AP-snack & babbeltråd

Jag är äldst, två systrar efter mig, och så en lillebror på slutet. Mina föräldrar är kloka och kärleksfulla och hyfsat medvetna, men just kring genus var de väl inte så genomtänkta. Eller samhället var väl inte det då på 80-talet. Flickorna var hemma med mamma och städade, medan pappa och lillebror var ute och fågelskådade... Och nog har lillebror blivit lite extra curlad av mamma när han flyttade hemifrån jämfört med oss andra, typ fick sydda gardiner och sånt.

Jag är en typisk organiserad och ställningstagande storasyster. Har alltid varit "pojkflicka" med kort hår och ett och annat pojkintresse.

Vad gäller klädsel försöker jag hitta hyfsat neutrala kläder. Stora har inte fått igång så mycket hårtillväxt heller ännu, så jag har inte behövt ta ställning gällande frisyr. De lär nog få gå i ungefär samma frissa bägge två tills vidare. Dotterns intresse är djur och sjukvård (haha, galet), och det är ju lätt att hålla genusperspektivet hyfsat neutralt där när hon leker. Min "ambition" är att få bägge barnen till att bli humana vänliga människor. Om jag sen omedvetet kommer att bemöta dem olika pga kön kan ju inte hjälpas, men i den mån jag kan agera medvetet så vill jag behandla dem lika. En pojkflicka och en flickpojke, dvs två människor...

I morse insåg jag vilken sorts situation som väcker liknande känslor hos mig. Under morgonbestyren med bebisen, springer stora omkring naken och pular med sitt en stund. Jag påtalar några gånger att hon kan passa på att klä på sig nu, men hon gör annat och jag pressar inte för vi har gott om tid. När jag är färdig med lillebror går jag med honom mot köket, varvid stora börjar skrika och skräna och kräver att jag ska stå och vänta och titta på när hon tar på sig kläderna, för annars "hinner hon inte med" ut till köket och frukosten. Hon vägrar ta med kläderna till köket och klä sig där som jag lugnt och positivt föreslår. Under visst morrande står jag sedan med tiokilosklunsen på armen och glor när hon klär sig. Det där med att bli "styrd" för något fullständigt meningslöst, en spontan och fix idé från hennes sida.

Usch nä, sånt tycker jag är mycket irriterande. Men jag kom till insikt om hur det måste kännas för ett barn att i motsvarande situationer bli styrd av föräldern...

Och Flickan och Kråkan, intressant tanke från en lärare det där med att alla får vara med! Jag tänker tillbaka till min egen skoltid och känner igen det där med att de som har förmåga att få  med sig andra också är de som är mest framgångsrika. Social kompetens, en mycket viktig egenskap här i livet.

Javisst, det är inte alltid man faller för "nyckerna". Men som alltid, en avvägning kring vad som går snabbast... Enligt tidigare curlingdiskussion .

Det var väl också min spontanta tanke, att undvika den sortens situationer som blir extra jobbiga, om man kan det. De mest oväntade ställen kan bli roliga lekytor i stället. Min stora har ett par stenar i ca en meters höjd som favorit för tillfället. De finns på vägen mellan hemmet och f-skolan, och hon älskar att bara klättra upp på dem och vara på dem, se små stenar (som lagts ut för halkbekämpning ni vet), små insekter och dylikt.

Hon fick för övrigt ett rejält utbrott på väg till affären idag när hon strax innan vi var framme insåg att hon glömt ta med sin ryggsäck med sin egenhändigt skrivna inköpslista. Skrek och vrålade tills hon nästan kräktes. Hela affärsbesöket var hon ledsen. "Jag ska vara ledsen hela livet" sa hon och fick kunderna i kassakön att dra på smilbanden i smyg. Vid såna utbrott brukar jag konstatera att nu blev du verkligen arg. Både hon, och även hennes kusin, har på den bekräftande kommentaren svarat att nej, hon är inte arg utan ledsen! En tankeställare även det tycker jag, de är liksom inte arga även om det verkar så, utan riktigt riktigt ledsna över att saker och ting inte är så som de vill att de ska vara.

