AP-snack & babbeltråd

Ja, helt sant att det smäller högst att ha en av varje och högst två barn då. Ett barn eller fler än två, det är normbrytande och sådant ska man undvika... Jag tycker dock att det är en oerhört dubbel bild; jovisst - det pojkiga/manliga värderas högre, men som blivande mamma "ska" man inte önska sig en pojke och moder-son-relationen skulle jag vilja påstå är betydligt mer problematiserad än moder-dotter-relationen.

Jag tror att du har helt rätt i att pojkar möter en mer förlåtande omvärld, och det är nog som du säger vad gäller att uppfostra pojkar. Men det är ju också därför folk har en uppfattning om att de är stökiga och bråkiga. Ur min synvinkel och då inte minst som mamma till en pojke, så är den rollen väldigt begränsande även om en man har större livsutrymme och fler valmöjligheter än en kvinna. 

Jag håller dock inte med om att det skulle vara svårare att visa på alternativ för en liten pojke - just för att de egenskaper som är förknippade med det kvinnliga faktiskt är värderat sämre än det manliga (det är bättre att vara en pojkig flicka än en flickig pojke) och därtill så tätt förknippat med sexualitet (en man som går utanför sin könsroll "är" alltså bög). Så sent som igår fräste jag ifrån när min mans jobbarkompis fällde en "men usch, inte ska du leka med sådant"-kommentar när min 14 månader gamla son lyckligt kom gående med en liten rosa handväska med Tiger på. Det händer faktiskt rätt ofta, och jag kan inte dra mig till minnes att flickorna i min sons ålder får dylika kommentarer när de kommer med en bil eller en traktor.

Jag tror alltså att utmaningarna för oss som föräldrar till flickor respektive pojkar är ganska annorlunda, men inte nödvändigtvis lättare eller svårare.

Behöver objektiva åsikter på om jag är överreagerande och hispig svärdotter:

Jag jobbar må, tors, fre, lörd och är hemma med O tisd, onsd. Hans pappa jobbar de två dagarna i veckan, och är hemma på pappapermisjon övriga.
O är 8 månader gammal och har aldrig haft barnvakt, i huvudsak för att jag inte är bekväm med det.

Så nu i veckan blev det en kris på skolan där min sambo jobbar. Skolan betalade honom DUBBEL lön för de dagar han egentligen skulle vara hemma, plus ersatte mig för tap av arbeidsinkomst (eftersom jag blev tvungen att stanna hemma med O).

Men så idag hade jag en suuuperviktig arbetsintervju / möte med en potentiell drömarbetsgivare, som givetvis kraschade med en föreställning. jag ville verkligen inte ringa och byta tid (jojo, jag är flexibel, det passar bara inte just nu...). Så vi kom överens om att be hans mamma, Os farmor hjälpa till de tre timmar det handlade om. Hon blev överlycklig. Kastade sig hit efter att hon slutat jobba för att byta av mig så att jag kunde åka.

Hon har träffat honom massor, bara aldrig utan nån av oss, så det kändes ändå OK. Ett nödvändigt ont. Jag var skittydlig:

Jag har gjort gröt, den står i kylen, finns även äpplestänger om han vill, och vatten i kopp om han är törstig, men han har preciiis ammat så jag tror inte han kommer behöva.
Jag har lagt fram kläder om du behöver byta, eller om ni går ut.
Om ni går ut i vagnen är det max 15 minuter (här är -25 grader ca).
Han vill gå på toan ca kl då och då, eller om han verkar orolig och gnällig, men han får ha blöja på sig också, in case.
RING om det är något, O är viktigare än en arbetsintervju!

(Jag var trevligare i tonen än vad jag evevtuellt låter nu) Sen stressade jag iväg.

Kom hem dryga tre timmar senare, tackade henne massor för hjälpen och hon åkte.

