ätbart tidigt på morgonen sen när jag börjar jobba. Det får gå på någon vänster...

Inskolning, ja, jag vet faktiskt inte. Vi har bara sagt att vi kommer på tisdag, och så tar vi det i den takt som passar. Personalen känns extremt måna om barnen i alla fall, att de ska känna sig trygga och så. Det känns som en genomtänkt verksamhet på många plan.

Skönt MsKitten! Det verkar gå enligt planerna.

Me like coffee. Mitt råd är att försöka hitta lugnet i situationen. Det har du ju egentligen redan gjort,  men påverkas av omgivningens åsikter. Omständigheterna gör att ni får vara hemma tillsammans under en period. Var det fram till efter jul, eller när kan det bli plats? Det är inte mycket du kan göra för att förändra situationen. Du trivs, barnen trivs, och det är ju huvudsaken. "Hemmaföräldersmaffian" (för att travestera på apmaffian eller vad vissa kallar oss som trivs i den här tråden) skulle ju lovorda hur ni har det.

Alternativet att sätta henne i tillfällig förskola bara för att, låter inte så jättekul, precis som du själv skriver. Jag tror nog att det kan vara en fördel att gå i förskola innan riktiga skolan, för att känna några kompisar sedan tidigare och vara van vid sociala kontakter med jämnåriga. Men om din dotter börjar när hon är 3,5, 4, eller 4,5 år tror jag spelar mindre roll, det finns tillräckligt med tid att bli en i gänget. 

Njut så länge det varar! (Säger jag som tycker att tiden går väldigt fort just nu, snart januari och jobbdags.)