AP-snack & babbeltråd

Då lägger jag väl till (som i en annan tråd med Flickan och Kråkan ) det där med humorn. Ibland när min stora stökar och gör sånt jag absolut inte vill, kanske att jag "nejat" vid en massa andra tillfällen, så vet hon ju mycket väl att det är något som inte ok hon håller på med. Om jag överdriver och låtsas bli jättearg och galen, fast med ett leende på läpparna, så brukar hon oftast sluta och vi kommer bägge ur situationen utan det där tappade ansiktet.

Fast sånt lyckas man ju oftast bara med de dagar man själv är harmonisk och tillfreds. Andra dagar, när lillebror haft tusen uppvak om natten, bägge barnen vaknat tidigt, och storasyster maler på med sina "vad gör du" "vad sa du, vad sa du, vad sa du, vad sa du..." och "varför det", mitt när maten ska lagas samtidigt som lillebror gnäller... Tja, då ligger det väl inte lika nära till hands. De goda dagarna överväger i alla fall stort, och det är skönt.

Samma här Esmeraldah. Visst strävar jag alltid efter att ha tålamod, men ibland funkar det bara inte. Och jag har inte dåligt samvete för det, så länge som jag är tydlig med att efteråt tala om att jag blev onödigt arg för att jag var trött eller stressad eller så. Barn ska väl också precis som vi vuxna möta andra människor, och inte stereotypa robotar som styr sina känslor perfekt.

(För övrigt, Chokladkaffe. En eloge till dig som behåller lugnet i situationer där storebror ger sig på lillebror, eller ger sig på spisen med brödkavel. Jag hade nog tusan blivit tokig..!)

Det där med att vara hemma länge. Med en (eller två) tänkande och närvarande förälder, samt ett socialt nätverk som möjliggör att man träffar både andra vuxna och andra barn i växande omfattning ju äldre barnet blir, ja då tror jag inte alls att det är några bekymmer att vara hemma hela förskoleåldern.

Om barnet däremot bara har ev syskon och något enstaka annat barn, ja då tycker jag nog det finns anledning att gå viss tid i förskola åtminstone från 3 år, hur klok och kärleksfull hemmaföräldern än är. (Tänker här på mina kusiner som jag tidigare nämnt, som hade svårigheter långt upp i skolåldern med att hitta vänner då de var ovana vid att vara sociala med jämnåriga.)

Jag ser en mamma ibland på öppna förskolan, som tidigare var min granne. Hon har två stora barn i tioårsåldern, och numera fyra små med bara 14-18 mån mellan dessa fyra. De två sista graviditeterna var inte planerade. Mamman är i mina ögon en avskyvärd person som ständigt hotar och kränker sina barn verbalt, kärlek och uppmuntrande ord är det definitivt ont om. Hon har det förstås tufft med alla dessa barn, men ändå. När barnen ramlar och slår sig trycker hon in nappen i munnen på dem utan att krama. Ungarna tillbringar dagarna i sandlådan, i vagn på långa hundpromenader och så en del tid hos morföräldrarna. Kyrkans öppna förskola någon dag emellanåt. Den största (fyra år) har i och för sig fått börja på kyrkans barntimme med en em i veckan (en tämligen ogenomtänkt verksamhet i mina ögon). Fyraåringen pratar mycket dåligt och skulle verkligen behöva stimulans. Han beter sig dåligt på olika sätt vilket jag ser som ett oundkomligt uppror gentemot sin diktatoriska mamma. De här barnen går alltså inte till förskola alls, men i det här fallet tycker jag att de nog hade haft visst behov av det i stället för att gå hemma med en tjatig och sur mamma hela dagarna.
Kanske upplever de här barnen sig som en börda för sina föräldrar, eller vilket begrepp du nu använde Makadam?

Varje familjesituation är unik, och det är alltid olika omständigheter som får råda. Min stora fick börja redan vid 15 mån då jag var i behov av jobb på min nya bostadsort. Lillebror får nog vara hemma mellan 18-24 mån, lite beroende på när en passande barnomsorgsplats dyker upp.

Me like coffee. Har inga råd att komma med då jag inte har befunnit mig i en liknande situation, men dina senaste inlägg låter ändå hoppfulla tycker jag!

En annan sak. Vi bor ca 300-400 m från förskolan. Idag gick vi dit, men ca 50 meter från förskolan kom dottern på att hon ville cykla dit på trehjulingen vilket hon ofta gör. Jag tyckte dock inte det var läge att gå tillbaka hela vägen, ta fram cykel och cykelhjälm och sen cykla dit igen, särskilt med tanke på att vi redan var lite sena. Detta ledde till ett sånt där riktigt vansinnesutbrott från hennes sida då hon vrålade ut sin ilska och besvikelse över det hela. Hon skulle smita hem och så vidare, jag fick hålla fast henne vilket var lite knepigt med lillebror på magen. När vi var utanför förskolans hall tänkte jag stanna och vänta tills hon lugnat ner sig så vi kunde bli sams igen. Men en pedagog kom ut och frågade om hon skulle bryta det hela och ta med sig dottern in. Jag avböjde lite lamt med fokus på dottern, men strax efter grep hon ändå in. Jag blev lite överrumplad, men sa i alla fall hejdå och gick därifrån. Det var den pedagog som dottern älskar mest av alla där. Hela dagen hemma malde tankarna och det kändes fel att ha lämnat henne så arg. När jag hämtade henne så var hon sitt vanliga glada jag, och de berättade att det arga snabbt hade gått över. På vägen hem frågade jag om hon tyckte att jag skulle ha stannat på morgonen tills vi blivit vänner igen. Tji fick jag, för hon sa att nej hon ville inte kramas med mig då eftersom hon var arg på mig, hon ville hellre att fröken J skulle ta henne så som skett!

