Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Sånt engagemang för oss Jo jag ska prata med personalen idag och göra klart att jag inte tänker ha sonen där om det inte finns personal där. Det är inte alls okej tycker jag. Jag kan gå ner i arbetstid men eftersom jag ska vara föräldraledig i februari kan jag inte försämra min SGI eftersom det är föräldrapenningen vi ska leva på sen. Då hamnar nästa barn i kläm (som jag nu bestämt ska vara hemma 2 år). Därför väljer jag att komma till jobbet 7 på morgonen för att kunna sluta tidigare de andra dagarna. Känns som en kompromiss.
Sambons föräldrar jobbar och är inte dem man ber om hjälp så, och mina bor långt borta. Min mamma hjälpte oss förra veckan och hämtade vid lunch, funkade jättebra då de har sån bra kontakt. Sonen älskar henne. Men det går ju inte att hon bor hos oss heller. Det enda jag kan tänka nu är att sambon får hämta när föreläsningarna är slut, bara vara med på sånt som är skolanförlagt och sen får han plugga på kvällarna när jag är hemma och sköter allt. Åh jag hatar verkligen den här ensamhetskänslan jag har med våra familjer. En mormor som vill men bor långt borta, farmor och farfar som man inte ber nåt om för man inte gör så.
Jag ska iaf åka och hämta 15 idag och prata lite med dem, det kanske går att reda ut. Dt kanske blev bra sen idag ändå.
Vi vill ju att alla ska ha det bra 
Madeleineh: Det låter som en jobbig situation. Jag tycker nog ändå att det är viktigt att prata med personalen innan ni gör något förhastat. Kanske går det att hitta en bra lösning som passar er. Sen kanske det går att din sambo får sköta studier på kvällarna nu fram till jul då du går hem igen. Det är ju faktiskt inte så länge dit. Visst blir det säkert tufft för er båda men det är ju en begränsad tid. Att han är ledsen vid lämning är jobbigt. Vi var där förra veckan. Inte alls kul!
Madeleineh:
Hur ser din sambos program ut? Tänkte på obligatorisk närvaro etc.? Man måste ju inte klara alla sina poäng på utsatt tid för att få fortsatt studiemedel. Första året är det dessutom lägre krav än senare....tror det ligger på runt 60%. För din sambo är det ju inte så lång tid det handlar om.....om det inte är en massa föreläsningar eller seminarier med obl. närvaro....är det inte det kanske ni kan lösa det den vägen.....
Jag pratade med hans lärare idag, var så bra, hon var kvar när jag kom in. Sonen var jätteglad och jag frågade vad som gällde med bemanning. Hon sa att de har lagt sitt schema så att mellan 16 och 17 är där ingen personal, bara förälder. Vi har nu bestämt att i längsta möjliga mån ska han hämtas senast 16. Känns mycket bättre med det nu. Sen sa hon också att han är ledsen när han lämnas men att det går över väldigt snabbt. Hon sa att ibland är han lite ledsen i samband med vilan men han får alltid sova i hennes famn och då går det bra. I övrigt var han glad, lekte mycket och hade börjat gå till de andra lärarna också. Jag tyckte jag fick ärliga och bra svar.
Sen ska vi göra så att så fort sambon inte har föreläsningar och annat hämtar han så tidigt det går. Jag börjar 7 och får då en timmes flex varje morgon vilket jag kan ta ut för dagar han måste stanna i skolan. Så det ska lösa sig det här med lite pusslande. Nu känns det mycket bättre. Jag tror bara jag fick sån panik till slut med förskolan. Jag är ju inte som många andra, tvärsäkra på sin ståndpunkt. Jag tror ju detta kan bli bra men så tvekar jag ibland och ifrågasätter mig själv.
Nu känns det helt rätt med barn tätt så jag får gå hem snart igen, men den lilla kommer ju att hamna i samma. Det minsta barnet får ju alltid mest dagistid 
Fast då ska jag bara jobba 80%, detta måste vara tillfälligt.
Glömde att säga tack era svar, det var bra tips och funderingar och det känns skönt att få höra från andra som tänker lite lika
Nu känns det helt rätt med barn tätt så jag får gå hem snart igen, men den lilla kommer ju att hamna i samma. Det minsta barnet får ju alltid mest dagistid 
Fast då ska jag bara jobba 80%, detta måste vara tillfälligt.
känns så märkligt att tänka att det kan bli ett helt annorlunda barn. Jag är mest rädd att amningen inte ska fungera och att den lilla/e inte ska vilja bli buren
Hej igen!
Jag fortsätter dagisdiskussionen. Jag hade tänkt sno skruttpåvägs teknik att amma innan vi går in på dagis, men såklart råkade vi försova oss nästa dag så vi blev sena iväg. Då körde jag ett tips jag fått från en vän, att ösa på med massor av pussar och kramar innan vi går in. På väg till dagis berättade jag hur vi skulle göra - kramas massa först och sen säga hejdå inne på gården, sen leka med personalen osv. - plus smygbörjade lovebombingen med en massa "mammas älskling som jag älskar mest i hela världen"-prat. Sen kramades och pussades vi utanför dörren tills dottern själv visade att hon ville gå in, och INGEN GRÅT!! Succé! Nu har det fungerat varje gång vi gjort det, för både sambon och mig. Hoppas det håller i sig. Att någon av personalen tar emot och för in henne i leken tror jag också är avgörande.
F.ö. irriterar jag ihjäl mig på det som just nu skrivs på bloggen "skriet från kärnfamiljen", är det någon som läst den? Riktigt korkad tolkning av amningsstatistik. "Bara 20% av bebisar helammas vid 6 månader och bara 1% vid nio, så då borde det inte vara problem för en ammande mamma att jobba heltid igen". Som om bebisar går över en natt från helamning till att äta massor av mat. Hur kan man ha missat att helamning = inget annat än bröstmjölk, D-droppar och ev. medicin, alltså slutar helamningen med de första små smakportionerna, iallafall om man är så intresserad att man debatterar frågan i media. SUCK. Jag borde väl inte läsa den där bloggen egentligen, men det står en del annat intressant och bra ibland.
Vad bra tips sakura för bättre lämningar. Jag ska testa den, inte för jag lämnar på dagis men om jag lämnar nån annanstans.
Jag vet att ni är några med barn i 1.5årsåldern och lite äldre. Hemma har vi en klängapa, helst på mamma. Han vill alltid vara nära. På natten vaknar han direkt om han inte har kroppskontakt med mig. Han vaknar och skriker lite och sen kryper han tätt intill med världens fart när jag försiktigt kallar på honom. Ibland är han inte nöjd förrän han ligger med kinden intill min, det ska vara hud mot hud.
Är detta 18-månaders separationsfas det handlar om? Nån som vet, har erfarenhet, nåt att säga.
Jag vill så gärna finnas för honom när han behöver, särskilt på natten. Men, jag börjar bli väldigt väldigt trött av att vakna så ofta som var varannan timme igen, jobbar ju på dagarna. Tänkte om någon har nån tröst i att det snabbt går över eller så.