AP-snack & babbeltråd

Hur går era tankar kring hanterina av frustration? Tex om ni sitter och äter/läser tidningen/kollar datorn eller liknande och ert barn kommer och vill att ni ska leka. Ni vill fortsätta det ni gör och meddelar detta till barnet som då blir väldigt frustrerad och gråter, kastar sig på golvet, slänger sig runt benen, ja, ni kanske kan se scenariot framför er Vad gör ni då? Jag tyctker att det är svårt att känna mig bekväm i den situationen för hur jag än gör så känns det liksom fel. Ska jag låta henne gå igenom sin frustration och fortsätta läsa min tidning (känner mig rätt elak då...) eller ska jag trösta (inte kanske trösta i den bemärkelsen man först tänker utan mer som "kom-här-och-va-hos-mig-utan-att-förmedla-tycka-synd-om-känslor"-tröstandet  , men då gör jag ju verkligen avkall på det som jag sa att jag ville göra, nämligen läsa tidningen. Förstår ni vad jag menar? Hur gör ni och hur tänker ni?

Vi har en hel del sådana duster och vi vidhåller att vi vill läsa färdigt, dricka upp kaffet, sitta klart på toaletten eller vad det nu är. Frustrationen får rasa ut och sen pratar vi om det, antingen så leker vi sen (om jag är klar) eller så försöker jag hitta på något annat han kan göra. Jag tycker att det är viktigt att barn lär sig respektera andras viljor och inte blir små diktatorer där hemma. På samma sätt försöker jag respektera sonen om han vill se klart ett tv-program eller leka färdigt med något innan badet t.ex.

Angående att trösta så känner jag att det är fel reaktion. Om jag är arg på någon vill jag inte bli tyckt synd om av den personen. Hellre att jag går och tjurar en stund och sedan pratar med personen när det värsta lagt sig och det är så vi gör med sonen också. Hans utbrott brukar inte vara så långa så det känns som om det funkar.

Jag tror man behöver ju få känna känslorna för att lära sig att hantera dem. Därför måste en viss mängd skrik och gråt få komma ut utan att föräldrarna bums är där och tröstar, framförallt när det gäller ilska och frustration. Ett ledset barn ska man givetvis trösta.

Tack för ditt svar! Jo här håller vi också fast vid att jag har mina gränser precis som hon har sina. Det är inte riktigt det jag är ute efter... Jag tycker också att frustration är något som barn måste få uppleva och gå igenom för att efterhand kunna få en lite mer balanserad reaktion. Det är mer hur mycket de ska behöva gå igenom detta helt själv som jag känner mig osäker kring. Det känns inte ok att låta henne skrika av sådan frustration att hon nästan tappar andan, för det är på den nivån det ligger. Det känns väldigt kallt att bara fortsätta läsa tidningen när hon ligger och kippar efter andan. Eller gör ni så? Visst, vissa gånger accepterar hon att jag vill göra klart mitt på så vis att hon blir lite grinig men köper konceptet och hittar på något annat. Men så kommer de gånger då det helt enkelt låser sig för henne och hon blir i princip okontaktbar Sedan när det gäller att trösta syftar jag på, som jag skrev, att det inte på något vis är ett tycka synd om tröstande utan mer ett jag finns här om du vill. Det är ju också något hon vill. Hon är inte den som väljer att gå undan och tjura utan verkar vilja vara nära.