Hej och hå. Vi har varit bortresta över långhelg. Stora har tillbringat två dygn ensam hos mormor och morfar och haft det så fantastiskt bra hela tiden. Blev inte det minsta avvisande heller när vi träffades igen vilket jag hade trott, utan bara glad och kramig. Hon börjar bli stor! Provar så smått sin balanscykel, och börjar kunna läsa enkla ord som apa, vi, sol etc själv! Samtidigt som lillebror under hela helgen i för honom okända människors sällskap var en liten charmör utan dess like, humöret på topp hela tiden. Han sitter där han sitter, den lille klunsen, så den motoriska utvecklingen går lite långsamt. I stället har han börjat känna igen sitt första ord, lampa givetvis (efter några veckors tjat från min sida, hehe). *lycklig mor svämmar över en smula*

Och så några korta kommentarer från en annan treårings mamma. Just vad gäller städning/att plocka undan som i ditt exempel lillgarden... Jag vill att min treåring ska hjälpa till att plocka undan, om än bara med en enda sak. Gör hon inte det pga fix idé/låsning i situationen, visar jag att jag blir irriterad, och påpekar att jag tycker att det är orättvist att jag ska göra allt och hon inget, det är faktiskt hon som dragit ut grejerna och inte jag. Men oftast försöker jag ge henne gott om tid, att innan kvällsmaten ska kläderna vara upphängda i hallen i stället för liggande på golvet. Påminner några gånger. Ofta brukar det ge henne lite utrymme att "kinka" en stund, ha tid att göra annat en stund och under tiden "ladda" för att slutligen genomföra uppdraget. Å andra sidan är det knepigt att ge råd i en konkret situation tycker jag, eftersom barn är så himla olika. I alla fall hämtar jag rätt mycket inspiration från den här bloggen som ni förmodligen också känner till:

petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/04/09/samarbete-ar-ingen-egenskap-hos-barnet/

I den konkreta situationen glömmer man givetvis bort sådana tankegångar, men lyckas man ha med dem något lite i relationen med sitt barn så tror jag man når långt.

Ja, nej, straff lär du inte få som rekommendation från någon i den här tråden...

Jag har ingen personlig erfarenhet av bitande i den omfattningen som du beskriver. Min treåring har dock en förkärlek att dels ge lillebror små "straffnyp", om han misshagar henne på något sätt, dels hålla hans hand eller liknande i munnen och riskerar då att bita lite väl hårt. En gång fick han ett riktigt rejält bett i magen. Min bror och mina två barn busade tillsammans i sängen när det hände, men han förstod inte att hon faktiskt bet bebisen utan trodde att hon bara bet i tröjan. Efteråt frågade hon mig varför min lillebror inte hejdade henne. Jag är lite osäker, men tolkade det som att hon faktiskt hade velat ha ett stopp från hans sida, eftersom hon insåg hur dumt det var att bita på det där sättet.

Vad jag har gjort är att markera mycket tydligt att sånt vill jag inte vara med om, när det väl händer. Men framför allt, ha koll på henne och bromsa i tid när jag märker att det finns risk för bit och nyp. Ja, säkert som ni gör med, chokladkaffe... Och så försöker jag förstås prata med henne i tid och otid om att det inte är kul att bli biten/nypt, att jag aldrig gör så mot henne så varför ska hon göra så? Prata om hur det känns, fråga om hon är arg på lillebror, etc.

MsKitten, vi hade en sån dag igår. Ibland är det som att det börjar fel redan på morgonen, och sedan kommer man liksom inte in på rätta spåret därefter.

