AP-snack & babbeltråd

Ja det blev lite tokigt det inlägget, skrev det när sonen också ville hänga vid datorn och det blev lite ogenomtänkt när jag stressad tryckte iväg de.

Vi var inte helt säkra på om vi ville ha fler barn än ett, mer på grund av att vi har våra hobbisar och tänkte att ett barn är perfekt att kombinera med egna intressen, det bästa av två världar typ. Sen blev jag oplanerat gravid ur den bemärkelsen att jag inte upplevde "familjeplaneringsmetoden" även kallad billingmetoden på samma sätt som innan första barnet. När jag sen blev gravid så snart inpå kändes det ändå rätt, det blir bra typ.

Det jag ville säga till dig var att inte stressa med en till om ni känner som ni känner. Det är lite av syskonhets i vårt samhälle tycker jag, kanske inget ni känner av men jag gjorde det. Stör mig lite, som om ett barn inte riktigt räknas eller att syskon med några år emellan inte har glädje av varandra per automatik.

Okej då förstår jag lite mer hur ni tänkte.

Jag är verkligen inte stressad, och även om jag kan hålla med om att det finns en syskonhets (gärna gravid innan nr 1 blir 1 år och 9 månader så är det inget jag känner av för egen del, ingen som snokat/frågat/påpekat att det skulle vara dags så det upplever jag inte alls.

Jag känner igen tankegångarna i ditt sista stycke - och jag kan bli väldigt irriterad faktiskt när jag lyssnat på föräldrar som pratar med en agenda som så uppenbart känns som att övertyga sig själva om att tätt mellan barnen är såååååå bra och att föräldrarna bara väntar på att barnen ska bli lite större och underhålla varandra, så att föräldrarna slipper.
Ja, jag kan gå igång på det
Men, för er Madeleineh, blir det nog helt annorlunda

/Peap uppe före tuppen idag

Vi blev gravida när sonen var 1 år, 9 månader och 2 veckor... ;) Oplanerat.... Jag tror i och för sig att det var meningen så, jag vet inte om vi någonsin skulle ha kännt oss redo för ett syskon så det var nog bra att det bara blev. Jag hoppas absolut att mina barn ska kunna underhålla varandra, för allas skull (deras och våran). Jag har själv ca 2 år mellan mig och min syster och vi har haft jättekul med varandra under uppväxten och jag tror säkert att vi har avlastat våra föräldrar genom att umgås så mycket. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara fel? Att man gärna ser att barnet får ett syskon att leka med, stimuleras av och utvecklas tillsammans med betyder ju inte att man inte vill umgås med sitt barn.

Jag kan säga att jag ser det som en fördel om de kan leka med varandra. Jag är inte heltidsmamma eller lekmamma på det sättet. Jag älskar mitt barn och känner mig mån om att han ska ha det bra. Självklart sätter jag mig själv åt sidan för hans behov, försöker göra så att han växer upp till en trygg person. Men jag är inte jätteförtjust i att sitta och bygga lego och känner inte att jag vill ha all uppmärksamhet mot honom alltid. Så för min del tänker jag att om de kan leka med varandra så jag ibland slipper är det bra. Tycker inte det är fel att tänka så. Att jag blev gravid innan 1år och 9mån visade sig vara ett riktigt lyckokast ekonomiskt sett också. Sambon pluggar och hade annars förlorat sin SGI-grundade föräldrapenning vilket gjort det svårt för oss att han skulle vara ledig nåt. Men det fattade vi inte förrän förra veckan då han ringde om pappadagar under studier ;)

Sen kan jag känna igen mig att jag försöker övertyga mig om hur underbart det blir med barn tätt hehe. Jag antar att jag måste det eftersom det är så det blir. Tur jag är lättlurad för nu känns det rätt Håller med Miang, vi hade nog aldrig kommit till beslutet med en till så vi är glada vi fått våra barn så här, vi har svårt att ta beslut. Det finns en anledning till att vi fortfarande är sambos och inte gifta efter 11 år

Ja, här leks det jättemycket med varandra nu i alla fall. Det är jättekul. Och det är ju inte enbart för att få avlastning för egen del utan att de har så roligt....tillsammans . Det är så roligt att se dem interagera....att se dem dela alla upptäckter med varandra. Storebror kryper igenom en trång buske, upptäcker att det var jättekul och uppmuntrar lillebror att göra samma sak "Du också a" och så gör han det med och sedan står de och hoppar och fnittrar glatt över sin prestation/upplevelse.

Här var täta barn planerade men kanske inte helt genomtänkt . Lite spur-of-the-moment-beslut ....och kanske lika bra det som sagt .-).

Det finns ingen som inspirerat mig så mycket att tänka positivt kring täta syskon som du Frösöblomster. Den ständiga optiminismen och förmågan att se det glädjande och positiva i olka situationer är en inspiration. Jag tror tillvaron blir som man tänker eller vad man ska säga, du verkar ha förmågan att vända saker till bra och det är roligt att läsa om tycker jag.

Ja, det är väl bara jag som är förundrad hur en del ens får till det att ha samlag när förstfödda är 3 månader

Lego är helt ok tycker jag, och tågbanor... (Jag är ingenjör - kanske har något med saken att göra.) Men fy för att låssasfika... Då vill jag helst avleda sonen till något annat. Sen tänker jag att det här är en typisk tjejlek så jag borde snarare uppmuntra honom än styra över honom till legot. Och så tar jag en klunk låssaskaffe till och säger "åh vilket gott kaffe".Haha, ja jag det undrar jag också. Vår lillpojk är tre månader och får jag och maken kramas i soffan en stund utan barn emellan är vi rätt nöjda.

Haha nej eller hur. Men ändå, det gick rätt snabbt när man väl fick ordning på sömn, kroppen läker ju rätt snabbt trots allt.

Fast ni som samsover, hur i hela världen får ni till det någonsin då

Ja, det undrar jag också (som själv samsover).