AP-snack & babbeltråd

Jag håller både med och inte. Leverpastejen är givetvis ett klart övertramp och där måste ni vara tydliga med hur ni vill att pojken ska äta. Men de andra sakerna känns mer ok. Jag undrar dock varför du känner dig nedvärderad som förälder för att svärmor inte gör som du säger? Att hon gör på sitt sätt betyder ju inte att hon tycker att ditt sätt är fel?

Så tänker i alla fall jag vad gäller mina och makens föräldrar. De är inte barnvakter - de är familj. Vi har aldrig lämnat långa instruktioner kring vad de får och inte får, ska och inte ska göra med pojken. Några saker har vi varit tydliga med (inte ge honom godis eller läsk t.ex.) men i övrigt litar vi på deras omdömen. Även om de gör saker som jag inte skulle göra vet jag att de älskar honom och vill hans bästa, de har uppfostrat egna barn som blivit helt ok ;) så varför ska jag lägga mig i när de skapar sin egen relation till sitt barnbarn?

Tänk själva när det är dags att vara ensam med era första barnbarn... Hur skulle det kännas att få en lång instruktion, färdiglagad gröt i kylen, färdiguppskurna äpplen, gå inte ut mer än 10 minuter, byt blöja då och då etc etc. Jag skulle nog känna mig rätt tillplattad som farmor om jag var hon och undra om mina barn inte litar på mig det minsta lilla.

Sedan kan det givetvis finnas detaljer som man vill ta upp, t.ex. om man vill att de skalar äpplet för att barnet sätter skal i halsen, eller om man vill att de ska smörja skjärten extra noga för han har lätt att bli röd etc. På det stora hela tycker jag dock att far- och morföräldrar kan få följa sitt eget huvud när de tar hand om barnen.

Eftersom du gav tydliga instruktioner är det respektlöst av henne att inte följa dem. Men för er fortsatta relation med farmodern kanske du och din man ska fundera på hur mycket instruktioner som faktiskt behövs. Och framförallt prata med henne så hon har en chans att förstå hur ni känner.

Jag tänker att det kanske spelar ganska stor roll om man känner att den grundsyn man har i sitt föräldraskap delas (eller åtminstone bemöts med förståelse och gehör) eller inte. Jag tror att det är lätt att bli fixerad vid detaljer om man inte känner det. 

Om jag ska ta ett exempel ur vårt liv, så har sonens farmor en slags uppfattning om att det ska vara precis som hon är van vid, dvs att man går ut och promenerar med vagnen och så sover barnet, och så kan man passa på och göra annat medan barnet sover. Vi har upprepade gånger förklarat att sonen inte sover i vagn (tvärtom vantrivs i den och börjar gnälla och gråta efter en stunds promenad) och att han inte sover i sängen på egen hand. Själva kärnfrågan är natrligtvis att vi inte vill att vår son ska behöva ligga ensam och gråta eller att han ska behöva sitta i en vagn och gråta. Vi upplever dock att budskapet inte har gått fram, trots att vi förklarat detta åtskilliga gånger så går det in genom ena örat och ut genom det andra.

Vi vill att vår son ska få tröst när han behöver det och vi vill inte utsätta honom för obehag som är onödigt. Jag känner honom och vet var smärtgränsen går för en barnvagnspromenad. Och jag kan mycket väl tänka mig att jag skulle säga "MAX tjugo minuters barnvagnspromenad!" när det blir dags för barnväkteri. Det handlar inte om att jag inte litar på deras omdöme, det handlar om att det är vi som känner vår son bäst och vi vill inte att han ska sitta i en barnvagn och gråta för att hon fått för sig att gå på en timmeslång barnvagnspromenad i det vackra vädret - något som mycket väl skulle kunna hända.

Hon får känna sig hur misstänkliggjord som helst - men sonens välbefinnande är ju på vårt ansvar, det är vi som känner honom bäst och vi vet hur han fungerar. Jag vet naturligtvis att jag är färgad av vår upplevelse av sonens farmor och hennes förhållningssätt till barn i allmänhet och sin sonson i synnerhet; jag förstår dock inte riktigt demoniseringen man kan se av framför allt mammor som har "alltför" detaljerade direktiv för barnvakter, oavsett vilka det är.

