Frösöblomster, jag spanade in i din profil och konstaterade att storebror i din familj har samma fina namn som lillebror i min!
Jesper Juul var med i Kropp och Själ på P1 idag, kanske någon hörde. På tal om konflikter... Fast man vet om det så är det ju ändå skönt att igen höra att man inte bör ha Den Lyckliga Familjen som mål, utan snarare den nöjda familjen, och att konflikterna finns och ska finnas.
Här i östra skåne är namnet inte helt ovanligt faktiskt, om än mest på gubbar...
Förresten, Skruttpåväg, jag tänkte på dig innan idag. Var på bibblan, och plötsligt kom en annan mamma med sina två barn som är ungefär i motsvarande ålder som mina. Hennes stora har tidigare gått på samma förskola som min, men han bytte till en annan i somras. De var alltså så gott som obekanta för varandra, barnen, men ändå tog det inte mer än fem minuter innan de lekte ihop, alltså verkligen interagerade och hade jättekul. Likadant har det varit under julhelgen nu när vi har haft tillfälle att umgås med barnens kusiner. Min stora och hennes kusin på 2,5 år lekte under närmare två timmar helt själva på övervåningen hos mormor och morfar, helt utan konflikter.
Min tanke var nu idag att visst har vi våra gräl emellanåt, jag och storan, men plötsligt är hon så stor och självständig och lekande. Har ni andra barn i omgivningen Skruttpåväg, så är ni alldeles säkert snart där om ni inte redan är det. De där lekstunderna ger ju både andhämtning och glädjeenergipåfyllnad för en lite sliten mamma!
Skönt att få bekräftelse och känna igen sig?! Jag känner inte alls igen min dotter i din beskrivning, så olika är de ju helt klart.
Här har vi gått ner i lågvarv under julledigheten från förskolan, och ja, när jag inte är stressad över tider att passa så har vi det så hjärtans trevligt här hemma, vi tre. Nästan så man skulle sluta skicka iväg henne till förskolan 
Nej, hon får fortsätta, men jag njuter för tillfället av lugnet.
Nu när jag är f-ledig ser dagarna tämligen lika ut. Är stora ledig från f-skolan så väcks jag av de små någon gång mellan 06-08. Jag är lika trött oavsett... Frukost. Lillebror brukar ta förmiddagssovet därefter. Varannan dag går tvättmaskinen med tygblöjorna. Stora hjälper till med det och allt annat hushållsarbete, och viker sällan från min sida. Men vi brukar även hinna med diverse lekar och pussel, alternativt går vi och handlar. Lunch. Har lilleman sovit kort på fm brukar det bli ett långpass på em och då passar vi på att vara ute om det inte spöregnar som det gjort i många dagar i sträck nu. Stora gillar att gunga samt att cykla trehjuling. Sen kvällsmat kring 17 och så går vi i säng vid 18. Lillebror amningssövs och stora tittar på film på datorn. Sen får hon sova och somnar numera lätt någon gång mellan 19-19.30 (fast vi har haft våra duster om sovandet genom åren). Lillen har svårt för att sova själv i sängen om kvällen, så jag sitter här med datorn i ett mörkt sovrum för att finnas nära till hands. Efter lite surfande brukar jag städa undan lite i kök och var det i övrigt behövs, innan jag kryper ner hos de små.
Stora går till f-skola ti-to 9-14. Enda skillnaden då är att klockan ringer 6.40, och att vi tenderar att bråka lite i stressen för att komma iväg. Jag och lillebror har lite lugnare tid för oss själva innan vi hämtar henne igen.
Jag är en rutinmänniska och tidspessimist, och har dessutom ytterst medvetet valt att hålla antalet aktiviteter nere för att orka med. Ibland hälsar vi förstås på någon, eller får besök av någon, det blir biblioteksbesök, musiklek varje fredag under terminen, helgresa till släkten i Malmö eller hos mina föräldrar. Men mina egna intressen såsom musicerande, konsertbesök, träning på friskis etc, de förekommer inte över huvud taget för tillfället. Men livet med barn är ju självvalt, så det står jag ut med.
madeleineh: det där med logiken ja. Man själv tänker ju hyfsat logiskt, och är van vid att omgivningen också gör det. Jag har kommit på mig själv med att förvänta mig det av dottern med, helt orimlig förväntan inser man ju i efterhand.