Han fortsätter gnälla och jag upptäcker en supertung blöja och en lite röd rumpa. jaja.
På badet ligger ett par byxor och en tröja som hon hittat i hans garderob. Vi hade fått dem av en kompis, men de var i strl 74 och han har 74/80 nu, så jag hade sparat lapparna på och tänkt gå och byta till en storlek större. Hon har klippt av lapparna. (vi har gott om kläder, minst sagt, som inte har lapparna kvar.)

Sen ser jag att gröten jag gjort är kvar i kylen, hon har i stället gjort egen havregrynsgröt på  vanlig mjölk och gett honom.

Senare ringer en gammal arbetskompis till mig som nu jobbar på samma skola som Os farmor, och berättar glatt att O och hans farmor varit där på besök idag, och visat upp sig i hennes skolklass (8-åringar, där NIO barn är hemma magsjuka!) och berömde lilla O som varit så duktig och fått vara med på pauserummet och fick smaka macka med leverpastej och han hade gjort så roliga miner och halleluja.

Vi ger inte vår son kött (mer än ägg) och det är hans farmor VÄL medveten om! (Och hon har knappast glömt att hennes son med familj är lacto-ovo-vegetarianer, det har vi varit 5 år!)

De hade då gått till och från hennes arbetsplats i vagnen, vilket innebär ca en timme ute. (B er ju så sprek da, oh så koselig!) Jag försökte hålla god min och sa att jag inte hade tid att prata. La på och sen började jag storgrina!

Min sambo är hemma nu och leker med O som verkar lika glad som vanligt, men jag är så jäkla ledsen så jag bara vill lägga mig ner och grina.

Nu blev det långt, ursäkta. Överreagerar jag? Har jag ställt orimliga krav?

Jag kommer INTE låta någon vara barnvakt på en väsentlig tid igen, men ska jag ta upp det här med henne eller låta det passera? Jag har inte ens berättat allt för min sambo, sitter och känner mig trampad på, skitledsen och riktigt förbannad!

...angående pojkar och flickor.
Jag kan ibland känna att det är skönt att ha pojkar för de slipper en del av den enorma press som flickor/tjejer verkar ha på sig dessa dagar. Som kvinna är jag också glad att jag är uppväxt under (vad som känns som) en av de sista oskuldsfulla generationerna. Visst, det förekom alkohol och sex under högstadiet men i relativt begränsad utsträckning. Alla lufsade runt i jeans och tröja och tanken att behöva se sexig ut i skolan har aldrig fallit mig in, inte heller på gymnasiet. Unga tjejjer verkar må så dåligt idag. Allt var väl inte frid och fröjd på 80-talet heller men det verkar vara mycket tuffare att vara tjej idag.

Så, sett ur ett sånt perspektiv är jag rätt glad att ha pojkar. Samtidigt finns ju samhällets mer accepterande attityd mot pojkar som förstör för dem. Att pojkar redan från förskoleålder får busa och stöka mer får ju i förlängningen resultatet att pojkar gör sämre ifrån sig i skolan och får sämre betyg än flickor. Det kom ju dessutom en studie nyligen som visade att även killar med bra kunskapsnivå får lägre betyg än tjejjer som ligger på samma nivå. Även om betygssystemet idag ska vara baserat på kunskap - inte beteende.

Jag har själv mer högskolepoäng än jag behöver ;) och skolan är viktig för mig. Min man skrattar lite åt mig men jag kan redan oroa mig för hur det ska gå för pojkarna. Hur jag ska kunna motivera dem utan att pressa dem för hårt. Tyvärr känns det som något som jag som förälder får ta ansvar för helt själv utan någon vidare stöttning från skolan. Jag tror inte att jag hade upplevt det som ett lika stort problem om jag hade haft flickor.