Naturligtvis spelar det också roll hur gammalt barnet är; ett barn under året, eller kanske till och med 18 månader, kan jag personligen tycka har större behov av trygghet, välbekanthet och rutiner än att de ska få "lära sig att vara flexibla". När min son, 15 månader, möter nya situationer, nya människor och nya miljöer är han avvaktande och vill helst vara hos mig, blir han mycket osäker duger inte ens pappa. Jag tror inte att han är speciellt unik för ett barn i den åldern i det avseendet. Jag skulle inte vilja att han utsattes för något sådant i sällskap av sin mormor eller farmor och inte sina föräldrar.

Jag undrar om vi inte tycker rätt lika egentligen om vad vi accepterar när vi lämnar bort våra barn, men vi har olika erfarenheter eftersom våra barn och föräldrar är olika och därför beskriver vi frågan på olika sätt. Givetvis är det en enorm fördel (kanske till och med en förutsättning) om man delar en grundsyn om hur man tar hand om barn med far- och morföräldrarna. Min man och jag är lyckligt lottade som har sådana föräldrar, jag har full förståelse för att man resonerar annorlunda om man inte kan lita på att föräldrarna har ett bra förhållningssätt mot barnen. Just en sån sak som att låta barnet ligga och skrika i vagnen, eller någon annanstans, skulle jag inte heller acceptera.

Jag tycker att mina barns relation till sina mor- och farföräldrar är jätteviktig. Jag tycker också att det är mitt ansvar som förälder att göra allt jag kan för att de ska få en bra relation. Det är avsevärt viktigare att de trivs ihop än att barnet alltid får ekologisk frukt eller en viss typ av blöjor. Sådana detaljer kan vara viktiga för mig och för pappan men de är inte nödvändiga för barnet och i det här sammanhanget blir det petitesser. Därför tycker jag att man måste försöka ordna det så enkelt och trivsamt det går när mor- och farföräldrar börjar vara ensamma med sina barnbarn. Ett barn som kanske måste sövas genom att bäras eller vaggas och inget annat funkar, kanske inte ska vara ensam med dem över en sovstund. Ett barn som är väldigt besvärligt i maten kanske inte ska lämnas över en måltid. Men vad gäller detaljer som inte är direkt avgörande för barnets välmående - de kan man låta mor- och farföräldrarna ta hand om.

Men men, min stora pojke har alltid varit trygg och lätt att ta hand om, både för oss och våra föräldrar, så det är lite spekulationer från min sida detta. Det är lätt att vara kategorisk innan man själv hamnar i en svår situation och det kan ju alltid uppstå nödfall.

Att det blev fel i Lottilinas situation verkar handla en hel del om att det var just ett nödfall, det var lite ont om tid, hon var inte redo och vare sig hon eller farmodern hann förbereda sig. Är man inte bekväm med att lämna bort barnet är det ju lätt att förstora saker som inte går riktigt som man tänkt. Egentligen handlar det ju då om att man har problem med hela barnvaktssituationen, inte att det blev fel sorts gröt. Jag tycker det låter så sorgligt att hon har tappat förtroende för farmodern som barnvakt och känner sig nedvärderad som mamma, när det kan handla om missförstånd och okunnskap från farmoderns sida - inte respektlöshet.

Vi har ju alla vår egen utgångspunkt och erfarenheter av olika föräldrar och våra respektive värderingar.
Nu är vi ju dock inne i AP-tråden men även här har vi ju olika inställning.

Mina föräldrar delar inte vår syn och vi kan "komma ihop oss" om s k småsaker, men för mig är det inte småsaker därför att jag märker att min mor så tydligt typ viftar bort det.
Vi har inte lämnat dottern med någon ännu och det kommer dröja länge känns det som.
Jag vet att dottern inte skulle dö av att skrika eller bli "tvångsmatad" med sked, eller skriken på, men det är inte ett acceptablet beteende.

Det här med att få en lista med instruktioner med praktiska saker - om det vore så att man bad sin svärfar om en tjänst; 1) hämta på kemtvätten 2) köpa 1 kilo potatis 3) komma till oss med det kl 16:00 så vore det ju väldigt märkligt om han tvättade ett plagg som inte tål kemtvätt, köpte 1 kilo päron och kom med kl 19:30.
Hur svårt ska det vara?