T ex: vi ska klä oss och gå ut. Hon håller på med något, och jag säger, ok, gör färdigt det där och så kommer du sen och klär på dig. I mitt stilla sinne (med en hjärna som automatiskt går in på normalt umgänge med "normala" människor i stället för det komplicerade umgänget med en 2,5-3-åring) tänker jag förstås att hon direkt ska komma springande och klä sig när hon är färdig med det hon gjorde. Ack vad jag bedrar mig, hon påbörjar genast en annan aktivitet som ser ut att bli tidskrävande. Nej nej nej, stopp, säger jag, och så är en konflikt på gång att inledas för att jag hade orimliga förväntningar på henne i stället för att snabbt som blixten fånga in henne just när hon var färdig... Man går i fällan både en och annan gång, om man inte är helt fokuserad och närvarande. 
Och det är inte så himla lätt när man har ett hem och en lillebror att sköta.
Å andra sidan märker jag när jag läser era beskrivningar, att jag har en väldigt lättsam stor unge, hon är med på det mesta, aldrig att hon blir gnällig av att vara trött eller hungrig t ex.
Jag känner igen liknande tankevindlingar som din son hade om att ta lillebror till doktorn för att göra honom glad. Visst är det komiskt och spännande när man samtalar och lyckas få fram vad det är de bygger sina resonemang på!
Bakomliggande orsak till utbrott. Jag har funderat hela em på vad ni menade då kring lunch när jag senast läste här.
Sist det blev ett sånt ursinnesutbrott här, med fradgatuggande etc, var i början av december. Jag skulle till tandläkaren, och stora hade bestämt sig för att ta med ett gosedjur som skulle få vara med och titta precis som hon. När vi väl gav oss iväg en god stund senare hade varken jag eller hon en tanke på det där djuret. Allt gick bra, men när vi kom hem så såg hon djuret och insåg att hon glömt att ta med det, och därmed var utbrottet ett faktum. Förstår jag dig rätt skruttpåväg, att den bakomliggande orsaken till utbrottet var just det glömda djuret, eller är det på ett djupare plan du tänker? Och att förebygga ett sånt utbrott, det skulle vara att jag skulle förutse att hon vid just detta tillfälle skulle bli ursinnig och därmed se till att få med oss djuret, även om hon inte blev det vid någon motsvarande situation veckan före eller veckan efter? Är inte det en gigantisk uppgift att ta på sig? Inte är det kul med den formen av utbrott, varken för vuxen eller barn, men att helt undvika dem går väl knappast?
Sen förekommer ju en annan form av gnäll/gråt/ilska som potentiellt kan leda till stora utbrott (fast sällan numera tack och lov) när jag sätter gränser, t ex igår när jag sa nej till att tappa upp ännu mer badvatten eftersom jag ansåg att det räckte med det som fanns. Men de utbrotten är ju också svåra att undvika tänker jag, och dessutom egentligen sunda i det att barnet vågar visa sina känslor?
Däremot tycker jag förstås att det är jätteklokt att göra som du gjorde skruttpåväg, att förbereda inför i princip allt. Konflikter och utbrott som är lätta att förutse och förebygga bör man givetvis undvika.
Ja, och jag betalar själv för varje förbrukad kubik vatten, kallhyra... Visst, några liter till för all del (och hon fick några sekunders sprut med duschslangen med), men någonstans ska gränsen dras.
Vansinnesutbrott över "detaljer" som det där med gosedjuret, de brukar jag kunna bemöta rätt bra, vänta ut och finnas till hands för tröst och så. Det är värre när det blir som härom dagen, att stora blir jättearg och ledsen över att inte få se ytterligare ett avsnitt av kalles klätterträd (finns på svtplay nu!!! Tjoho!), trots att jag tydligt och klart hade förberett henne på att det bara blev två för att klockan var mycket. Skrek, hoppade i sängen och hade sig, med sovande lillebror två dm bort i samma säng. Han vaknade förstås. Den typen av utbrott bemöter jag betydligt strängare. ("jag förstår att du blev besviken nu, men jag sa att det bara skulle bli två, se, nu väcker du honom, nu får du faktiskt lugna dig, etc")
I det första exemplet beror utbrottet på en vanmäktig förtvivlan eller vad man ska kalla det, i det andra är det mer ett socialt oaccepterat beteende eller hur jag ska beskriva det, som man successivt måste lära sig att bemästra när man är människa i ett socialt sammanhang. Förstår ni vad jag menar? Och vad tycker ni om att bemöta dessa utbrott på olika sätt?
