Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
"Sara Sylvén, läkare vid Akademiska sjukhusets kvinnoklinik, betraktar resultatet som svårförklarligt.
– Vi funderar bland annat på om det kan ha med halterna av hormonet leptin att göra. Det skiljer beroende på om man väntar en pojke eller en flicka och har visat sig skydda mot depressiva symptom, säger hon.
Forskarna startade 2009 en ny grundligare studie för att undersöka fler hormoner och göra genetiska analyser.
Sara Sylvén födde själv en pojke i höstas. Hon hade inga problem med nedstämdhet.
– Jag såg redan på ultraljudet i vecka 19 att det var en pojke, så jag var förberedd på det hela, säger hon."
Eh.... Behöver man förbereda sig inför födseln av en pojke så man inte blir besviken? Eller vad förberedde hon sig på? Den förändrade hormonhalten? Kan hon verkligen ha slängt ur sig något så dumt?
Fast det har väl konstaterats i många vederhäftiga trådar här på FL att alla kvinnor egentligen bara vill ha flickor så det är kanske inte konstigt att man blir deprimerad av att få pojkar. Jag är nog också deprimerad, har bara inte fattat det än.
Gällande depression för att man får pojke. Jag trodde först också det var nån hormongrej när jag såg det där första gången men när jag läste vidare insåg jag att det inte handlar om hormoner. Att det är mer status att få flickor i Sverige är ju inga direkta news, skrev ett blogginlägg om det i höstas http://madeleine-h.blogspot.com/2010/10/flickor-hellre-pojkar.html
När jag läste den här artikeln i en annan tidning stod det också att i Indien och andra ställen där pojkar är högre status drabbas inte kvinnorna av den här nedstämdheten som man gör här. Helt sjukt om man frågar mig.
Som Miang säger, vi är väl deprimerade utan att veta om det. Jag är rätt säker (en känsla bara) på att jag väntar en pojke igen, stackars mig. Fast jag har ju fått höra hur roligt det skulle vara med "en av varje". Känns bara som mer politiskt korrekt att säga att jag borde vilja ha en flicka, bryr mig verkligen inte ett smack. Som jag skrivit i bloggen ovan, det där handlar bara om förälderns befängda idéer om vilka egenskaper ett kön innebär. Usch jag blir upprörd när jag tänker på det här.
Jag får samma känsla som du madeleineh, att det är mer status med flickor än med pojkar. Här på FL har jag läst yttranden som att pojkar är så "bullriga och jobbiga", bland annat, därför önskar man sig en flicka. Som om det skulle vara svårare att uppfostra en pojke, eller? Eller att flickor är blyga små violer som bara sitter stilla?
Jag läste ditt blogginlägg och blev så full i skratt när jag tänkte på en väninna. Hon beskriver sig själv som en "pojkflicka som hatar rosa" men hennes första och enda dotter, lillasyster till flera pojkar, har överösts i rosa, klänningar, glitter och volanger sedan födseln. "Hon väljer det själv!" - ja, det är kanske inte så konstigt...
Känner inet igen det ni ovan skriver, jag tycker jag upplever det tvärtom - att det även i Sverige är högre status med pojkar än med flickor, fast helst i detta mellanmjölkens land så ska man ha två barn och man ska ha en pojke och en flicka.
Visst är det dessa steroetypa bilder som spelar in mycket, för det vet vi väl alla att pojkar och flickor bara kan vara på två sätt. Sen tycker jag själv då dock att pojkar har flera "val" medan flickor bara är flickor. Som mamma till en flicka så tänker jag faktiskt att jag kommer ha mer att kämpa emot för att visa en bredare värld än den generella och att visa på bra förebilder. Ni får rätta mig om jag har fel men pojkar möter en mer förlåtande omvärld och jag tycker det verkar tvärtemot konichiwa att folk tycker det är lättare att uppfostra en pojke för att "pojkar är ju som de är".
Näe, det är inte helt friktionsfritt för en pojke att gå i klänning men jag tycker det verkar dessto svårare att som tjej, om så på minsta sätt, sticka ut från den enda mall som finns.
Ja fundera över det här kan man ju göra. Det kanske ligger hos mig också det här med flickor och att det är högre status. Men att en av varje är höjden av lycka, det går ju inte att undkomma nu när jag är gravid igen. Ny bil har jag inte heller märkt av att vi får lida för däremot att bo i en lägenhet och dessutom trea. Med två barn! Fast det är nästan mest våra föräldrar som verkar ha problem med vår lilla trea och familj. Vi som tycker de kan vara tacksamma över att de verkar ha lärt oss att mätta mage efter mun eller vad man säger. Det är väl en generationsfråga, båda vi är uppväxta i villa för det var viktigt för våra föräldrar att bo så när de fick barn medan vi trivs i lägenhet och kan lägga tid på vår familj istället för att fixa hus, trädgård och pendla till jobbet.