AP-snack & babbeltråd

Är det någon av sätten som känns lättare eller jobbigare? Jag har fött båda "vägarna" och tycker snitt var en räkmacka jämförelse med den så kallade normala förlossningen. ;)

Liten uppdatering om min lilla kaksmula som vägrar sjal. Jag har insett att han nog inte vill bli buren till sömns överhuvudtaget. Igår när stora skriktimmen drog igång testade jag först sele men sen bar jag honom i famnen och han skrek och skrek så han blev alldeles svettig. Till sist lade jag mig bredvid honom i sängen, strök honom över ryggen och vyssade lite... och då blev han lugn. Snyftade några gånger och somnade... Jag har försökt söva honom direkt i sängen förut men det har inte gått men han kanske inte var tillräckligt trött då.

Vi ska iväg och åka skidor med min familj till helgen och dela stuga med min syster och hennes barn. För att bespara dem skriktimmen testade jag att söva honom ute i vagnen på nu på kvällen. Så fort han blev gnällig vid åttetiden lade jag honom i vagnen på uteplatsen och han somnade nästan bums. Efter en stund tog jag in honom och jag har nu under kvällen succesivt plockat av honom filtar och varma kläder, men han ligger kvar i sin mjuklift och sover så gott.

Det här hade aldrig gått med stora killen. Han skulle sova i sjal eller ammas till sömns. Jaja, man lär så länge man lever. Nu ska vi bara försöka att inte fastna i vagnandet så han måste ha en vagn för att somna.

Jag samsov inte med stora pojken men gör det med lillen... undras om det är därför de har så olika närhetsbehov på dagarna?

Hur långt har du kvar? Min yngsta låg bekvämt i säte....lääääänge, en så rättade han till sig tills det var dags . Kändes som om han liksom var medveten om det hela....."Ligger jätteskönt här och "skvalpar" på rygg.....nej, nu vill jag komma ut...snurr snurr huvudet nedåt var det ja" .

Jag vill nånstans ha snitt eftersom jag verkligen inte vill gå över tiden igen och bli ingångsatt. Det var ingen rolig upplevelse alls. Jag är också väldigt orolig att gå ner mig den här månaden psykiskt som sist vilket gjorde att jag upplevde de två första månaderna som otroligt jobbiga. Jag har liksom trott det här babblet om bubbla och att det är så mysigt med spädbarn är 100% skitsnack som folk kör med för de inte vågar nåt annat. Nu börjar jag ändå fundera, alla kanske inte upplevde sista tiden och sen första som jag utan det kanske faktiskt finns de som kan tycka visst var det tufft men ändå givande. Utifrån det kan jag tänka att ett snitt kan vara att föredra för min del, jag kan ju inte lyfta nåt nu ändå pga foglossningarna. Samtidigt tänker jag att vi ger det ett försök för vaginalt ska ju vara bäst...då har jag liksom inte tagit ett aktivt beslut själv, feg som jag är. Åh jag vet varken ut eller in, det enda jag vet är att jag hoppas att den inte vänder sig så det kanske säger lite om vad jag känner innerst inne.

Intressant det där med sövandet. Det blir nåt att ta med sig med lilla nu, att den faktiskt inte är samma person som stora Jag har märkt att saker kan svänga rätt mycket, det som funkar nu kanske inte funkar om några veckor. Vi sövde i sele i 18mån, han hade nog varit redo tidigare men vi trivdes rätt bra med kvällspromenader.

Ju mer jag är med sonen på dagarna desto "bättre" sover han sen. Det vill säga, klappar mig mindre Det har säkert sitt samband. Usch jag är kluven nu, vill sova själv lite på nätterna så jag får merän 2-3h sammanhängande inför förlossningen samtidigt som jag vill ge sonen all närhet och tid innan bebisen kommer. Fast i natt insåg jag att jag vaknar en del av mig själv ändå och de här hormornerna gör att jag är klarvaken på ingenting trots att sonen snusar på i lugn och ro BF är 10/3 men jag tror ju snarare på 24/3 om det blir som sist Jag tror också den kommer att vända sig av sig själv eftersom jag får för mig att det är längre tid kvar än 3v.

Oohh, snart . Båda mina har ju tittat ut tidigt i v.37+ så de har vänt sig bara ett par dagar innan de bestämt sig för att det varit dags att möta världen .

Jag är ju 37+3 idag så vem vet I gårkväll trodde jag att jag började få värkar men inte då. Barnmorskan sa att kroppen ofta har sin egen graviditetslängd och det stämmer ju på dig då Jag hoppas det inte stämmer på mig

för att lite så här i efterhand komma med en kommentar till det här med pojkar och flickor och vad som är "ultimat"/"komplett". För egen del känns det lite som att för min egen nyfikenhets skull så skulle två pojkar och två flickor vara det "ultimata" .-). Då hade vi liksom fått erfara de flesta typer av syskonskap - böder - systrar och bror-syster . Jag har lite bebissug måste jag erkänna, och lite kul hade det i så fall varit med flicka även om en pojke självklart hade varit absolut lika välkommen. Nu är vi ju två vuxna omdet hela så jag få nog försona mig med tanken på att vi kommer att vara föräldrar till två underbara pojkar

Jag har tänkt på det många gånger sedan dess. Just det du sa, din formulering att du; "...höll emot krystvärkarna och lyckades".

Det är ju bra att det fördedig framåt, det gör ju det mesta här i livet även om man inte ser det kansk ejust i det specifika ögonblicket.

När min barnmorska konstaterade att sonen inte vänt sig kring v 34 tror jag det var slutade jag läsa på om förlossningar - även om det var veckor kvar och han mycket väl kunde ha snurrat rätt. Jag tror det var mitt undermedvetna som också gärna ville slippa den vaginala förlossningen som spökade där.

Att snittet var lättare för mig handlar mycket om tiden efter förlossningen. Det kändes helt ok att bara vila och ta hand om sig (och bäbisen) första tiden efter snittet. Men efter den vaginala förlossningen trodde jag att jag skulle kunna vara uppe och hoppa dagarna efteråt (för det kan ju "alla") men så var det inte riktigt. Jag störde mig enormt på att jag vankade omkring hemma som en gammal gumma två veckor efter förlossningen.

Ja, det är verkligen två olika individer mina barn. Jag har lite dåligt samvete över att jag inte varit mer lyhörd utan vankat runt med en skrikade bäbis i stället för att tänka att jag kanske gör fel. Det är bara att inse att bara för att man har ett barn sedan tidigare blir man ingen supermorsa som sitter inne med alla svaren.

Fast det där missuppfattade du totalt isåfall. Det var inte så att jag tänkte jag skulle hålla emot och kände att jag lyckades med nåt. Jag var bara så rädd för att krysta att jag inte gjorde det helt enketl och med tanke på hur svaga värkarna var hände det inget då vilket gjorde att jag fick värkstimulerande. Jag kände mig rätt missuppfattad när jag försökte förklara här men att du gick på fick mig att fundera lite ändå, även om det kanske inte var just av själva orden utan mer att någon visade på att man kunde se saker ur ett annat perspektiv.

Det jag är lite nervös för inför ett ev snitt är att inte kunna bära i sjal samt liggamma var det någon som sa var svårt. Märkte du nåt av dem Miang?