Ja, säg det. Det brukar oftast gå bra med den typen av resonemang här hemma med min treåring, men hade nog inte gjort det för ett år sedan.
Och ja, det är ju lite att skuldbelägga när jag säger som jag gör i exemplet vilket ju inte känns så bra, men kvällströttheten, bekymret med att få lillebror att somna om etc, gör ju att tålamodet tryter en smula i en sån situation tyvärr, och därmed omdömet.
Jaa, hur gör jag. Just sjukdom har jag nästan inte ställts inför, för stora har bara haft några korta febersjukdomar och i princip inte berörts alls av dem. Lillebror hade feber ett och ett halvt dygn vid dryga två måb, och var då en gnällbebis utan dess like. Efter typ två timmars nattgnäll tog jag honom i selen vilket fick honom att somna till slut. Sen fick jag lägga mig halvdant i soffan med honom på mig för att få mig en liten slummer. Stora sover sig igenom det mesta, så hon märkte inget. Och de gånger hon vaknar så är det aldrig gnöl från hennes sida, utan hon ligger tyst för att somna om, kanske lite handhållning en stund bara. Hon är rätt fantastisk 
Som jag skrivit innan är hon ju glad nästan jämt, inga humörssvängningar pga hunger eller trötthet. En god portion humor har hon med, och allt detta har nog inneburit att jag sluppit lätt undan, åtminstone med första barnet.
Sen har jag mina föräldrar 8 mil bort. Skulle det knipa helt och hållet kan de ju ta sig hit, och när vi tillbringar 2-3 dagar där så är det rena semestern, både dottern och de två älskar varandra högt. Mina föräldrar är bästa tänkbara både som föräldrar och morföräldrar. Här i kommunen jag flyttat till har jag just börjat skapat nya bekantskaper, det tar ju sin tid när man är rätt bunden till att vara hemma om kvällarna. Men jag flyttade hit pga att min ena syster redan flyttat hit med sin sambo, och att den andra systern med sin sambo sedan gammalt hade planer på att göra det samma. De flyttar hit nu om en vecka! Kvar i Malmö har vi min lillebror, så där finns fortfarande möjligheter till övernattning om det skulle behövas. Vi umgås mycket tätt vi systrar, och inom ett par veckor har vi tillsammans fött sex barn på tre år.
Jag tror så här, att förmodligen har vi lite fler konflikter än vad vi skulle haft en pappa, för jag inbillar mig att med en annan vuxen med i bilden kan man lösa av varandra när det kniper t ex vid påklädning eller vad det kan vara om den enes tålamod tryter. Å andra sidan blir det ju aldrig dubbla budskap här hemma, det är mina regler som gäller, därmed finns det ingen möjlighet att spela ut mig, "idag ska pappa lägga mig" etc, så den sortens konflikter slipper vi. Sen har jag märkt, att sedan lillbror kom så känns det mycket mer som att vi är en familj, inte bara en mamma med ett barn. Innan försökte jag upprätthålla en del av mitt tidigare sociala liv, med konsertbesök i Malmö mm. Hade ibland tankar om att kanske morföräldrarna kunde passa dottern en natt eller helg så kunde jag ge mig iväg på spelmansstämma (ja jag är folkmusiker) eller liknande. Nu känner jag mer lugnet i att vara hemma, i tanken på att nu är det barnens tur. Firar man nyårsafton gör man det ur ett barnperspektiv, och lämnar inte barnen hos mormor och morfar för att gå på någon glittrig fest i Malmö. (Well, inte för att det hände särskilt ofta innan barnen heller, men ändå). Tror att denna insikten kom efter lillebrors ankomst, för att lämna bort två barn på låt säga 1,5 och 4 är ändå en ganska stor begäran, även när de är så fina som mina, hehe. Men i efterhand kan jag i alla fall tycka att jag bråkade lite för mycket med stora angående läggning och sånt när hon strulade med det mellan 1-2 års ålder. Jag ville ha mitt eget på kvällen. Nu när lillebrors kvällssömn spökar rätt rejält så känner jag mera lugn och acceptans kring det. Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag är så glad att jag hittat hit till familjeliv och inte minst denna tråd, för jag har ju ingen att reflektera med på det där sättet kring förhållningssätt vad gäller vardagslivet. För just den sortens diskussioner undviker vi till viss mån vi systrar emellan.
Nu avslutas bikten, för strulpellen till bebis jag har vaknar igen och igen och igen...