Här går jag dessutom och har lite dåligt samvete över att jag inte räcker till för barnen. Dottern vill att vi ska läsa tusen böcker, och jag tar mig tid för en eller två. Lillebror får i långt högre utsträckning än hans syster pula ensam med grejer medan jag endera fokuserar på storasyster, eller hushållet. I ett parförhållande kan ju den ena vuxna vara med barnen medan den andra jobbar. Suck.

Kryssarinnan. Spännande att höra hur ni lyckas med att inte tappa humöret! Jag har med bestämt mig för det ibland, typ att idag ska jag inte bli irriterad vid påklädning av ytterkläder. Jojo, det har jag lyckats hålla i en halv minut... Ack ja, det är inte lätt alla gånger.

För närvarande har vi en tämligen konfliktfri vardag. Ibland får storan utbrott för något som går fel, men oftast lyckas jag hålla lugnet. Dessutom går det över snabbare nu än förr, för det mesta... Så när ni skriver om era fyraåringar med argt humör, då hukar jag som liksom går här med känslan att vi har tagit oss igenom det värsta!

Me like coffee, cykla låter ju inte så dumt. Det gör min rätt ofta, men å andra sidan har vi bara fem min promenad till förskolan. Då har man ju lugnet i sig att kunna klättra på stenar och stanna på lekplatsen en stund etc, även när lillebror är vaken. Annars känner jag mycket väl igen den där stressen att få med sig en treåring lite snabbt (tämligen omöjligt) för att inte bebisen ska tappa stinget.

Och jag som kände ångest över att inte räcka till med bokläsning. Nu har vi ändrat kvällsrutinen här hemma en smula. Lillebror har redan börjat att tämligen ofta sova bara en gång per dag. Därmed slocknar han snabbt vid 18. Stora har sett filmer (läs Djursjukhuset) på datorn då när jag amningssöver, men nu har vi sedan några dagar övergått till bokläsning i stället. Stora njuter, och jag med!

Köper en del begagnat, men i så fall bättre begagnat så att säga. De skor man använder mest har jag dock köpt nya. Gummistövlar används ju inte så ofta, så de kan utan vidare vara begagnade tycker jag.

Jag är oftast nöjd med hemmatillvaron, men måste hålla med om att det inte var direkt kul idag vid lunch. 3,5-åringen satt i bara trosor och grät hela måltiden igenom över att hon var kall. Men hon ville inte hämta nya kläder, och inte hämta de hon hade tagit på sig på morgonen och tämligen medvetet spillt ner riktigt rejält och därefter på eget bevåg lagt i tvättmaskinen i väntan på tvätt. Vill inte vara utan kläder, vill inte ta nya, vill inte ta de gamla, uääääääääää. Suck. Efter ett tag höll jag på att få frispel. det gick liksom inte att få henne på andra tankar.

Nåväl, vi har överlevt denna dagen med. På em fick vi oplanerat besök av grannflickan, 9 år. Min stora är helt fascinerad av henne, och ville berätta om allt viktigt och oviktigt som sker i vår vardag. Grannflickan lyssnar som hastigast, svarar knappt, för hon är ju mest intresserad av att gulla med bebis och att prata med mig. Åh, min fina stora unge som vill vara stor och ändå är så liten. Men besöket gav i alla fall mig den input som behövdes för dagen. I morgon far vi ut och lyssnar efter sommargylling och klockgrodor. Det blir nog fint!

Jag associerade för övrigt till Barbro Lindgrens Lilla Sparvel när ni skrev om det sociala nätverket och ursprungligt föräldraskap. Stadsbarnen som lämnades vind för våg i tidig förskoleålder och stötte på allt möjligt skrämmande, när det sociala nätverket var uppluckrat av industrialisering och urbanisering, men samhällets nätverk med förskola inte var utbyggt. I det ljuset är ju dagens situation trots allt betydligt bättre. Till och med i min usla kommun där de efter nyligen gjorda nerdragningar har 2,75 tjänst på 18 barn på dotterns avdelning.