AP-snack & babbeltråd

Hej "syster"!

Hur gör ni som ammar länge, dvs när barnet äter frukost, lunch och middag/kvällsmat - var/när ammar ni?

Som nyfödd var det här varannan timme, sedan var tredje timme.
Efter 6 mån var det 3-4 timmar mellan gångerna (samt att vi höll på att introducera mat).
Nu - 7, 8 snart 10 månader, har det varit tätare igen. Vi erbjuder fast föda men det är bröst som är favoriten.
Och så hux flux (som med allt, tycker jag att jag lärt mig hittills som förälder) så ändrar sig något från en dag till en annan, så äter hon mat med god aptit.
T ex vid lunch idag så ammade hon först, därefter lite mat och vatten.

Som sag - hur gör ni som ammar t ex ett barn på 14 månader?

*puff puff*

14 månader var bara ett exempel.

Haha, jamen jag kan väl då svara - min son är nio månader drygt.
Jag har inte koll på hur han ammade längre... Men första månaderna ammade han ungefär varannan timme, och det är väl inte särskilt långt ifrån två timmar mellan målen inklusive fast föda nu heller (när han inte amningsstrejkar... han har inte kommit igång riktigt än, han ammade på bra på förmiddagen, men idag började han storgrina när han skulle äta middag - det var mer ljummet än varmt - och fick första tuggan så jag tror han har ONT i munnen). Han är en snabbätare, har alltid varit. Slukar i sig utdrivningen och suttar en stund till, men inte mycket mer än så (numera går det på några minuter). Jag hade massor av mjölk i början och nu undrar jag om det kan ha bidragit till att han gick upp dåligt i vikt när han började vara två-tre månader och åt mer sällan. För honom var det exakt som du beskriver, han har verkligen ätit dåligt och så hux flux började han äta bra.

Jag ammar fritt. Fast hittills har jag ammats 14 mån som längst och det var mellanbarnet. Jag slutade då - rätt tvärt. Denna gången kommer jag inte sluta så tidigt.

Men runt året har jag ammat fritt, alltså när det efterfrågats helt enkelt samt erbjudit efter varje riktigt matmål. Vid tio mån åt mellanbarnet alla våra mål fast föda. Lillan som jag har nu är bara åtta mån och helammade till hon var sex mån och hade precis kommmit upp i två minimål mat för att allt skulle sabbas av en förkylning - men bara temporärt så klart.

Jag kan förstå vemodet att gå från helamning till delamning och att det kommer på  mer när man förstår att mat blir en riktig rutin hos barnet. Men samtidigt är det ju jättehärligt. Jag har ett barn som har varit en rikigt matvägrare. Det är ju fantatiskt härligt när maten går bra! Amning ändrar karaktär men sådan är ju utvecklingen - det är i grund och botten positivt. Jag tror man måste försöka komma bort från synen att mat är en motsättning till amning men det är som om de flesta av oss har en mental bild av denna motsättning. Mat som mättar och bröstmjölk som en vätska som minskar i betydelse. Jag är övertygad om att de små mängder min son åt vi alla sina fem mål bara var på sin höjd hälften av hans näringsintag. Ytligt sett såg det ut som han åt bra men när jag slutade amma var han plötsligt JÄTTEhungrig. Således hade han ju fått i sig massor via bröstmjölken.

Jag ser det inte som att mjölken sinar för att barnet ammar mindre en period. Sinar ger intrycket av att det tar slut, att man måste kämpa för att behålla den. Det kan säker vara individuellt men för mig har det inte varit något problem att bara följa barnet i efterfrågan. Jag kan ju heller inte vet hur mycket det äter per gång. Kanske äter det jättemycket på natten.

Ska man amma länge tror jag nog man gärna ser att barnet äter vanlig mat och regelbundet och följer de vanliga mattiderna så där någon gång mot året. Det vill jag gärna i alla fall även om jag inte kommer stressa om så inte är fallet. Men visst den helammade bebisen har blivit större. Tror mig, jag förstår vemodet. Detta är mitt sista barn - dessutom ett barn jag aldrig trodde vi kunde få lyckan att få (ja, man ska aldrig säga aldrig men...). Jag har NJUTIT av att helamma i sex månader. Jag NJUTER av att inte stressa med maten men det är klart att jag ser det som väldigt roligt varje portion vanlig mat som blir en trevlig introduktion för henne nu när hon är åtta månader ,

Båda mina har trappat ner själva. Yngsta ammade t.ex. mer eller mindre bara kvällstid inför insomning sista 2 månaderna. Han avslutade självmant vid 13 månader. Han ville helt enkelt inte mer, blev bara arg när man erbjöd. Det kändes lite vemodigt för det blir nog inte fler gånger för min del.....fast vem vet .

