Bemöta gnäll. Försöker strunta i det, och avleda det eller snabbt tillfredsställa så man slipper höra det. Fast lite för ofta blir det lite snäsigt tillbaka att gnäll klarar vi oss utan, säg vad du vill i stället för att gnälla.
Det smittar så tråkigt det där gnället... Men ibland blir det kul ihop när man skämthärmar det där gnöleriet och börjar lektramsa i stället.
Själv har jag ingen erfarenhet ännu, chokladkaffe, men jag och min syster diskuterade detta med syskon på samma avdelning igår faktiskt. Hon är förskolelärare, och var tveksam till att sätta det kommande syskonet (vilken dag som helst) på samma avd som den blivande storebrodern. Verkar som om de ibland hämmar varandra, att lilla bara hänger efter stora hela dagarna i stället för att var och en får chansen att utvecklas på egen hand när de är där.
För mig har det bara varit självklart innan att jag vill ha bägge på samma när det väl blir dags, men kanske det inte är helt självklart? Tål att tänkas på. Beror kanske med på vilken sorts syskonrelation de har, vänner eller rivaler etc.
Så jobbigt det verkar vara för er vars stora barn inte kan låta bli att ge tjuvnyp till den lilla. En eloge till er som kämpar! TACK OCH LOV är det bara min storas pussar på lillebror som kan bli lite väl våldsamma ibland. Inte minst blir de väldigt intensiva och överväldigande när andra barn på hennes förskola är intresserade av honom... -Min Lillebror!
På många ställen delas grupperna ju ändå som du skrev, så att lillebror kanske hamnar i 1-3, och storebror i 4-5-gruppen? Men så möts de vid utevistelser och så. Själv står jag i sitsen att lillebror knappast får plats på storasysters förskola, eftersom det bara är en enda fullsatt avdelning där de äldsta är i ålder med min stora, dvs 08-or. Flera småsyskon vill in, så konkurrensen är stor. Sannolikt får han hamna på annan förskola, ev i annan ände av stan. Ska jag då byta över storasyster med, trots att hon trivs så bra där hon är? Eller ska jag helt enkelt se till att flytta innan det är dags, för någon gång framöver måste vi ju ändå lämna den här tvåan vi bor i? I så fall flytta till något av de mindre samhällena här i kommunen varför förskolebytet då ändå måste till? Suck, livet är fullt av svåra beslut... Eller utmanande.
Och ska jag passa på att kräka av mig lite, så är jag faktiskt lite trött på den här "varför det"-fasen vi är inne i sedan ett antal månader. I vanliga fall har jag inget emot att svara och berätta och diskutera, men när alla dessa tusentals "varför det" kommer just när lillebror skriker pga mat eller sov eller vad det kan vara man inte hunnit tillfredsställa hos honom, då blir det rätt enerverande. Stressad över att få lillebror nöjd, och så kommer helt okänsligt "varför det"-andet mitt i allt ihop. Pust. Lite finkänslighet om jag får be, min unga dam... 
Men hon brukar acceptera att jag ber henne vänta med frågorna.
Det låter som en jättebra lösning! Skönt att det var en bra psykolog du fick tala med.
Det där med att be om hjälp, här är en annan som har svårt för det... Fast när man väl börjar så går det lättare för varje gång har jag märkt. Jag klarar numera att t ex be mina föräldrar och svågrar om hjälp med häckklippning och att bära tunga saker mm!
Och du, snart är det vår, då blir också tillvaron lite lättare!
Jag kan inte låta bli, måste berätta att jag blivit moster igen idag när min syster födde ut en tjock liten grabb på dryga 3900. Själv passade jag och mina småttingar storebrodern, 19 månader. Härligt, men herregud vad svårt att ge tid åt alla barnen. Det blev inte mycket till EC vad gäller lillemannen idag om man så säger. Och nu blir det till att storstäda här hemma .
Tänk dig att du har en bebis på fyra mån och uppåt. Dvs en som har lämnat det där första sova-nästan-jämt-stadiet, men som fortfarande har stort sömnbehov om dagarna. Det är den tid på dagen då barnet brukar behöva sova, och du har sett en stund att bebisen börjar bli trött. Bebisen ammar och somnar nästan, men vaknar upp igen när du ska sätta den i selen/lägga i vagn eller var den nu ska sova. Plötsligt verkar den vara pigg igen och ser inte alls ut att behöva sova. Vad gör du?
Min syster och jag har lite olika synsätt på den här situationen, och hon pikar mig emellanåt. Vore spännande att höra hur ni skulle göra.