Vi har ju haft en del bekymmer med Hugos farmor och jag tror att delar av det är ett beteende hon har gemensamt med din svärmor. Det har varit vissa problem som har bottnat i att hon ska visa sig som "farmor med stort F" när det är andra i närheten. "Här, titta vilka friheter jag får ta mig med Hugo!" typ. Somligt har ju varit direkt vårdslöst och vi har sagt ifrån ganska skarpt med en gång, varpå vi har blivit dumförklarade och kallade överbeskyddande. Jag förstår att hon tappar ansiktet men å andra sidan - nej, jag tänker inte låta det bero när någon lyfter vår (nio kg tunga, väldigt rörliga 9-månaders) son på en hand över huvudet. Det har tyvärr varit en del konflikter och jag upplever att hon inte förstår vårt föräldraskap eller hur vi vill att Hugo ska bemötas.

Åh, nu satte jag igång.

Hur som helst. Jag vet hur mycket sådant kan ligga och gnaga, om man inte säger något. Och jag tycker absolut att ni kan prata om det och att ni kan säga "om det har ska funka i framtiden måste du lyssna på vad vi säger och respektera det".  Jag tycker att du ska fundera över vad problemet egentligen är istället för att haka upp dig på att "hon gjorde det och det och det fel". Det är ju egentligen inte en speciellt stor grej att ge havregrynsgröt istället för den gröt du hade gjort i ordning, eller att hon tagit fram helt nya kläder som ni hade tänkt byta, eller har jag fel?  Du reagerar väl egentligen på att hon inte lyssnade och respekterade de villkor du/ni ställde upp för att hon skulle passa Odin?

Bara ha förståelse för att hon nog bara agerade som en stolt farmor och inte tänkte efter.

Jag tänker att problemet här är att du inte känner att hon lyssnade på dig gällande din son. Man kan ju bortförklara allt med att det väl inte är hela världen vilken gröt hon ger eller att hon är så stolt och glad över sitt barnbarn att hon måste visa upp det. Problemet är att hon struntade i allt du sa som var viktigt för dig. Det är respektlöst att gå ut längre än du sa var okej i kylan, ge kött när ni är vegeterianer(!) och tanklöst att ta med barnet till skolan där magsjukan går. Ge havregröten var också respektlöst eftersom du faktiskt sa att du gjort egen åt honom. Din har säkert inte farit illa som du själv säger men det är definitivt respektlöst av henne tycker jag.Man har rätt att förvänta sig att folk lyssnar på vad man säger, särskilt gällande ens barn. 

Jag har själv märkt att det är svårt att få barnvakter, vi har bara våra föräldrar till det ändamålet och endast dagtid ännu, att göra som man vill. Man instruerar och instruerar men ändå äter de på andra tider, sover i flera timmar på dagen till att ge dem konstig mat som de själva tycker är bra. Jag har börjat välja ut en sak som är viktig och nämna den, inte för jag förväntar mig nåt men jag kan ju försöka. Idag är sonen med sin farfar och jag sa max en timmes sömn annars somnar han inte ikväll. Kommer dock inte att bli förvånad om han sovit två timmar för "han sov ju så fint". Min strategi är att inte förvänta mig något, jag tänker att sonen inte dör av lite andra rutiner och sen får det bli som det blir. Så ja idag förväntar jag mig en sen kväll, alternativ tidig för han inte sovit alls.

Men det tänket har jag tränat upp i samband med att vi haft barnvakter, jag var absolut inte sån i början, vi började med att lämna honom ungefär vid 9mån och då såsom du. Jag känner mig ändå bekväm med att ingen låtit honom skrika utan han får som han vill hellre. Det är ändå det viktigaste för mig, att de ser honom, då blir jag trygg även om andra "detaljer" falerar. Tror det är lite en träningssak att som förälder släppa kontrollen och jag tror också det blir lättare när de blir äldre samt man får se att gång på gång går det trots allt bra för barnet.

Kan du inte prata med din sambo om detta? Eller jag vet ju inte hur bra din kontakt är med svärmor, här sköter vi våra egna föräldrar så att säga. Så kan ni tillsammans avgöra hur ni ska göra.

