Vill bara tillägga till Me like coffees bekymmer... Blir det lite väl mycket härjande, och du ser att dottern är på gränsen till sin förmåga, så kanske du kan fånga in bägge barnen till lite lugnare lek, t ex bokläsning en stund eller så. Det är ju svårt att fånga in bara den ena från den roliga leken, bättre att fånga båda.
Kryssarinnan.. Jag tror det beror på huruvida din stora dagsover eller inte. Min stora hade helt slutat med det när lillebror kom (hon var två år och sju månader). Dessutom började vi använda ståplattan redan innan han kom (inköpen i vagnen, stora på plattan). Hon älskade den från dag ett, tycker det är skitkul att stå på den ännu. Till och med så att jag tycker det blir problematiskt eftersom hon egentligen skulle kunna gå betydligt mer än vad hon gör i nuläget.
Hade däremot båda behövt dagsova hade jag nog satsat på syskonvagn. Min bebis väger 9 kg nu, och ännu är det bara i undantagsfall han sover annat än i sele, men det är förskräckligt tungt. Och att köra vagn med sovande treåring utöver bärandet hade varit för mycket för mig. Sen finns väl ytterligare en aspekt, hur pass pålitligt storasyskonet är. Min dotter hade aldrig någonsin sprungit iväg om jag satt och ammade bebisen ute någonstans, men en i min föräldragrupp berättade hur storebrodern som var två år när bebisen kom springer iväg om hon inte har honom fastspänd i vagnen under amningen.
Och det där med att avbryta roliga lekar mm. Min treåring säger "Jag vill stanna här för aaaaaaaaaaaaalltid" när vi är hos olika släktingar och ska åka hem. Ett universellt drag hos 2-4-åringar månne? 
Ja, det där med påklädning av stor med liten i sjal/sele. Under sommarhalvåret, som det kanske blir för Kryssarinnans del, så är det nog inga större bekymmer med en 2,5-åring. Dels behövs inte så mycket kläder, dels kan man i högre utsträckning sätta bebisen på ryggen utan tjocka vinterkläder och därmed ha lättare att hjälpa till.
Hos oss blev det faktum att jag hade bebis på magen en hjälp för mig att bara verbalt guida stora, så att hon "tvingades" att klara påklädningen själv, ett led i att bli självständig. Hon var ju å andra sidan närmare tre när behovet av svårpåtagna vinterkläder uppkom, tack vare den skånska varma hösten. Och det ska erkännas, ibland satt hennes skor rätt löst...
Ja, Kryssarinnan, det blir spännande att höra vad du väljer.
Me like coffee: tråkigt att vara osynkad med sin egen familj vad gäller synen på barnbemötande. Jag umgås ju en hel del med mina systrar, och vi har tämligen lika syn vilket jag verkligen är glad för. Bara min ena svåger kan vara lite väl disträ ibland och föredra sällskap med sin iphone framför att se barnen.
Språkutveckling. Min stora har nog följt normen ganska bra, men nu tycker jag det är segt. Hon har konstig betoning, svårt med vokalerna i, y, u, och har knasig ordföljd. Odefinerbar dialekt. Hoppas det reder upp sig nu mellan 3-4. Ordförrådet är däremot stort. Det verkar vara extremt individuellt det där, så vad som står i litteraturen är verkligen en grov skattning tycker jag.
Men fantiserandet är helt fantastiskt att följa. Vid ca två började hon vara djurungar, bara under morgonen hann hon ofta med att vara både kattunge, ormunge, kalv, föl, elefantunge t ex. Det har hållt i sig hela året, och utvidgats med ett starkt intresse för djurvård/sjukvård. När vi var vid stranden i somras (2,5 år) samlade hon fickorna fulla med grovt gräs (typ kvickrot), för det var sprutor! Numera är vi också Mamma Mu och kråkan, samt bamse och hans vänner här hemma. Och diverse sjuka djur som behöver blindtarmsopereras.
Myrcella, hang on!
Tja, nog kan man väl få tycka att också vuxna människor i sin omgivning är tröttsamma ibland, det tycker jag är ok. De flesta människor har man ju både positiva och negativa tankar om, även om de positiva överväger stort när det gäller ens närmaste, och att man då med lätthet kan stå ut med även de enstaka negativa aspekterna.
Jag tolkar också den där texten från vimedbarn.se på samma sätt som flickan och kråkan, att det är just konfliktsituationen den rör, inte att man i allmänhet inte ska prata mycket med sina barn. Jag tycker det kan vara olika från gång till gång, beroende på vad konfliktsituationen handlar om. Ibland funkar det att orda och förklara och diskutera i en evighet, ibland inte. Magkänslan får råda, det är ju en "dans" man ägnar sig åt i samvaron med ett barn liksom med alla andra människor, där bägge parter både får föra och följa. Dottern vet också allt om bakterier och syror (fast möjligtvis inte just ordet Karies)...
Fast just i en upprörd situation med gråt och skrik och tendens till att man själv också blir irriterad, då är nog inte långa diskussioner att föredra. I min familj i alla fall...
Men till själva grundfrågan, Makadam. Jag känner igen situationen som du beskriver, att någon pratar om sitt föräldraskap (eller vilket annat ämne som helst egentligen), och man känner att ens egna åsikter är milsvida ifrån, kanske rent av obegripliga för den andra att förstå. I såna lägen blir jag nästan helt passiv, jag lägger mig platt och bara hummar med lite. Jag stör mig själv på det, för egentligen skulle jag ju stå på mig och starkt agitera för min sak som jag gör i många andra sammanhang. Men antingen skulle man i en sån här situation kränka den andra med sina "pk" åsikter, eller bara själv framstå som ett freak. Liksom inget jämställt samtal. Då struntar jag hellre i det. Fast jag tycker illa om mig själv när jag reagerar på det sättet, för jag tycker det är att nedvärdera den andre, att inte kunna se den som en "värdig" samtalspartner. Hm, här kanske jag blev luddig?
K girl, jag förstår vad du menar. Förmodligen vill väl din man bara att sonen ska bli på glatt humör igen så snart som möjligt, för det är väl roligare att vara glad än att vara ledsen. Det är nog vanligt att man tänker så. Och kanske glömmer att även ledsna känslor kan bejakas och bemötas empatiskt. Om man går till sig själv så är det nog lättare att bli glad efter gråt om man får bekräftelse på de ledsna känslorna, bekräftelse brukar ju leda till att man själv inser att "jaja, det finns ju värre situationer" eller vad det nu kan vara. Hellre det än att bli avledd eller övertalad till att inte "tänka på det mer".
hostlycka.blogspot.com/2012/02/ap-ar-biologi.html
För att återgå till samma blogg så berör hon också det som ni svävat kring i diskussionen under dagen (shit vad ni skriver, det tar ju hela kvällen att läsa ikapp nu när de små äntligen sover). Att AP i grunden är det biologiska samspelet mellan föräldern och barnet, och att det är det vi ägnar oss åt när vi är nära och lyssnar till våra barns signaler. Men att olika kulturer och olika miljöer ställer olika krav på våra liv som vi också måste förhålla oss till och anpassa vårt föräldraskap till, även om vi i möjligaste mån upprätthåller den där grundläggande biologin.
För övrigt kommer jag också från ett tryggt och kärleksfullt hem, så det mesta av tankesättet har med mig på samma sätt som Flickan och Kråkan beskrev det. Därmed inte sagt att jag per automatik kunnat agera 100 % "rätt" från start. Man lär sig av sina barn... Och av att läsa och reflektera och diskutera, tycka lika och tycka olika. Hoppa inte av, Makadam!