Intressant tyckte jag, frågan är hur hennes känslor respekteras på bästa sätt? Borde jag ha följt min magkänsla och stannat, eller var det kanske bäst som skedde? Min syster, förskolepedagog, brukar prata om att oftast är det lättast att pedagogen bara bryter en sån situation. De få gånger detta har hänt mig och dottern tidigare har det känts svårt att lämna, men kanske har pedagogerna rätt?

Jag började med ec-light med stora vid 7-8 mån. Vid 12 mån kom första heltorra dagen och därefter var hon blöjfri dagtid. Vid 18 mån blev hon pålitligt dagtorr och en månad senare nattorr med. Efter det har det nog bara kommit kiss i sängen 4-5 gånger. Verkar jobbigt att hantera det varje natt, Me like coffee. Låter som en bra idé att låta henne sova utan pjamas i alla fall, enklast så. (Min stora vill av någon anledning aldrig ha pjamas, sover i bara trosor sedan ett halvår tillbaka.)

EC-light blir det med lillebror med, fast för tillfället har det blivit något mindre av den varan när man är sugen på att vara ute även när han är vaken i och med vårvädret. Snart får han vara byxlös ute, men lite kallt är det än...

Blöjanvändandet beror väl till lika delar på de högfungerande blöjorna (det är ju vansinnigt skönt att inte behöva bry sig om det där med kissandet, och inte behöva byta mer än typ var fjärde timme de gånger bebisen har vanlig blöja i stället för tyg), och på att det verkar vara allmänt känt att det är meningslöst att börja potträna förrän barnet är låt säga 2,5 år. Jag tror ju personligen att det är mycket svårare att göra det då, än vid 1,5 år då de inte har egen "vilja" och "integritet" på samma sätt som ett år senare. Å andra sidan har jag bara klarat av det där med ett barn ännu, som till på köpet är av den kommunikativa sorten som aldrig velat leka själv utan bara vara med mig. Så vad vet jag, egentligen ska man nog ha pottränat en sex sju stycken innan man uttalar sig

Men som någon skrev någonstans. Egentligen borde alla börja potta så smått redan under bebisåret så att det inte är något komplicerat och ovant för barnet när det väl är dags. På samma sätt som man så smått (bör) inför(a) smakportioner i lugn och ro innan det är dags att helt avsluta med amningen.

Förlåt chokladkaffe om du kände dig provocerad av mitt inlägg. Ville bara dela med mig av några i mitt tycke kloka ord jag läst någonstans.

MsKitten, för all del upplever väl barnen inte det särskilt kul med storbråk. Men din man har nog rätt i det där med hellre ett bråk som går över än att man går och surar i dagar. Är det något jag kan kritisera min egen pappa för så är det väl just det, att han kunde sura i flera dagar innan han lyckades klämma ur sig vad han blivit sur för. Mest när jag var tonåring, men ändå.

Curling... Nja, jag curlar väl inte så jättemycket. Just påklädning har jag ofta tagit striden kring (lite yrkesskadad tror jag, arbetsterapeuter jobbar mycket med självständighet i olika aktiviteter). Att städa och plocka undan, där vill jag väl oftast att hon åtminstone ska hjälpa till, om än bara med en enda sak. Ibland får saken ligga framme hela dagen, så påminner jag lite emellanåt att jag vill att den ska vara undanplockad innan t ex kvällsmat.

Hamnar vi i större eller mindre konflikt kring något låter jag henne få sin vilja fram om hon kan argumentera för sin sak. T ex tog hon på sig kortbyxor en dag nu på vårvintern. Det blir för kallt ute tyckte jag. Då tyckte hon att hon kunde ta på sig overall i stället för ofodrade överdragsbyxor. Ok, bra argument, då är det ok för min del. Men på vägen hem från affären har vi en halvbrant backe ca 50 m lång. Jag vill inte ha stora på ståbrädan, tunga varor i vagnen och tung lillebror i sele, utan kräver då att stora ska gå i backen medan hon får åka ståbräda resten av sträckan. Jag orkar inte, mina muskler är svaga, de blir uttöjda etc, gnälls det om. Konstruerade argument, nej tack. Där får hon gå hur besvärligt och bråkigt det än blir.

Oftast försöker jag kommentera hur bra det är att vi kan hjälpas åt, att det är så man får göra när man är en familj, etc.

Ja ni har ju helt rätt, man ger och man tar i en relation, oavsett om det är med barn eller vuxna. Men om vi ska återgå till MsKittens ursprungliga exempel, att barnet inte plockar undan efter sig och att hon som mamma tar bort det med en suck efter ett tag. I det läget brukar jag nog säga något i stil med att "nu tar jag undan dina saker, men det känns orättvist tycker jag, för det är inte jag som tagit fram det". Liksom för att tydliggöra. På ett sätt kan man kanske se det som ett skuldbeläggande? Men å andra sidan, jag framför min genuina känsla av situationen.

Jag pratar ibland om att flytta med min stora, eftersom vi kommer att behöva göra det inom låt säga fem år, eller när hon vill ha eget rum... Hon vill definitivt inte flytta. Hon vill definitivt inte ha eget rum. Allt ska vara som det alltid har varit. Ja, det där med treåringar och förändringar ni vet. Så var beredd på det Me like coffee.

Usch Iser, så tråkigt det låter. Har det varit bättre idag? Var det en reaktion på att hon saknat dig under helgen mån tro? Går det att prata med henne nu dagen efter om det hela?