Jo, det är det jag menar, hann inte skriva så utförligt dock för att sonen stod och drog i byxbenen och ville höra bok.   Jag tror att det är många, framför allt i den äldre generationen, som resonerar som så att "så här har jag alltid gjort och det har ju alltid funkat", bara det att det kanske inte är vad föräldrarna önskar - och tyvärr innebär det ju också att man kör över föräldrarna. Vi har ju fortfarande inte haft barnvakt och vår son är 15 månader gammal nu... och kanske är det vi som har svårt att släppa taget - men det du säger att du känner dig trygg med att ingen låtit honom skrika, det har jag/vi inte känt oss trygga med. Det har helt enkelt inte funnits förståelse för hurdan vår son är och hur vi har valt att göra saker för att det ska funka.

Nåväl, poängen är att det inte alls är en överreaktion. Det är klart att föräldrarnas önskemål och regler ska respekteras, även om man tycker att det är småsaker.

Tack för era svar! Jag har sovit på det och är inte alls lika upprörd nu. Vissa saker är ju givetvis rena petitesser, och med lite mer distans och perspektiv inser jag det. Odin tar inte skada av att äta kött, det gör inte vi heller. Men hade någon medvetet lurat i mig ett dött djur hade jag omedelbart sagt upp kontakten med denna. Nu har hon gjort det mot min son som inte har någon talan och för vad? Han tar inte skada av det, nej, men han har inte heller behov av det. Just det är en principsak som vi känner jäkla starkt för och genom att bara ignorera det har hon kränkt mig, oss som föräldrar och lillen också tycker jag.

Sen det här med att ta honom till skolan, nej ingen kris, inget farligt och visst är det kul att hon är stolt över sitt första barnbarn. Men det är ju av en anledning som vi inte tagit honom dit än, och hans första möte med ett tjugotal vilda, högljudda barn tycker jag ska ske tillsammans med en förälder så att han känner sig helt trygg.
Det är inte så mycket att hon gick dit, som det är själva tankegången; nu när ingen kan hindra mig ska jag minsann passa på! När katten är borta dansar råttorna på bordet.

Totalt sett innebär detta en fullständigt tappad tilltro för henne som barnvakt, så hon har ju skjutit sig själv i benet. Men i tillägg innebär det en väldig regression för mig i att lita på andra. Jag har kämpat mycket för att ens klara av att andra håller honom, och för att över huvud taget kunna vara fysiskt frånvarande mer än tio minuter. Detta vet hon, och hon vet varför!

Jag kommer INTE låta vare sig henne, eller någon annan, vara ensam med Odin utan att jag eller hans pappa är med på en god stund nu! Jag känner mig trampad på och nedvärderad i min föräldraroll och min sambo håller med. Han vet inte om det med leverpastejen, då han är mycket starkare etisk vegetarian än jag, och han skulle gå i taket.

Tack för era svar, det är viktigt med input från oberoende. Jag gillar i grund och botten min svärmor väldigt mycket och är stolt över den sunda relation vi har, jag vill inte slå på stortrummorna för någon helt oväsentligt. Men som du säger Madeleineh att man får välja ut det viktigaste och fokusera på det, så tolerant är inte jag att jag kan acceptera det (än)! Som när svärfar säger, han dör inte av ditten och datten! Nej men jag har lite högre målsättning än att han inte ska dö.

Jag tycker det där med leverpastejen var värst, jag har varit vegeterian i över 10 år själv och skulle blivit fly förbannad om någon gett sonen kött om vi valt att han inte skulle göra det. Usch och fy.