Jag brukar nog tänka, att om bebisen dagligen sover t ex två timmar på förmiddagen, så lär den nog vara i behov av det idag med. Så om situationen uppkommer som jag beskrev, så brukar jag låta bebisen sitta kvar i selen och ge den lite extra hjälp att somna, vagga och gunga extra eller så. Oftast tar det max fem minuter, och så sover han. Och ja, delvis är det väl för min egen skull, för att rutinerna ska funka, men också tänker jag att det är för bebisens skull, att den ju faktiskt visade tydliga tecken på att behöva sova alldeles nyss. Min syster tycker att jag är för pedantisk med sovandet, och så kan det väl vara, inte vet jag. Jag gör vad som känns bra för mig och min bebis. Vi har i alla fall bägge två tämligen välmående barn, så det är nog sak samma kanske... 
Fast jag måste säga att jag tycker det är rent jobbigt att se bebisar som är uppenbart supertrötta men som inte får hjälp att somna. T ex besökte vi nyligen en bekant med en 9 månaders bebis, en sån där riktigt motorisk unge som hade svårt att komma till ro. Mamman gjorde ett halvdant försök att söva i sin BB, men det gick inte. Sen kröp bebisen runt med trötta, trötta ögon i ytterligare en dryg timme eller två, innan det blev dags för barnvagnspromenad. Bebisen somnade på tre minuter. Det är förstås möjligt att mamman anpassade sig för oss som var på besök och hade kanske tagit barnvagnspromenaden tidigare om inte vi var där, men jag fick inte det intrycket. Nå, det var bara ett exempel, det är ju lätt att kritisera andra när man inte har alla fakta på bordet.
Sen är det ju en helt annan sak som du beskriver k girl, att man försöker med alla knep, men bebisen somnar inte ändå. Hoppas allt går bra på neo så ni får komma hem inom kort!
Chokladkaffe, jag håller med. Fast sist vi var på besök hos syrran under em så blev det lite utdraget. Vi var inte hemma förrän kl 18, lillebrors läggtid (han är 6,5 mån nu). Han hade em-sovit både länge och sent, så jag trodde inte det skulle vara några bekymmer. Jotack, vi kom i säng 45 min senare tack vare en heroisk insats av storasyster som normalt är en långsamätare, men som nu åt i alla fall dubbelt så fort som vanligt . Och stackars lillebror skrek/gnällde i alla fall 43,5 av dessa 45 minuter, varken amning eller sele hjälpte. Ack ja, det är tur att de växer fort, de små bebisarna!
Mitt bekymmer om vi är borta på kvällen är, att om bägge somnar i bilen hem, så är det knepigt att få in dem. Jag klarar inte att bära båda, och det känns hemskt att behöva tvinga en 3-åring att gå själv när hon egentligen gått in i nattsömn. Särskilt om vi stannat länge för mitt sociala umgänges skull mer än för hennes. Så för tillfället håller vi oss mest hemma, eller så övernattar vi. Det är ju dubbelt upp i spänning för den stora!
Haha, eller är jag en hönsmamma som inte vågar lämna en av dem kvar i bilen?! Det är rätt länge sedan jag bar in stora nu, men hon tenderade ibland att vakna upp och hon vill INTE bli lämnad ensam då. Och lillebror lär ju definitivt vakna upp, det gör han ju av att ligga helt stilla i sängen med .
Hur är det med mackor och sånt för storebrors del? Inte helt optimalt förstås, men jag vet att mina kusiner alltid varit struliga med maten, och i princip vuxit upp på hembakt rågbröd med vitlöksmajonäs och en och annan ostskiva... Ibland tänker jag att man hellre kan servera mackor som barnet faktiskt äter, än en tillagad måltid som det bara petas i.
Möjligtvis ogenomtänkta tankar i all hast, han sover oroväckande lätt den där bebisen i afton.
I mitt hem ser jag gärna att stora sitter ner och äter, för hon tillhör definitivt de kladdandes skara. Med en liten aning avundsjuka har jag sett hur hennes 7 mån yngre kusin kunnat avveckla haklapp för ett år sedan, medan min fortfarande behöver det. När hon njutningsfullt slickat av smör och honung från knäckemackan innan hon låååångsamt knaprar i sig resten, har hon sedan klibbkladd upp till öronen och till armbågarna. Inte läge att fritt springa och hoppa i sängen eller soffan då...
Makadam: gröna smoothies och det du beskrev låter egentligen som en idealbild för mig, jag skulle gärna införa lite mer av det. Innan barnen kom levde jag tämligen vegetariskt en period, och lärde mig mycket av min vegankompis. Du är mycket inne på hälsospåret förstår jag, för min del är det miljöaspekten som ligger främst. Numera har jag en unge som säger "jag gillar inte kikärtor/linser/bönor" etc, så jag har förlorat lite av det gröna. Ekologiskt dövar samvetet lite grann i alla fall.
Ett stickspår till matdiskussionen. Numera är det så hypat med mat, framför allt god och läcker och lyxig mat. Jämfört med förr, salt sill och potäter varje dag... Jag tycker det kan vara lite stressande att behöva laga en massa varierad mat hela tiden, man blir lite itutad av medmera-tidningar och annat att det ska vara guldkant på vardagen vareviga dag. Puh, med en bebis på höften så blir det allt lite enahanda här hos oss.