Nu är hon ju inte så stor. Jag gör lite olika med mina två pojkar. Med stora A så vidhåller jag bara att jag ska.....vad det nu är. Är tydlig med att vad jag ska göra och att jag kommer därefter. Han är ju så pass stor så att han har en helt annan förmåga än lilla a att så att säga ta en motgång och ett nej. Han har ju också lärt sig strategier för att hantera dessa = han får inte totala "psykbryt" för att jag säger att jag ska läsa färdigt tidningen. Han kan bli grinig, skrika (rätt sällan) och lite melodramatiskt vrida sig i plågor, men det sitter inte särskilt djupt . Han är ju dessutom så stor att han faktiskt har ett hyffsat tidsbegrepp (tror jag i alla fall) och har en hel del erfarenhet av att det faktiskt går ganska fort, att han kan hitta på något annat en stund eller helt enkelt bara sitta bredvid och vänta om han känner för det.....och småirritera mamma lite . med lilla a brukar jag också vidhålla att jag ska....men bemöter honom mer. är mer tydlig med att erbjuda honom att exemeplvis sitta med eller i knä om han gör det stillsamt. Påminner om köksskåpet med alla roliga burkar i etc. Om det inte hjälper (det är ju mer förebyggande så att säga) utan han blir vrål"tokig" så brukar jag ta upp honom i famnen, inte trösta men det klassiska bekräfta känslorna, försöka hjälpa honom att hitta något att sysselsätta sig med under tiden...och så gör jag färdigt vad det nu var. med båda är jag noga med att få göra färdigt det jag tänkt om det är viktigt för mig, men lillebror hjälper jag mer helt enkelt att acceptera detta faktum

Tack Frösöblomster! Det var verkligen vad jag var ute efter Vi har ju lika gamla barn så den strategin känns väldigt rätt för mig och det är lite så vi har gjort tidigare. Men de situationerna då hon låser sig är svåra men precis som du påpekar så är hon ju fortfarande liten. Lätt att glömma när alla påpekar hur stor hon har blivit

Nja, så stenhårt konsekventa kanske vi inte är. Vid de allra värsta utbrotten brukar jag avbryta det jag gör och sätta mig på golvet bredvid honom. Han vill inte bli "tröstad" direkt när han skriker som värst men precis som du skriver så vill jag visa att jag finns där. När han sedan lugnat sig så försöker jag prata med honom och då vill han oftast komma till famnen. Jag brukar försöka komma tillbaka till det jag gjort innan men är han för upprörd så får hans önskan gå före. Jag kommer inte ihåg hur gammal din dotter är men vår son är drygt 2,5 år.

Hon blir 2 år i maj så hon håller ju precis på att utveckla detta fenomen att kunna vänta

När det gäller mammagrupper kommer jag inte att gå i dem framöver. Inte heller öppna förskolan. Jag har kommit fram till att jag inte trivs i de sammanhangen eftersom allt kretsar kring barn. Dessutom tycker jag många har konstiga uppfattningar och jämförandet blir alltid en del. Jag tror att jag får mer ro av att vara hemma och träffa de vänner jag har ändå, med eller utan barn. De vänner jag har respekterar att jag har med mig barn och det blir mycket naturligare umgänge då. Detta mest för att slippa jämförelsens stress.

När det gäller ilskeutbrott står jag fast (för det mesta) vid vad jag gör. Jag frågar "vill du att jag ska sluta läsa/komma och leka" eller vad det kan vara. Då säger han "ja" varpå jag säger att vi ska leka när jag läst tidningen. Blir han arg igen säger jag bara "man kan bli arg när man inte får leka direkt" elelr nåt sånt. Jag tycker det här med att sätta ord på känslor funkar så otroligt bra så jag försöker tillämpa det i många situationer. Han lugnar sig på ett märkbart sätt. Hehe, när jag hittar nåt som funkar kör jag stenhårt på det sen

Klädtips:

www.ekotextil.se/

Jag måste erkänna att mina farhågor kom på skam i torsdags. Vi hade en riktigt vettig diskussion om sömn på mammagruppen och vår bvc-sköterska gav bra råd. Ingen 5-minutersmetod, hon påtalade i stället flera gånger att man kan lära barnet att somna själv utan att det känner sig övergivet.

En helt annan sak... Igår slog storebror till lillebror för första gången. Han var trött och uppspelt och i bara farten lappade han till lillebror som låg och sov i sjalen. Jag sa åt honom och han förstod nog att det var väldigt dumt. Men det som chockade mig lite var min egen instinktiva reaktion. I en nanosekund tänkte jag slå tillbaka. Det var verkligen mammaodjuret som vaknade när någon slog min lilla värnlösa oskyldiga bäbis. Att det var min stora "bäbis" som slog spelade ingen roll det där första ögonblicket.

Självklart slog jag honom inte, jag höjde inte ens rösten. Men det är nästan läskigt vilka starka känslor som kommer när någon gör illa ens barn, oavsett vem det är.