Jag tycker man ska göra som man själv känner sig bekväm med. Skrika själv är som sagt det enda jag inte kan med att någon gör,allt annat är för mig petitesser. Det är där just jag står. Sova borta finns inte på kartan, sambon hade kunnat tänka sig men vi är stenhårda på den punkten för min skull. Han sover med oss, punkt. (Undantag nu när jag snart ska föda barn, då måste jag då jag går ur dörren till förlossningen släppa allt med sonen och låta farfar och mormor lösa det där. ) Han skulle säkert inte dö av en natt hos mormor men som du säger lottilina, det är väl inte överleva som är målet. När jag beskrev vår situation är jag väl medveten om att det är just vår där det är just våra föräldrar och vi själva. Andra är olika, det viktiga är att ni är bekväma. Om man har svårt att släppa kollen så har man det, jag tycker inte man ska behöva försvara att man inte har barnvakt till sitt barn. Det blir ju fel.

Det jag vill komma fram till är att varje mamma känner sig själv och jag tycker inte man ska pusha sig över gränser man inte känner sig bekväm med. Låt inte svärmor passa om det inte känns bra, bättre att vänta tills det känns bra. Det är ju inte någon rättighet hon har, att vara själv med barnet.

Jag tycker definitivt att du ska berätta för din sambo om leverpastejen - just därför att han är, som du skriver, mer strikt etisk vegetarian!
Han behöver nog tala om för sin mor vad han står för.

Jag kan gå i taket för sådant här, och ja, det är viktigt för mig med "småsakerna". Mina föräldrar skulle kunna köra över allt vad vi står för vad gäller sömn, mat och tröst/skrik och jag litar inte på dem att få ha hand om dottern ensamma.
Nej, som du skrev, hon skulle inte dö - men målsättningen är högre än så!
Och att inte bli respekterad av mina föräldrar (eller svärföräldrar) för vad jag står för och vad som är viktigt för oss med dottern, det är liksom det yttersta - och om de kör över mig där, så känner jag ingen respekt för dem.
Det spelar ingen roll för mig om de "skulle mena väl". Menar de väl så lyssnar de på vad jag säger!

Jag känner att jag vill förklara det jag menade att man ska ha i åtanke att hon är stolt farmor och menade väl - med det menar jag absolut inte att man ska låta saken bero eller att det inte spelar någon roll. Men jag tror att det lätt går lite prestige i det där och att det är viktigt att poängtera att man förstår varför hon ville visa upp sitt barnbarn - men att det blir så fel när man då har sagt max femton minuter ute i denna kyla plus att ni vill vara där när ni introducerar en ny och obekant miljö. Far- och morföräldrar gör ju inte saker för att vara ondsinta, men det kan ändå bli helfel och respektlöst och omdömeslöst.

Jag skulle kunna ta upp massvis med saker som har hänt under min sons första år och som jag och min man har reagerat på. Inget av det är speciellt stora grejer, men allt det härrör ju från ett underliggande problem. Inte brist på respekt, för säger vi något så respekteras faktiskt det, utan i vårt fall är det omdömeslöshet och brist på lyhördhet gentemot sonen. Det är det jag menar med att fokusera på det egentliga problemet och inte de enskilda sakerna.

Jag tycker överlag att det är skitsvårt. Jag vet hur oerhört gärna min sons farmor vill vara barnvakt och hon pratade om övernattningar när han var ett halvår gammal. Vi har varit väldigt tydliga med att det inte kommer hända på länge och när det nu blir aktuellt så kommer det ske hemma hos oss och någon/några timmar. Vi för diskussionen då och då nu, men sen händer det någonting och vi är tillbaka på ruta ett även om det blir bättre ju äldre och tydligare/stabilare han är. Det finns säkert jättemånga som tycker att just detta är en petitess: men jag blir nästan grinfärdig när hon ska hålla sonen i famnen trots att han blir till en ostkrok för att han vill ner på golvet eller att hon ska krama honom när han vill bli upplyft och titta på något, trots att han värjer sig. Jag brukar säga ifrån att han vill ner på golvet men hon bara skjuter ifrån sig det. "Ja, jag tänkte det, men jag ska bara...". Min mor har uttryckt en vilja att ha honom över en helg - en helg! - i sommar och det känns lika helfel det, så det handlar nog inte bara om svärmor...