Själv har jag drabbats av ryggskott eller liknande. Fy f*n säger jag bara. Skulle lyfta ur min äldsta ur vagnen i söndags och det bara högg till. Där blev jag sittande hukandes.....med lillebror på ryggen och arg storebror som jag försökte hålla kvar i vagnen. Vi var på en lekplats men jag vågade inte be någon hjälpa mig att lyfta ur lillen från ryggen för jag kunde ju inte röra mig och absolut inte hålla koll på vilt springande 1-åring. Ringde sambon som kom så snabbt han kunde.....35 minuter satt vi där....som fån . Lite bättre nu, kan röra mig hyfsat...men lyfta är ju inte att tänka på. Jättekul med två små barn. Kanske dags att införskaffa ståbräda nu då.....och låta lillebror testa vagn för första gången.....

Jag hoppas att detta inte var slutet på att bära.....DET vore vemodigt om något. Gud så DUMT!

Jag brukar få låsningar i nacke och/eller bröstrygg och det känns ungefär sådär. Smärtan brukar sitta någonstans mellan skuldrorna när man har låsning i bröstryggen, sitter det i nacken kan man inte vrida på huvudet utan att det hugger eller gör ont. Det fixar en sjukgymnast eller naprapat på ett nafs. Händer det brukar jag ta de smärtstillande jag kan ta och ringa för en akuttid... dessvärre jobbar musklerna så mycket att det blir svårare och svårare ju längre man låter det gå. Som ett tröstande ord kan jag ju säga att jag inte behöver avstå från att bära, däremot brukar jag få gå regelbundet till en kroppsterapeut som får korrigera mitt bäcken (det är snett, och det är det mina låsningar beror på).

Apropå iakttagelser om hur olika man kan vara:

NU är det ingen i mammagruppen som pratar om matrutiner, frågar hur de andra barnet äter etc.
Nu är de (=barnen) så gamla så nu förväntar sig nog alla att alla äter mat. Bara en iakttagelse, som sagt. Hetsen vid 4,5 månader är nu stillad.

Jag slutade förvisso amma vid 14mån. Innan han föddes sa jag max 3mån, sen får det anses att jag gjort enough. När jag väl kom igång med amningen trivdes jag super med det och fortsatte i rätt stor mängd fram till 10mån. Sen blev det mindre för jag började jobba. Därefter ammade han på kvällen och helgerna men tappade gradvis intresset den sista månaden. Efter att ha varit iväg en helg bestämde jag mig. Det kändes konstigt för jag var precis som du Peap, det kändes ledsamt. JAg som numera skulle amma så länge. Två år helst. Nu i efterhand inser jag att jag lade väldigt stor vikt vid amningen. Faktum är att vi fick mycket mer mysiga stunder när han inte ammade, det gick att ligga tätt intill på natten utan grävandet efter tutte exempelvis. Jag tyckte allt blev mysigare utan amningen. Inser att mycket handlade om min egen sentimentalitet snarare än hans behov.

Kanske allt varit annorlunda om jag varit hemma längre. Vill nog bara delge hur det kunde bli för en amningsfantast Att det kan ändra sig en sväng till. Nu saknade ju aldrig sonen amningen eller efterfrågade den, då hade jag inte slutat.

Frösöblomster: Det låter ju hemskt med ryggen! Jag känner igen mig över våndan att det är färdigburet. Imorse kände jag av fogarna när jag gick till jobbet...tänk om det är för jag bär fortfarande

Det är skönt att höra att jag inte är ensam om att vissa sentimentala tankar kommer upp i mitt huvud.
Försökt delge en kompis, men då hon flaskmatar och har bråttom med att introducera mat, så får jag inget direkt gehör där.

Som det känns nu kommer jag inte sluta amma tvärt. OM nu inte det är dotterns order en dag, som sagt, så ändrar sig ju saker hux flux.

Hon vill amma, mer än gärna, så jag förutsätter att brösten är mer än mat för henne (trygghet).
MEN, det känns inte som att jag har så mycket till henne Jag vet inte om det är så att jag helt enkelt börjat tänka för mycket på det den senaste veckan, och så sitter "mjölkbristen" i huvudet, och inte i brösten.